Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Landstinget saknar pengar när flyktingströmmen ökar
...
Höstens stora flyktingmottagning har gjort djupa avtryck i den svenska sjukvården. Nära hälften av landstingen behöver mer resurser för att klara kostnaderna.

För den som med förstrött intresse följer nyvänstern, med dess fäbless för postkolonialism och identitet, innehåller texten inga stora överraskningar. Den analytiska modellen går mest ut på att överanvända trendordet "kroppar" och hänvisa till andra forskare. Eftersom dessa har samma politiska grundsyn som författaren själv drar han – ett mirakel! – samma slutsatser.

Man hade kunnat låta det passera. Om det inte vore för att rapporten produceras av en skattefinansierad institution som ska motverka våldsbejakande ideologier. Och för att den reproducerar en demokratisyn som är direkt vämjelig.

Så här kan det låta: "Den liberala demokratin använder exempelvis ofta sitt eget styrelseskick till förtryck, våld och ett upprätthållande av ojämlika maktrelationer."

Det intressanta är att dessa västklandrare bedriver en systemkritisk verksamhet som är helt otänkbar i länder som inte omfattar just den demokratiska modellen. Det är bara här som vi har lyxen att oavbrutet bita och skälla på den hand som föder oss, intellektuellt och materiellt. Men kritikerna är så angelägna om att undvika västerländsk nykolonialism att de tvingas använda usla argument för att försvara en ännu sämre sak.

Rapporten är illa nog i sig själv. Men den är förstås bara ett symtom på en sjuka i Sverige och andra västerländska demokratier. Eftersom vi uppfostrats att undertrycka alla former av nationalism och chauvinism vill vi inte erkänna att vi under de senaste seklen har skapat samhällssystem som är bättre än några andra.
(...)
Det intressanta är att dessa västklandrare bedriver en systemkritisk verksamhet som är helt otänkbar i länder som inte omfattar just den demokratiska modellen. Det är bara här som vi har lyxen att oavbrutet bita och skälla på den hand som föder oss, intellektuellt och materiellt. Men kritikerna är så angelägna om att undvika västerländsk nykolonialism att de tvingas använda usla argument för att försvara en ännu sämre sak.
http://www.dn.se/ledare/signerat/eri...ta-oss-sjalva/

Man hade kunnat låta det passera. Om det inte vore för att rapporten produceras av en skattefinansierad institution som ska motverka våldsbejakande ideologier.

Masoud Kamalis omdebatterade utredning om makt, integration och strukturell diskriminering närmar sig sitt slut. Det började med en präktig skandal, då dåvarande integrationsminister Mona Sahlin de facto avpolletterade landets mest meriterade forskare för att ge plats åt en dittills okänd forskare.

Kamali var beredd att tala om vad regeringen ville höra, nämligen att integrationsmisslyckandet inte berodde på den förda politiken utan på att Sverige var ett land genomsyrat av rasism.

[Rapporten] är förstås bara ett symtom på en sjuka i Sverige och andra västerländska demokratier. Eftersom vi uppfostrats att undertrycka alla former av nationalism och chauvinism vill vi inte erkänna att vi under de senaste seklen har skapat samhällssystem som är bättre än några andra.

Ett intressant drag i det svenska samhället är dess långa tradition av förnekelse, skriver Paul Lappalainen i utredningen "Det blågula glashuset". Folkmajoriteten medger ogärna att den på grund av sin etnicitet är en privilegierad kast - jämfört med till exempel samer, finnar, judar, romer och invandrare.

Paul Lappalainen lade fram sin utredning om "strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet" år 2005.

Året därpå presenterade Masoud Kamali sin utredning "om makt, integration och strukturell diskriminering", samma år som även diskrimineringskommittén lade fram sin utredning om en sammanhållen lag mot all form av diskriminering. Året efter följde Yvonne Rocks utredning "Mångfald är framtiden". Och i år skulle vi ha fått ytterligare en utredning om integration och diskriminering - den femte! - från den integrationspolitiska kommittén, sammansatt av ledamöter från alla de olika partierna. Men den hann inte bli färdig innan den genast lades ner av alliansregeringen, och sekreteraren Qaisar Mahmood har därför fått publicera resultaten under eget namn, "Small, Medium eller Large. Vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle".
Varför lade regeringen ner arbetet? Den sade att man redan visste var integrationsproblemen låg.

Det är sant. Vi vet. Att integrationen av invandrare går dåligt beror i hög grad på att majoritetssamhällets institutioner systematiskt sorterar bort personer som inte smälter in. Bästa sättet att främja integrationen är att flytta fokus från invandrarnas situation till den systematiska diskriminering som det svenska samhället utsätter dem för. Därom har statens utredare varit ense.

Det var överraskande att statsministern valde att delta i riksdagsdebatten om arbetsmarknaden. Lika överraskande var att han bara kom med högljudd retorik.

På 1880-talet bodde drygt 5 000 människor i Oskarshamn. Ett trettiotal av dem var judar som utvandrat från Polen, Vitryssland och Litauen, områden som då ingick i det ryska kejsardömet. Oavsett vad de sysslat med tidigare i sina liv kom de flesta att ägna sig åt handel. Det är intressant att notera att flera oskarshamnare ställde upp som borgenärer och gick i god för judarna när de ansökte om att få bli svenska medborgare. En av borgenärerna var redaktören på Oskarshamns-Tidningen Mauritz Linder. Detta tyder på att förhållandet mellan Oskarshamnsborna och den judiska delen av stadens befolkning var god.

