Citat:
Ursprungligen postat av
longbow4y
Det brukar bli så slutet av vanliga krig. Uppgivenhet och jakt på de skyldiga i de egna leden.
Mediekriget följer exakt samma mall. Nu skall de som är skyldiga till förlusten anklagas. Av precis samma personer som bara för någon vecka sedan tokhyllade samma politiker.
Det går fort att byta åsikt när insikten om att kriget är förlorat sjunker in.
Överlevnadsinstinkten slår till. Precis som för alla primater också för journalister.
Jag läser krönikan en smula annorlunda. Den handlar inte specifikt om Fridolins uppenbara uselhet, utan han används som exempel på något signifikant mycket mer allvarligt.
Nämligen den svenska politikerkårens flathet och fullständigt genomsyrande allmäna uselhet. Den förstnämnda grundar sig, imo, på två saker:
- allmän inkompetens och klenbegåvning (varierar från fall till fall)
samt
- allmänt syltryggat hukande för den postmodernistiska journalistkåren (och det hade naturligtvis varit befriande om det belysts i krönikan, men man kan inte få allt).
Citat:
Personligen har jag svårt att bestämma mig för vad jag tycker mest illa om – den korkade arrogansen inför väljarna eller att politikerna på fullt allvar tror att de är listiga när de står och vevar retoriska läsefrukter från grundkurs 1A i medieträning.
I fallet Gustav Fridolin var det i alla händelser särskilt plågsamt. Här stod ett ungt språkrör och lät som en åderförkalkad papegoja. Intervjun, eller vad man ska kalla det, fick till och med Åsa Romson att framstå som ett under av klarhet. Hon var åtminstone rak, låt vara att hon fullkomligt saknade överjag i debatter.
...
Den postpolitiska nervositeten har dock blivit så allenarådande, så förkrossande, att det har uppstått en beröringsskräck inför allt som ens påminner om impopulära, tvetydiga eller kontroversiella budskap. Med siktet inställt på nästa popularitetsundersökning förvandlas i stället allt fler till Sandro Key-Åbergs gamla nonsensprator, vilsna, fördummade, beskäftiga gräver man ned sig i ordmassor och truismer som upprepas om och om igen tills de urholkats i sin betydelse.
Och vad mera är: det finns kommentatorer som bedömer och betygsätter dessa retoriska tomrum och kallar det för politisk skicklighet. Jimmie Åkesson, till exempel. Har han någonsin pressats till klarspråk? Anna Kinberg Batras luftpastejer om ingenting? Magdalena Anderssons Excel-prosa?
...
Eller varför inte bara göra det som egentligen borde vara en självklarhet: förlänga varje aktualitetsmagasins programtid automatiskt tills politikerna har svarat på frågorna. Förtroendet grundas ju till syvende och sist i vad politiker säger och gör, inte vad de till varje pris undviker att säga och göra.
Det är dock, mycket riktigt, intressant att krönikan dyker i DN (i kulturdelen av alla ställen), som ju (tillsammans med Expressen och AB) varit drivande i att tvinga den svenska politikerkåren att bete sig på denna måte och därmed försätta Sverige i en migrationspolitisk situation som inte går att beskriva på annat sätt än 'galaktiskt korkad' samt 'monumentalt katastrofal'.
Rubriken, i sig, är dock morgonens stora behållning:
'
Här stod en ung politiker och lät som en åderförkalkad papegoja'
I sanning är det en journalistisk 'free for all' på maskrosnötter förnärvarande. Vackert så.