DN:s menageri mönstrar fler nunor på ledarsidan än de på tråden mest citerade. I det följande är det Gunnar Jonsson (GJ) som retar sinnena genom att strö kli i läsaren redan i starten och Amanda Björkman (AB) som återanvänder en beprövad, diversionstaktik i debatten:
GJ:
Erdogan vill exportera sin censur
Citat:
Recep Tayyip Erdogan är världens mest lättkränkte vite man.
Är Erdogan en vit man? Är han vit för att vara turk? Varför gör GJ en sådan avgränsning; vill han stigmatisera alla världens vita män som varandes despoter, eller förklara Erdogans "lättkränkthet" som varandes ett drag kännetecknande vita män? Har GJ undersökt lättkränktheten hos icke-vita, eller utgår han från att de är mer eller mindre lättkränkta än vita män? Mindfuck? Med GJ:s osande öppning är det bra att ridån gick ner för resten av texten.
AB:
Det får man visst säga i det här landet
Citat:
Det tog inte lång tid för Ulf Adelsohn att återkomma med en teori om varför deras uttalanden fick så mycket kritik: ”Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.”
Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning.
Däremot kan man få mothugg. För även sådant måste få framföras.
Även sådant måste få framföras, ja. Saken är den att vad som varit "mothugg" tidigare är egentligen PK-normen, men utan en yttrad oppositionell ståndpunkt att mothugga. Nu när kritik mot I&I-politiken blivit comme il faut och opposition en folkrörelse (som illustrerar klyftan till makthavarna), så har den tills nyligen oifrågasatta vuvuzelagodheten,
allt åt alla, no questions asked,
det finns inget tak, fått något att hugga emot. Det är alltså ingen skillnad i position, endast det pikanta faktumet att det uppstått ett oppositionellt motstånd.
AB:s idiom är något uppfostrande, vilket känns igen från andra mästrande artiklar. Smakdomarens ogillande grimas finns nära. Hennes
mothugg-argument är en fortsättning på
vi har alltid pratat om invandringen-taktiken; låt vara att det förra, som fortsättning på det senare, är ett argument hörande till ett etablissemang som är på reträtten - oavsett vilket offensivt tonfall eller försvar som det kan omge sig med. Ömsom diversion och ömsom konfrontation. Mindre ofta kommer saken, ämnet, upp på bordet.
Minns hur random gräsrotsgodingar eller förtäckta aktivister har uttryckt och manifesterat i artiklar, på TV, flashmobs och "sociala medier", och fått ryggdunkningar och TV-reportage, sympatisörartiklar som bekräftelse. Minns t ex raden av vårdanställda som inför valet 2014, när Jimmie Åkesson turnerade och ville besöka vårdinrättningar, en drös av enskilda eller sammanslutna anställda trädde fram och sa att de inte ville ha "rasism" på sina arbetsplatser, egenmäktigt drog till med att det skulle skapa oro hos patienterna och andra barocka, antidemokratiska anklagelser. Stärkta av övertygelsen om sin egen godhet ansåg de sig stå över demokratins förutsättningar och inskränka dem.