Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vi har en särskild tråd för diskussion om SD:s opinionssiffror, så vi tar sådan diskussion där istället för här.

OT raderat.

Strix/Mod

När lögnen synas...
Så kom då även den dagen då Asylsvenskan tvingades göra en omvändelse under galgen. För mindr eän sex månader sedan var det guld och gröna skogar. Malmö gick som tåget och den ljusnande framtid var vår.
http://www.sydsvenskan.se/2016-02-29...v-miljard-plus

Det var ju dock ganska uppenbart för gemene malmöbo att så inte var fallet... Idag flöt sanningen upp till ytan. Som en död fisk mitt på frukostbordet, och nu ligger där och luktar illa i sommarvärmen. Gissar att många hispters började mumla okvädesord om nazister och brunshöger..

http://www.sydsvenskan.se/2016-06-26...gast-i-sverige

Sällan har väl självbedrägeriet bland journalister varit större. Och sällan har sveket mot läsarna varit större...

Reportagets viktigaste insikt levererade Yerk Liveröd, rektor på Södervärnsskolan:

"– Marknaden för enkla jobb är mättad i Malmö"

Reportaget var som vanligt full med klichéer: vi vill verkligen ha jobb, vi kämpar, att leva på bidrag försämrar självkänslan osv. Så är det säkert. Men man öppnade inga andra ingångar. Till exempel att alla inte är flyktingar. Det kan rent av vara så att knappast någon är det. Vilket kanske beror på andra krafter i migrationen än det som nu förmedlas.

Den självklara frågan måste vara: vad är det som gör att människor med totalt annorlunda kultur och språk, med liten eller ingen utbildning reser 800 mil till det lilla landet Sverige långt upp i norr? Drivkrafterna bakom detta är i huvudsak två: trots att du inte får arbete kommer du kunna leva ett mångfalt materiellt bättre liv än tidigare, du kommer dessutom att kunna leva traditionellt som förut med tusentals andra och med din släkt, vänner, landsmän eller klanmedlemmar.

Vi har alla hört historien om kvinnan som gifte sig med den muslimske mannen. Efter ett tag vill han att kvinnan ska bära slöja. I det ligger något centralt: kvinnan ska inte längre vara en del i det stora samhället, utan istället tillhöra den egna släkten och klanen med dess regler och förväntningar på sina medlemmar. De migranter som nu rör sig hit är alltså mycket målmedvetna. Man vill komma till ett bättre fungerande land och att bosätta sig så nära sin släkt eller klan som möjligt för att snabbt inrätta sitt liv utefter hur de har skapat nya nätverk här. Hur det svenska samhället fungerar får bli något högst sekundärt.

Ur den här synvinkeln framstår Cwejmans idé om den multivärdslige medborgaren som pinsamt naiv. Så också Lifvendahls tankar om låglönejobb. Tycker inte ens Teodorescu eller Dahlberg är i närheten av att vilja diskutera drivkrafterna bakom migrationen. Globalism har främst för medborgarna inte betytt att varor, människor och tjänster kan röra sig fritt. Istället att människor från helt andra kulturer och samhällen fritt, utan egen insats, tillåts använda våra resurser till att här bygga upp ett eget parallellt samhälle som liknar det som man kom ifrån. Det går inte att komma ifrån att människor känner sig rånade. Inte av migranterna utan våra egna ledare.

"Tycker inte ens Teodorescu eller Dahlberg är i närheten av att vilja diskutera drivkrafterna bakom migrationen.".

Jag är övertygad om att Anna D innerst inne är fullt på det klara med att den främsta drivkraften för många att ta sig hit är drömmen om en livslång, kravlös bidragsfinansierad tillvaro bekostad av svenska skattebetalare. Hon inser vidare att en alltför stor import av dylika människor garanterat kommer att sänka den svenska modellen. Även om Anna fortsätter att tjata om dessa imbicilla "enkla jobb" som på något magiskt vis ska rädda det mångkulturella fiaskot så tror jag hon är starkt för ett bevarande av den svenska modellen på det stora hela. Jag räknar således inte in Anna bland kaozliberalerna. Du har dock rätt i att hon ännu inte framfört några egentliga synpunkter kring lycksökarnas drivkrafter. Inte vad jag kab påminna mig i alla fall. Än finns det väggar kvar i åsiktskorridoren.

