Framtiden är partisk. Det är de starka varumärkena,
livsstilsmarkörena med viral informationsekonomi som kommer äta upp de triangulerande, massmedialt insålda partiprodukterna.
Oavsett om varken Bernie Sanders eller Donald Trump vinner primärvalen, så har de visat på framtiden: De populistiska, organiska folkrörelserna har extrema konkurrensfördelar framför traditionell MSM i incestuös förening med kapital och politisk adel. Det totala krig som det amerikanska etablissemanget för kan mycket väl leda till dubbla pyrrhussegrar.
Samma backlash i Sverige: Varje uppfostringskampanj från DN löper risk att faktiskt vara kontraproduktiv i sin nettoeffekt och en politisk atmosfär som inte är mindre laddad med energi för att Jimmie är för kort i rocken att agera åskledare.
Det som nu händer i USA är till stor del
identitetspolitikens mognande. Vita, arga män har formulerat det länge kända: De är inte längre bärare av en amerikansk överidentitet, utan ett retirerande särintresse. En särintresse med ovänner som aldrig kommer sluta avancera, om de inte stoppas av en organiserad motvikt. Ett politiskt vakuum föreligger, där liksom här.
Därför blir de senaste dagarnas tal om identitetsvänster en bister påminnelse om att etablerade samhällsdebattörer inte vet vad de pratar om. Fortfarande är de helt tondöva inför svaret som blåser i vinden, fortfarande kan de inte se, eller vill låtsas om att kejsaren är naken över
hela kroppen. Det är inte hjässan som är kal eller överkroppen som blottas - karljäveln är spritt språngande naken.
Antingen är det önsketänkande eller en vaggvisa för den mornande björnen när
Expressens ledarsida, med anledning av "Aida Hadžialićs raka vänster mot identitetspolitiken" skriver:
Citat:
För identitetspolitiken har passerat bäst före-datum.
"Identitetspolitik" är inte undantaget utan
per definition regel i mångkulturer. Att nation överlever både tid, ideologi och repression visar de i svensk offentlighet mycket väl representerade kurderna och judarna. Att det inte finns något genetiskt annorlunda med etniska svenskar exemplifieras övertydligt i Finland.
Jag har sagt det förut - identitetsvänstern och de rasifierade är rasande tokiga, otacksamt fientliga och lätta måltavlor. Men de beter sig
mänskligt i sitt desperata sökande efter tillhörighet och är
ärliga i sin orimliga aversion.
Det är inte min bevisbörda att framtidens svenska politik och samhällsutveckling kommer präglas av fragmentering och att den splittrande/sammanhållande gravitationen hos självdefinierande folkgrupper kommer överleva/-väldiga befintliga och konstruerade överidentiteter. Det är upp till etablerade debattörer att försöka göra sannolikt att det just nu, just i Sverige skulle uppstått en singularitet som gör det möjligt. Historien borde förskräcka den sortens drömmare.
Den hatade vite mannen håller på att inse att ingen ny jämvikt någonsin kommer infinna sig, som han inte tvingat fram. Den yrkesmässige normkritikern kommer aldrig sluta kritisera förrän kritiken faller för döva öron. Men det gör inte att "identitetsvänsterns", de rasifierades eller de minoriteter som öppet eller diskret oavbrutet verkar i sitt eget intresse, inte har något att lära ut:
Citat:
En sympatisk Tino, likgiltig Adam eller hatisk Athena - alla pekar i slutänden åt samma håll. Sverige befinner sig i en mognadsprocess, en europeisk/global normalisering när det homogena Sveriges vålnad till slut löses upp.
Möjligen är det riskabelt för liberal press att tränga identitetsvänstern för hårt - det är ju inte svårt att tänka sig att vänner av islam och socialism resonerar om judiska särintressen och agendor på minst samma sätt som ibland förekommer på Flashback. En förment antisemitism från vänster som händelsevis avhandlas utförligt i
SvD, av en Charlotte Winberg.
Finns verkligen inte judiska särintressen och ingruppspreferenser? Och om det måste erkännas att dessa allmänmänskliga tendenser finns - vilka kunde då vara lämpligare att föregå med gott exempel och uppfostra förortsrasifierade och vilsna svennar, genom att uppfostra sig själva till etnoblindhet? Och om projektet är ogörligt eller avskyvärt - med vilken rätt påpracka någon tanken att den egna identiteten är underkastad något större, viktigare? Varför ska någon annans barm alltid vara den som sväller av sund, förpliktigande medborgarpatriotism?
---
För övrigt skriver DN på
ledarplats om att Afghanistans regering bör pressas att ta ansvar för sina egna medborgare. Vilket mest är intressant för att illustrera hur kameralt kyligt alla framtida positions- och policyförändringar kommer framföras. "
Ingen rätt att söka sig ett bättre liv i Europa? Tja, shit happens."
