Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja dithän har vi kommit. Alla (nåja, nästan) propagerar numera för klassisk SD-politik. Undantaget är den hårt anfrätta vanvettsvänstern, men deras tid att krypa till korset kommer nog den också. Det som behövs för att komma åt just den subkulturella restprodukten bland hasch- och rödvinsdimmorna samt det narcissistiska förnöjdhetskimmer ett idogt godhetsknarkande lindat in dem i, är nog att blattifierade själva får komma till tals utifrån en annan förståelsehorisont än de goda riddarnas av all världens sorgliga skepnader egna. T ex en avislamiserad iranier som levt under IS-hot.

Gästskribent Nima Dervish: Barbarer kräva dessa bomber
https://detgodasamhallet.com/2016/08...-dessa-bomber/

Nej inte har pacifistiska antirasistiska hbtqwerty lattedrickande vänsteraktivister räddat livet på speciellt många, inte ens när de kastat gatsten eller hindrat polis att utföra sitt arbete.

Återigen visar Danmark vägen.


http://www.svt.se/nyheter/utrikes/da...ngkonventioner

Fullt rimliga förslag. Internationella konventioner är något av det käraste det svenska etablissemanget känner till. Den förmodade valutgången 2018 kommer med största sannolikhet placera SD i ungefär samma situation som Dansk Folkeparti befinner sig i just nu. SD bör så snart som möjligt börja presentera liknande förslag, framförallt att ta fram en strategi för att skicka hem invandrare och att börja minska bidragen. Här gäller det att gå händelserna i förväg, och nu när våra grannländer (bortsett Tyskland) stramar åt kan inte Sverige vara sämre. Sverige borde återigen bli bäst i klassen på samhällsbygge, och med tanke på hur massinvandringen har påverkat samhällsutvecklingen är det en parameter som kan strykas ur kommande planer.

Frånvaron av moraliserande kommentarer från SVT är noterad, och intresset av att kasta skit på våra grannländer tycks ha avtagit på svenska kulturredaktioner sedan Sverige tvingades lägga sig på EU:s miniminivå. Den moraliska överlägsenheten som svenska PK-journalister upplevde sig besitta försvann i en handvändning.

Thomas Nydahl refererar till den tyske författaren Botho Strauss och hans artikel Der letzte Deutsche (Den siste tysken) från ifjor - om rotlöshet och "kulturell smärta" (alienation och nostalgi?); här finns konceptuellt igenkännande, i massinvandringens och multikulturalismens våld på samhället (individer som ett sammanhängande kollektiv):



Här låter det som att ett envälde är enda lösningen; alternativet de splittrade mångfaldsparallellsamhällena - sammanhållna av vad?



http://nydahlsoccident.blogspot.se/2...te-tysken.html

Finns det en svensk kärna att spira från, eller samlas svenskarna endast accidentellt genom en växande gemensam aversion mot det främmande, som islamismen, rasifieringen och rotlös HBTQwerty:ism? Dare I say liberalism? Mycket internaliserat/"inrikes" push att vilja fly från.

Jag tycker artikeln av Anosh Ghasri förtjänar att belysas lite extra. Han är en av dem som kommer med rättmätigt klander mot tyckonommobben. Han klandrar dessutom från in-gruppen, och det är viktigt. Som blattifierad är han ett av hat- och henvänsterns skyddsobjekt, och som oppositionellt skyddsobjekt skapar han syntax error hos godhetsnarkomanerna bland såväl förmenta feminister som förmenta anti-rasister.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article23267474.ab

Rättelse. Si...
...ska vara så:

På förekommen anledning. Magda Gad. F.d. redaktör på QX, extremnarcisistisk träningsbloggerska och samarbetspartner till Martin "nackskottet" Schibbye. Idag en stigande journalistisk stjärna. Arbetssättet är att rapportera från den lilla människans förfördelade vardag. Gärna i en smutsig miljö långt härifrån, med ett skimmer av farlighet omkring sig. En allt annat än ny socialrealism.