Alice T däremot tror jag skiter fullständigt i någon "svensk modell" . I den heliga globaliseringens namn har vem som helst, flykting eller ej, rätt att söka ett bättre liv var som helst. Drivkraft är en icke-fråga för Alice. Det enda hon vill diskutera är hur migrationen ska hanteras rent praktiskt. En sann kaozliberal således.

Ett journalistiskt reportage i Asylsvenskans egen stad. Som frisk luft i spillrorna av åsiktskorridoren eller redaktionsbunkern. Men det omintetgör inte väven av lögner som snärjt debatten och politiken i åratal. Man bör nog se det som en nödtvungen reträtt, ett medgivande av vad som eljest är alltför uppenbart för invånarna eller allmänheten i övrigt. Brexit i bräschen för mer frisk luft i en kvävd debatt. Det går inte att ignorera eller skönmåla en verklighet hur länge som helst utan att torgförarna gör sig till löjliga höttande figurer över spruckna illusioner; det finns en gräns för vad manipulationen av språket och perceptionerna kan åstadkomma, och det ihärdiga missbruket av manipulationskonsten leder till fallande tillit och reciprokt minskande relevans.

Anna von Bayern nöjer sig inte med demokraturen som benämning:

Moralistens diktatur




http://www.gp.se/ledare/von-bayern-m...atur-1.3188024

Moralisterna är till men för debatten och politiken. De är dessutom hycklare, eftersom deras humanitära självbelåtenhet leder till felprioriteringar som inte är humanitära. I artikeln desarmeras den skambeläggande härskartaktiken höjd till strategi och ett adekvat motangrepp riktas dit det hör hemma, mot moralisterna.

Men varför beklagar hon att SD driver de frågor som Reinfeldt försummat? Varför inte ge dem lite cred för att ha vågat stå emot moraliserandet, och givit väljarna ett sätt att uttrycka sitt missnöje?

Och hon verkar och köra med den där försåtliga anchoringtaktiken, där det enda alternativet till att lägga x antal miljarder på invandring till Sverige påstås vara att lägga x antal miljarder på flyktingar i närområdet. Som svensk vill man att denna summa skall vara mer i häradet av x/10.

Kanske vill AvB höja sig över det partipolitiska och istället utgå från principer (också en sorts värdegrund, eller finns det ett universellt förnuft som trumfar ideologier/värderingar?). För att inte lämna en öppning för kritik såsom varandes mindre god så föreslår hon inte ett ringare utlandsbistånd, även om ett mindre belopp skulle kunna hjälpa lika många som nu eller fler.


NB: mina fetningar ovan.

Att desarmera den orättmätiga, debattdödande skampåläggningen som skenbart humanitära överbudare gjort i åratal - moralmästerskapet! - och rikta anklagelsen mot dessa hycklare som haussat och ryggdunkat sig och sitt kotteri är inte illa. Tiden är förvisso så framskriden så härskartekniken skampåläggning har tjänat ut mer eller mindre på egen hand.

Teoderescu har det gemensamt med Lifvendahl och Cwejman att hon skiter i den svenska modellen. Vi kan även nämna Wolodarski, Selimović, Sakine Madon eller Göran Greider. Alla har de som huvudsysselsättning att berätta hur jävla uselt Sverige är. Visserligen kritiseras invandrares förlegade normer, men svenskar har det som huvuduppgift att acceptera att de blir främlingar i eget territorium. Teodorescu erkänner att det finns en smärtgräns just nu. Men riktningen är ändå klarlagd.

Dahlberg och Sanandaji är intressanta eftersom båda vet att det inte fungerar. Men ur olika synvinklar. Sanandaji granskar vetenskapen och kan bara se förödande exempel medan Dahlberg, som också inser faktum, försöker vara diplomat. Dahlberg verkar numer bara rädda medias roll. Hon klev in i debatten 2012 och hade då kartan tydligt klar, nämnde problemen, men verkar idag mest rädd att utveckla saken och gå vidare och nämna det väsentliga. Det har hon gemensamt med Hakelius, Widar Andersson och Ivar Arpi. Mycket mer vågade och sanningssägande kan de inte vara idag.

