Början på ett mediakrig om mångkulturen?

När jag läser ditt inlägg så kommer jag att tänka på det här:

http://hbl.fi/kultur/2015-12-24/7826...g-som-i-sovjet

"– Under sovjettiden var det många i intelligentian som tog vilka jobb som helst för att slippa dömas för lösdriveri, som Joseph Brodsky. (Att inte arbeta var straffbart enligt den sovjetiska brottsbalken.) Högt utbildade personer tog jobb i lager eller som gårdskarl. Arbetade man som lärare eller journalist var man tvungen att bli en del av systemet, att försvara det utåt oavsett vad man tänkte själv. Därför valde många att skydda sin frihet genom att ta enklare jobb, konstaterar Rubinstein när vi lite senare har bänkat oss på hans stamrestaurang Bobry* i utki (Bävrar och ankor).

Begreppet frihet är något som Lev Rubinstein har skrivit mycket om. I Ryska dagsedlar beskriver han friheten som något som man bara kan förstå i relation till ofrihet.

– Både frihet och lycka är relativa begrepp. Under sovjettiden var frihet för många lika med att inte sitta i fängelse. Två, tre år efter att Stalin hade dött kände man frihet i jämförelse med stalinismen. I dag är Ryssland mindre fritt än för tio år sedan, men ni och jag kan trots detta sitta och prata fritt på ett kafé, det hade vi inte kunnat göra år 1978. Jag jobbade på ett bibliotek under sovjettiden och det var min sociala tillflykt. Jag omgav mig med människor som tänkte som jag. Att inte behöva tvinga sig själv till dubbeltänk var frihet.

Rubinstein minns känslan av att sitta i metron och plötsligt se någon läsa Osip Mandelstam, en av det tidiga 1900-talets stora ryska författare som inte var väl sedd av sovjetmyndigheterna.

– Då visste man att det var en person att lita på, att vi i själva verket redan var så gott som bekanta."

Ungefär som på bussen i dag i Demokraturens Sverige, när man råkar se att bänkgrannen har Flashback öppen i mobilen.

Sverige är det enda landet som har en Ambassad i Nordkorea.

Ann Heberlein började sin karriär med att framhäva betydelsen av konsekventa resonemang med faktiska belägg i diskussioner om åsikter och värdegrunder. Under senare år har hon främst pratat om sig själv och varit frontfigur i kampen mot rasism, ytterst då SD. Hon har fått etablissemanget med sig, men hennes vetenskapliga alster har kritiserats hårt av flera forskare. Särskilt hennes senaste bok Etik: människa, moral, mening: en introduktion.

Heberlein har helt enkelt förlorat skärpan. Jag tror hon vill återupprätta denna. Debatten om övergreppen i Stockholm och Köln är då tacksam för henne eftersom motståndarna för en skruvad diskussion med all frånvaro av fakta och konsekvent tänkande. Här har hon chansen att kliva ur åsiktskorridoren och etablera en ny position där hon tydligt markerar avståndstagande från vänsterextremismen.

Jag tror att personer som Ohlsson Wallin och Heberlein och många fler har påverkats av höstens asyltsunamin och det kaos det skapar i samhället, terrordåden i Paris och nu senast övergreppen i Köln och Stockholm. Detta visar på ett övertydligt sätt att massinvandringen inte kommer att rädda pensionerna. F! som har en intersektionell syn anammar självklart rasifieringsdebatten och vill istället leda alla problem som massinvandringen skapar till svenskar, ytterst etniskt svenska män. Nu är F! ett litet parti, men de samarbetar med V, MP och S och har stort inflytande inom humanistisk forskning. Partiet har således stort inflytande och nu allierar man sig alltså med invandrargrupper i en gemensam kamp mot det förtryckande svenska samhället. Av ren självbevarelsedrift inser både Ohlsson Wallin och Heberlein att denna utveckling är sjuk. Det behövs bara en liten intellektuell skärpa för att inse att om vi ska försvara att hundratusentals eller snart en miljon tillåts leva i parallella samhällen och under förtryck och att välfärdssystemet eroderas bort så blir konsekvensen att även åsiktsfriheten får vika sig. Det kommer att på ett konkret sätt drabba Heberlein som forskare och Ohlsson Wallin som konstnär.

F! och flera andra inom vänsterrörelsen vet att de inte kan vinna makt genom demokrati, utan söndring.

Jag läste den artikeln och funderade i likartade banor som Du. Jag ser två alternativa tolkningar, som därmed får helt olika betydelser i mediekriget.

1) Öström skulle kunna varna de andra partierna, och andra aktivistgrupper, för att de inhemska hemlösa som vi inte lyckades ta hand om trots världens högsta skatter måste uppmärksammas och hanteras innan dessa blir ett slagträ för SD. Han tycks också ha hittat ett exempel på en sådan individ. Utifrån denna tolkning så borde det renodlade budskapet vara: Ett bättre omhändertagande av svenska hemlösa är viktigt för att motverka SD.

2) Öström uppmanar SD att anlägga sitt socialkonservativa perspektiv på just denna fråga. Det är helt enkelt en form av uppvigling att inte missa det öppna mål som den absurda situation bjuder, där svenska skattepengar i högre utsträckning går till utlänningar än till svenska behövande - som ursprungligen var de avsedda.

