Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det här är väl underligt. Bara 81 procent av svenska folket anser att Zlatan Ibrahimovic är landets bästa fotbollspelare.
Detta enligt Radiosportens Sifoundersökning. En när*granskning visar att mellan 15 och 19 procent av Zlatan-förnekarna inte ens tycker att han är näst bäst. Samtidigt som 97,5 procent av Sveriges fotbollsjournalister rankar Zlatan som etta.
Undersökningen visar tydligt att glappet mellan experter och lekmän även gäller fotbollsfrågor. Och att cirka 81 procent av folket har en helt annan verklighetsbild än övriga 15–19 procent.
Andra tidstypiska konflikthärdar – etablissemanget mot folket, storstäder mot landet, progressiva kvinnor mot konservativa män, fritidsgårdar mot batonger et cetera – framstår direkt triviala i jämförelse med skillnaden i bedömningen av Zlatan.

Helt logiskt korrelerar siffrorna med Sverigedemokraternas stöd, ett parti som alltid understryker att de har en annan verklighetsbild än de andra partierna (”sjuklövern”). Stödet i opinionen dalade först när den flyktingpolitik SD alltid velat ha infördes på grund av flyktingkrisen – och för att andra partier börjat spela på SD:s verklighetsbild för att vinna tillbaka väljarna.
Så, vad är verkligheten egentligen?

Att Sverigedemokraterna växer och att det politiska samtalet allt mer kantrar åt höger är ett resultat av en offentlig vänster som lägger mer energi på att tycka synd om sig själva än att på allvar diskutera samhällsproblem. Men det finns också bra exempel och de rösterna måste vi uppmuntra att ta mer plats.

Jag menar att fenomen som Donald Trump i USA, men även Sverigedemokraterna och sajter som Avpixlat, är en direkt konsekvens – en motreaktion – mot en vänster som inte tar sitt ansvar. När människor som egentligen ska företräda arbetarklassen istället lägger all energi på den egna karriären och att i alla lägen plocka billiga poäng undviks också viktiga samhällsfrågor. Vi har sett hur vänstern har kommit att bli allt mer irrelevant i frågor som rör utanförskap och de som har det sämre ställt i samhället.

Det är frågor som vänstern egentligen ska vara bra på, de ska så att säga “äga” de här frågorna. Nu är det SD men på senare tid även Moderaterna och KD som kommit att adressera människors oro – samtidigt som små fågelhjärtan på vänsterkanten skakar av skräck över några bitska rader i sociala medier.

På sikt är det här farligt av flera anledningar. Den största anledningen är att med en dålig vänster får vi en dålig höger. Man brukar säga att med en bra opposition får vi en bra regering. Av den anledningen har jag, men även många andra debattörer på högerkanten, ett egenintresse i att det finns en stark och vettig vänsterrörelse.

Istället för att prata rasfrågor, identitetspolitik eller leka Twitterpoliser och “Social Justice Warriors” bör vänstern istället fokusera på klassfrågor. Är det verkligen relevant att lägga tid och energi på könsneutrala toaletter när arbetare i förorten inte kan ta sig till jobbet för att deras bil brunnit upp under natten? Ska vänstern uppfinna nya ord som “intersektionalitet” och “rasifiering” istället för att fundera på vad som händer om Sverige går med i Nato?

Allt handlar inte heller om mer resurser och skattefinansierade bidrag. Vilka värderingar ska vi tillåta? Är det okej att den rika medelklassen på Södermalm kan åtnjuta modern och hipp jämställdhet samtidigt som vi accepterar reaktionära idéer i förorten där kvinnor förtrycks av män på riktigt?

Hur skulle man egentligen inför förnuftets granskning kunna rättfärdiga det uppbåd av krafter, som sker i krig, om det inte gällde att handla? Bagaren värmer bara sin ugn, när han vill sätta in brödet. Man spänner bara hästarna för vagnen, när man vill fara med den. Varför då göra dessa oerhörda ansträngningar med ett krig, om man inte vill åstadkomma något annat än motsvarande ansträngningar hos fienden?
[...]
I krigets flammande element uppträder normala individer med större tröghet och därför måste impulserna vara starkare och upprepas, om rörelsen skall bli fortlöpande.