Varför denna sura uppstötning? Jo, för det är inte detta vi behöver för h-e! Vi behöver en granskning av makten.

Den lilla människans röst är mer hörd än någonsin. Hennes misär synligare än någonsin. All världens elände streamas rakt in i miljarder människors facebook. Den lilla människans blodhostande sista andetag kan ses på LiveLeak 24/7. Svullna magar, flugor, mord, IS-mördade kroppar - allt ligger öppet för allmän beskådan. Inklusve konsekvenserna av invandringen till Sverige.

Det är i ljuset av detta som Magda Gads journalistiska gärning bör betraktas. Hon hyllas på facebook i kretsar som är och varit kritiska mot utvecklingen i Sverige. Det är ju helt absurt. När väl en journalist pekar på kejsaren och utbrister "men han har ju inga kläder på sig" ("det finns klantänkande i förorten" eller vad du vill) - så får fanskapet beröm. Man borde skratta i njugg åt vansinnet.

Vi är i desperat behov av journalister som granskar MAKTEN. Myndigheter, politiker, näringsliv. Inte människor som i medelåldern bryter sig ur en vänsterliberal drömkokong och börjar hänge sig åt ett 70-talets socialrealism.

Men är inte problemet idag att makten i Sverige abdikerat? Inte ens riksdagspartier vill ha makt utan ger bort den. Regeringen visar ingen förmåga till att utöva någon som helst makt.
Polisen använder inte den makt de har laglig rätt till. Makten i företagen är flyttad utanför landets gränser. Nästan ingen utövar makt utan alla bara åker med i tidens anda. Livet och samhället har blivit som OS. En åskådaraktivitet. Inget eget deltagande.

Alla reduceras till åskådare och kommentatorer till pågående skeden. Tråden är ett utmärkt exempel.

Vilka är det som har makt i Sverige idag? Formellt eller informellt?
Jag vet att regeringen har formell makt men utövar de den? Knappast skulle jag vilja säga.

Riksdagen? Reducerad till knapptryckarkompani.
Partier? Ingen vill ta obehagliga beslut själv.

Medierna? Inte längre.

Så vem har eller tar makten i anspråk?
Det är det maktvakuumet som skapar frustrationen över samhällets oförmåga att agera, ja till och med reagera på de mest vedervärdiga händelserna.
Ingen gör något åt sakernas tillstånd och det är ett bevis för vanmakt och maktlöshet.

Hur många bilar skall brinna varje natt innan någon med maktbefogenheter faktisk gör något?
Hur många våldtäkter? Hur många IS soldater skall få vistas i landet? Hur mycket mångkultur klarar landet utan att Libanoniseras?
Listan kan göras hur lång som helst men det gemensamma är att inget händer. Ingen får, tar eller har makt att göra något åt saken. Det bara rullar på med befolkningen som passiva åskådare.

Det är i detta maktvakuum folk kommer kräva att någon faktisk gör något. Det är i ett sådant här maktvakuum en stark ledare kan träda fram.

Samhällets självpåtagna maktlöshet är tidens anda. Polisen är kanske det bästa exemplet.

Hur kunde det bli såhär?

Ja i detta har medierna ett mycket stort ansvar som drivit en oansvarig granskning av makt och maktutövning. De har drivit sitt egna "sanningsministerium" så länge att färre och färre vill utöva makt för det personliga priset är för högt.

Jovisst, Sverige på 2000-talet är på flera sätt ett land i standby-läge. Framtidstron är låg, överhuvudtaget är det inte inne att driva några tydliga, skärpta diskussioner om framtiden längre, vare sig inom partierna eller i mainstream-medierna. Den som försöker blir antingen förvägrad utrymme eller utskrattad. Kultursidorna, tv och radio erbjöd tidigare ett hem åt den sortens problemorienterade, argumentativa debatter mellan kunniga och engagerade människor, debatter som kunde rensa bort en del av missupfattningarna och stickspåren i olika frågor, men den rollen har de gett upp.