Men varför har skambeläggandet fungerat? Varför har en skamkultur fått fotfäste i ett upplyst samhälle? Kan det vara så enkelt att dagens politik styrs av skamkänslor som psykologiskt förklaras med "social kompetens" men som egentligen är en stor värdegrundsfråga för samhället grundinställning.

http://www.vf.se/naringsliv/fran-skuld-till-skamkultur

Och:
http://www.dagen.se/livsstil/vem-skyller-du-pa-1.176622

Termer som skämskudde och andra referenser till skam återkommer i medierna.
Fortfarande blandat med den vite mannen skuld men nu i termer att skulden skall vi skämmas för.

Vi har gått från en skuldkultur till en skamkultur. Annat namn på skamkultur är hederskultur.
I krocken mellan ursvensk skuldkultur och multikulturell skamkultur förlorar skuldkulturen per definition.

Och det är precis samma "knep" som Virtanen, Arnstad, Lindberg använder som andra hederskulturer gör för att förtrycka fritänkare. Sprider skamkänslor för att vinna åsikter inte fakta för realism och saklighet.

Det förklarar också att de som först ställer sig upp och säger stopp är de som antingen inget har att förlora eller anser sig ha råd att ta den social smällen och stå emot det hedersförtryck som ett skamsamhälle med gemensam pådyvlad värdegrund innebär.

Intressant är att se hur ena sidan i debatter oftast använder skambegreppet och andra sidan ofta skuldbegreppet. Helt i linje med vilken grundläggande syn på tillvaron man lutar sig mot.

Vem skall skuldbeläggas för migrationsfiaskot? Migrationspolitiken är en skam.
Två synsätt och två helt olika resultat.

Var tog vår "Svenska" skamkultur vägen? Går den att återuppbygga eller bör den ersättas med något modernare som tål anstormningen av skamangrepp?

Är det inte dags för en modern upplysningstid där skuld och skam återigen läggs på historiens soptipp?
Och ersätts av tron på människans förnuft. Igen.

Apropå skam. Och Göran Greider. Och mångkultur.

Göran Greider skrev en bok som heter "Det måste finnas en väg ut ur det här samhället"

I den boken skriver han bland annat om människor som är gränsöverskridande i vid betydelse:

Försöker man förstå drivkraften bakom åsikten om mångkulturens förträfflighet landar man mer i mänsklig psykologi än fakta. Därav mitt inlägg om GG.
GG rader beskriver en beundran av de som vågar eller tvingas förändra sitt liv. Men kanske en ännu större skamkänsla över dem som inte känner samma främlingskap som GG själv gör över en trygg vardag.

Är mångkulturens tillbedjande bara en krydda i tillvaron för fega men spänningssökande människor som själva inte vågar förändra sitt egna liv. De väljer ett mer spännande Sverige ty de upplever själva ett främlingskap i den sociala klass de vistas i. Istället för att utmana sina skamkänslor väljer de omedvetet en form av självskadebeteende genom att bejaka och beundra andra gränsvarelser, kosmopoliter, multivärldsliga medborgare eller den beteckningen som är modern i samtiden.

Känslan av utanförskap är förståeligt större i vissa grupper då de är i en form utanförskap på grund av etnicitet och religion. Men varför denna skam över de som inte upplever ett utanförskap?

Är det en utåtriktad skamkultur som drabbar en Svensk skuldkultur extra hårt och effektivt?

Eller så är det smärtsammare än så: mycket mer vågade och sanningssägande är de faktiskt inte, trots sina många förtjänster i övrigt. Det råder förvisso ett slags överbudspolitik även inom opinionsbildningen och inom medierna, men för de som menar allvar med sin kritik av mångkulturen är debatten fortfarande en källa till stor frustration: man börjar aldrig diskutera den egentliga saken och söka lösningar som på allvar skulle kunna påverka problemen.

Är åsiktskorridorens väggar alltså rivna? Vi måste tyvärr även bryta upp golvet.

Tydligen blir det fler artiklar på ämnet Malmös undergång. Nu visar det sig att många i Malmö är så fattiga att de inte har råd med egna bostäder, utan tvingas bo hos släktingar och vänner.
Vem är egentligen förvånad - och för vem är detta en nyhet?
http://www.sydsvenskan.se/2016-06-27...g-sonder-kyrka