Det fanns flera faktorer som bidrog till att judarna snabbt integrerades i Oskarshamn. De bodde inte på samma ställe utan levde utspridda i staden. På så vis kom de på ett naturligt sätt att bli grannar med infödda oskarshamnare och därmed få ett svenskt umgänge. De lärde sig språket snabbt och blev i flera fall affärskompanjoner med handlare av icke-judisk börd. Många av dem engagerade sig i föreningar av olika slag. Judarna behöll sin tro och firade sabbat och andra judiska högtider. År 1888 fick de kung Oscar II:s tillåtelse att grunda en mosaisk församling i staden. Församlingen byggde ingen synagoga utan hyrde en lokal på Köpmangatan där den höll sina sammankomster.

Historien om det judiska Oskarshamn kan lära oss något om integration. Trots att det kulturella och det språkliga avståndet mellan oskarshamnarna och judarna inledningsvis var stort kom de judiska invandrarna att integreras i staden. De behöll sin religion men eftersom de levde utspridda, lärde sig språket och deltog i olika sociala sammanhang kom integrationen att fungera väl. De var heller inte så många, vilket gjorde det relativt enkelt för dem att skaffa sig arbeten. Detta exempel på lyckad integration kan hjälpa oss att hitta lösningar ett av de riktigt stora samhällsproblemen i vår egen tid.

150 år efter det Karl Marx formulerade den citerade satsen ser jag i Köpenhamn ett skepp med texten The refugees are the avant-garde of the Future målad på skrovet. Det är ett av de konstnärliga inslagen när Köpenhamn år 1996 är europeisk kulturhuvudstad.

Idag har båda de citerade profetiorna slagit in.

Flyktingen och invandraren har ofta för alltid lämnat sitt hem. Under tiden hen etablerar sig i det nya landet förvandlas och föröds hens hembygd. Till slut lever den bara kvar som en nostalgisk hägring i hens minne.

Så blir det också för oss som fortfarande bor i det land vi föddes i. Vi blir alla ett slags invandrare i den för oss okända framtid moderniseringens virvelvind förflyttar oss till.

Det som varit hemma, det välkända, det självklara finns inte längre. Eller rättare sagt: det har blivit ett spöke.

Och visst spökar det – ”hemmet”, i våra föreställningsvärldar. Både i de privata och i de politiska.

Många vittnar om att hemma är bland ”stenarna där barn jag lekt”. Att hemma är jag där jag vuxit upp. Hemma är enligt denna vanliga före–ställning en bestämd plats: ens hembygd, ett ställe där man känner platsen ”som vore det ens egen ficka” och där man “kan vara helt sig själv”.

Finns det överhuvudtaget en sådan plats? Det gör det nog. Men inte i den verklighet där Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras. Det är i minnets efterkonstruktioner, i fantasierna och drömmarna sådana platser existerar. Där kan de sväva fritt runt. För att ibland, som de nostalgibilder de är, kallas fram och spöka i den verkliga världen.

En av de som i sista ögonblicket lyckades ta sig ur det tyska Heimat-helvetet, nobelpristagarinnan Nelly Sachs, skrev med den klarsyn lång vistelse i mörker kan ge: An Stelle von Heimat halte ich die Verwandlung der Welt – ”I stället för hembygd hyllar jag världens förvandlingar”.

Så säger en kosmopolit. Idag hörs knappt sådana röster mer. De över*röstas idag av de allt mer larmande spöken som nu befolkar den politiska arenan – röster som ropar ”Detta är vårt hem! Stäng gränserna! Åk hem dit ni kom ifrån!”

Det är slagord i en pågående kulturkamp. En ny variant av plebejernas uppror mot patricierna, de upplysta, d v s företrädarna för universella mänskliga rättigheter, för den liberala demokratin, för en värld där alla människor kan höra hemma – var de än befinner sig. En kulturkamp riktad mot de s k eliterna. Som angriper dem i deras vekaste intellektuella mjukdelar: deras ideologiskt betingade oförmåga att inse och hantera kulturdimensionens tilltagande betydelse i politiken. I kölvattnet på det bryter upproret mot upplysningen igenom. Redan har det vunnit i Polen, i Ungern, och i Danmark där Dansk Folkeparti helt öppet har fört en ur deras synpunkt lyckad ”kulturkamp”. Nu har Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson också tagit till sig det begreppet i Sverige. Samma sak bryter i dag igenom även utanför Europa, t ex i Israel, och gör sig gällande i USA, där den ledande republikanske presidentkandidaten Donald Trump markerar avstånd till New York values – en omskrivning av samma typ som kommunister använde när de gjorde begreppet ”kosmopolit” till en beskyllning som tjänade att beskriva och förfölja judar.

En som på alla sätt företrädde värderingar som är diametralt motsatta de som såväl Heidegger som den nya polska populistregeringen, Donald Trump, Jimmy Åkesson, och andra ny-nationalistiska och nostalgiska hembygdsdyrkare står för var Gertrud Stein – en av modernismens mödrar, amerikansk lesbisk judinna, poet och anordnare av litterära och intellektuella salonger i Paris under första delen av förra århundradet. Vad skall man med rötter till – om man inte kan ta dem med sig? frågade hon. Metaforen att vi som människor har rötter är en av de mest seg*livade. Och mest missvisande, om den syftar på att det är bestämda territorier, ett geografiskt Heimat, som utgör grogrunden för vem vi är som människa. Alldeles särskilt gäller det idag i den månghövdade migrationens tidsålder då så många människor antingen frivilligt eller av tvång bryter upp och flyttar från en plats till en annan. Från land till stad, från land till land, från kontinent till kontinent. Det är inte många i det moderna Sverige som bor kvar i den by man föddes, där också alla ens familjemedlemmar bor kvar, där ens släktingar och alla man känt är begravda på byns kyrkogård, osv.