Litteratur, vetenskap, teater och musik står också och stampar på ungefär samma fläck år ut och år in och allt färre bryr sig: det ter sig helt otänkbart att en grupp unga,nyskapande författare idag skulle få ett lika tydligt genombrott både inför publik och kritik som t ex Harry Martinson, Vilhelm Moberg,m Artur Lundkvist och ett knippe andra arbetarförfattare fick på 30-talet. Varken förlagen, massmedia eller bokmarknaden kan hantera något sådant längre, och dagens "litterära" författare är knappt intresserade av att nå ut till en bred läsekrets utanför Stockholm på det sättet.

Politiken verkar också ha stannat av, eller degenererat till karriärbyggande. Retoriskt är det högt ljud i skällan men det händer allt mindre i viktiga frågor. Det känns som ett skämt att mandatperioderna förlängdes från tre till fyra år för att ge regeringarna utrymme att komma någonstans, för idag kan ju en regering sitta sig igenom en hel mandatperiod på fyra år utan att göra något alls i flera tunga frågor, och känslan är att man nästan alltid har en valkampanj vid horisonten.

Varken i fråga om jobbpolitik, bostäder, utbildningspolitik eller frågor om grundlagen och debatt om t ex en författningsdomstol har det egentligen hänt något av verklig vikt de senaste 15-20 åren. Politiken är reaktiv, medieslimmad och taktiserande, och det som faktiskt görs debatteras inte ut mot folket före beslut, det bara körs in - dvs politikerna försöker inte förankra det hos medborgarna. Samma sak gäller EU-frågor, polisfrågor och till stor del invandringsfrågor.

Förtydligande:
Makten skall givetvis granskas men idag måste det granskas utifrån vad den INTE gör istället för vad den gör.

Och det ansvaret har medierna inte tagit. De har heller inte gjort något. Också de är i standby.

Mycket sant.

I de stora förändringar som skett har våra makthavare bara haft att spela rollen av sovande grindvakter. Bevaka inte gränserna och tillämpa inte utlänningslagen. Ifrågasätt inga direktiv från Bryssel. Bjud inget motstånd mot de postmoderna relativisterna. Även de positiva förändringar som skett, som bredbandsutbyggnaden, har i huvudsak lösts av det byråkratiska maskineriet och de privata företagen utan något behov av politisk ledarskap. Passivitet har blivit en dygd. Rör inte ekonomin eller riskera att föra oss tillbaka till medeltiden, slå inte ner mot brottslighet eller riskera upplopp alternativt trettitalet i repris, undvik att nämna värderingar eller utlös en nazistisk dödskult, ifrågasätt inga "internationella konventioner" eller riskera pariastatus i nivå med Nordkorea och berättigad USA-ledd invasion. Att vända andra kinden till har blivit ett mantra(om det inte rör sig in attacker mot de postmoderna relativisternas projekt, för då bär ej överheten svärdet förgäves). Jag ser inte mycket till vitalitet i någon av de rörelser som är allmänt föraktade i tråden. Det finns en stark drift att bryta ner och förstöra, men det slutar där. De enda är i så fall islamisterna. De vet vad de strävar mot och motsätter sig våra intressen som ett medel, inte som ett mål i en dödskult.

Oavsett hur framtiden ser ut och vilka som är herrar kommer queeriga rasifierade uppsättningar av Strindberg, LUF:s nekrofili eller rättigheter till papperslösa att ses som något annat än tecken på dekadens och nivellering.

Ja, frågan om var den makt som ska granskas, anklagas och ställas till svars finns är verkligen högintressant. Makten, var kan vi ha förlagt den? Den nationella regeringens handlingsutrymme, hur ser det egentligen ut?

Vi har trasslat in oss i så många affirmative action-berättigade särrättighetsanspråk att det knappt går att ta ett steg längre utan att trampa något skyddsvärt intresse på tårna och allehanda internationella konventioner begränsar det nationella manöverutrymmet ytterligare. Den stora inhemska massan, försörjningsbasen, har på vägen ställts utan politisk och medial representation. Klart det jäser i folkdjupet, klart längtan efter en stark man växer. Den stora massan, det rotfasta folket, som varje dag går till jobbet och producerar det som bygger välstånd på riktigt har lämnats därhän till förmån för globalisters ekonomiska intressen, identitetsaktivisters krav på allt större del av den gemensamma kakan och den aldrig sinande strömmen av ekonomiska migranter som ska beredas plats och försörjning. Enligt lag är nu varje kommun skyldig att hålla invandrare, men inte infödda, med bostad. Detta är ju något alldeles oerhört och den vite, svenske arbetarklassmannen förväntas lojalt bekosta det hela genom sitt dagliga arbete inom produktionen. Klart han känner sig sviken, klart han blir förbannad när han dessutom, av självrättfärdiga hatfeminister och postkoloniala hatantirasister utmålas som problemet.

GP:s Benjamin Katzeff Silberstein kunde lika gärna beskrivit Sverige, han hänvisar till författaren JD Vance och dennes förklaring till Trumps framgångar.

http://www.gp.se/ledare/underklassen...ömde-1.3533743

Den del av maktetablissemanget som verkar lättast att komma åt för kritik är Svenska Kyrkan. En del av förklaringen till det är nog att kyrkan länge huvudsakligen betraktats som staffage, en kulturell utsmyckning ungefär som hovet. Huvudsakligen, men inte helt. Kyrkan har också rollen som moralisk vägvisare. Med en salafistiskt islamistiskt affilierad ärkebiskop är den moraliska kompassen uppenbart korrumperad och den överenskomna etiska värdegrunden hotad. Det, tillsammans med att allt fler blivit uppmärksammade på att islamiseringen börjar utgöra ett faktiskt och praktiskt hot både mot förgivettagna levnadsvillkor och den egna existensen, kan nog förklara att biskop Antjes tilltag att offentligt göra gemensam sak med företrädare för stockkonservativa trosinriktningar som inte alls är särskilt komplementära till den protestantiska kristendomen. Värst sticker naturligtvis sänggåendet med den mest extremt konservativa, sharialagsförespråkande formen av islam i ögonen. Dessa trospotentaters relativiserande av våldsanvändning har retat upp många tänkande människor, bl a docenten i kognitiv zoologi (han borde ha god förståelse för vad som pågår i den tokreligiösa sfären), Mathias Osvath.
http://www.dn.se/debatt/repliker/mor...grepp-pa-tron/

Den här debatten kommer pågå länge. Biskop Antje släppte ut en ande som oväntat triggade den sovande svenske medborgaren till en nymornad känsla av inre ursinne. Nej, vi vill inte ha mer islam i våra vardagliga liv, släpp för fan inte till mer plats och inflytande, dessa väsensskilda mörkermän har redan fått mer än nog, tycks vi tänka.

Den svenska staten satsar allt på ett kort - asylinvandring.

Sveriges nya giv är en gigantisk offentlig satsning på en asylinvandringsreform. Så många utomeuropéer som möjligt ska hit på så kort tid som möjligt. Kosta vad det kosta vill.

Således finns inget reformutrymme till annat. Man kanske förespråkar mer poliser, lärare, sjuksköterskor, bostäder eller annat som kan åtgärda våra kritiskt eftersatta samhällsfunktioner, men inget av detta kan praktiskt genomföras eftersom finansiering saknas.

Politiker och opinionsmedia har i tyst samförstånd genomfört en massiv investering i utomeuropeiska män över huvudet på befolkningen. Man har bestämt att allt reformutrymme, och mer därtill, i överskådlig framtid skall gå till storsatsningen på detta experiment.

Det är alltså inte så att makten plötsligt blivit maktlös, den har bara bytt fokus. Från samhället som helhet till laserfokus på ett enda superprojekt som anses överordnat allt annat.

Makten har inte förlagts. Den nationella regeringens handlingsutrymme är enormt.
Det är bara det att man inte längre har något intresse för det gamla trygghetsknarkande tråksverige med sina sömnframkallande problem i vården, skolan och polisen.

Makten har fullt upp med sitt nya spännande drömprojekt.