Att det inte är helt enkelt att avgöra vilken tolkning som ligger närmast till hands visar på att mediekriget har tagit fart, men med en delvis annan vändning än den som tidigare erfarits. SvD har en betydande ambivalens och i exempelvis Kölngate har man inte riktigt vetat hur man skall bete sig. I hemlöshetsfrågan har det de senaste åren varit tiggarfrågan som stått i fokus, men härmed kan väl anta att SvD försöker föra ihop tiggar- och hemlöshetsproblematikerna, men oklart för eller mot vilka uppfattning.

Exkurs:
Det finns en teoretiska problematik i hela denna debatt också som är intressant; är det den enskilde hemlöse som främst bär ansvar för sin situation? Kan det vara socio-ekonomist förtryck som ligger bakom, eller individuella tillkortakommanden? Bör man använda samma bedömningsgrund om det gäller rumänska tiggare som om det gäller svenska hemlösa? Vilka politiska konsekvenser får de olika ställningstagandena?

Mediekriget om kvinnosynen vann kulturmarxisterna på knock out. Alla kappvändare som skulle spela en viktigt roll för förändring sitter mestadels tysta. Det är detta som är problemet med att förlita sig på kappvändare. De kommer i alla lägen ta den enklaste vägen. Inget engagemang. Det finns absolut ingenting att hämta i gammelmedia. Det finns inga krig som vinns genom att låta några tidigare fiender ta över och hoppas på vinst.

Gammelmedia är hopplösa och kommer så förbli. Även om det verkar som man kan se en "tillnykring" så är hela apparaten så seg och engagemangslös att det endast är en distraktion att försöka hitta tecken på förbättring. All kraft borde istället gå till att hjälpa alternativ media att bli så bra som möjligt.

Även om gammelmedia skulle göra en helomvändning så skulle det fortfarande bara vara en fasad där målet är att lugna befolkningen samtidigt som man bara drar ut på tiden och inte gör någonting konkret. Det är bara att inse fakta, etablissemanget vill ha det såhär. Ska någonting hända måste alla bytas ut, inte tillåtas posera som nyfrälsta invandringskritiker som direkt tystnar vid minste lilla motstånd.

Det som feministerna och kulturmarxisterna strider för är inte kvinnosyn. Då skulle dom ha sagt nåt redan före Köln. Vi har sett feministerna hålla käften, och klä sig i hijab och relativisera förortskvinnor som pekat på problem med kvinnosynen.

Titta här:

http://unvis.it/www.aftonbladet.se/d...cle22088414.ab


Det dom strider om är inte kvinnosyn eller feminism. Dom strider för att inte "tappa frågan" till någon annan. Det är det som är viktigt. Att sen "rasister" och "nationella" som aldrig skulle kalla sig feminister heller inte vill att kvinnor utsätts för övergrepp spelar ingen roll. Det gäller att "äga frågan". Feminister och kvinnosyn? ... they couldnt care less.

Och nej, vi vill inte vara feminister. Vi vill bara att kvinnor inte ska råka illa ut. Jag skulle aldrig få för mig att kalla mig feminist. Meh.

Det är en väg till makt för Fi och vänstern. Därför pekar dom ut vita män (som har makten) och inte muslimska (eller ens alla män) för dom har ingen makt och är därför ointressanta för feministerna att ge sig på. Lika med förortskvinnor. Ingen makt. Därför ointressanta.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article22095680.ab

Snacka om att helt missa poängen i vad som hände i Köln och Stockholm.

Han pratar om enskilda fall där en individ närmar sig kvinnor utan att dem vill detta, samt en våldtäkt av en av hans rumskamrat (vilket dem inte verkade anmäla heller?) när vi alla vet att det som skedde i framförallt Köln var ett nytt fenomen, grupperingar av män som trakasserade kvinnor.

Snacka om att media och dessa feminist debattörer försöker att lägga över skulden på vad debattören själv vill kalla sitt "kulturarv" över, just det, en annan kultur där kvinnor värderas HELT annorlunda jämfört med i västvärlden.

Riktigt usel debattartikel överlag och det verkar som att media är desperata på att skifta uppmärksamheten från denna å så underbara multikulturalism och lägga skulden på ett helt kön. Alla invandrare är verkligen inte som dessa avskum men det är svårt att argumentera bort att sedan flyktingströmmen i 2015 att det har blivit allt mer oroligt runt om i Europa.

Nostradumbass, intressant observation om röstfisket! Det är något som jag har funderat över också.

Jag vet att feministerna inte bryr sig, att de endast vill ha makten att trycka ner vita män så att de kan ta över alla bolagsstyrelser utan kompetens. Men striden om kvinnosyn i olika kulturer vann dem. De lyckades att få allt att handla om män. Vi blir nu överösta med artiklar om hur hemska svenska män är. Vi har den paradoxala situationen att Sverige invaderas av muslimer som har vita västerländska män som fiender och ju sämre invandrarna beter sig ju mer psykologisk misshandlade blir svenska män. Invandrare ges incitament att bete sig dåligt när vita män alltid ställs till svars, det är antagligen någonting de njuter av.

Hur som helst visar alla kappvändare närmast noll intresse och engagemang för att ta över problemformuleringsprivilegiet. De nöjer sig med att en gång per månad påpeka att volymerna på invandringen nog är lite för högt för tillfället och vi måste ta en paus innan vi kan öppna portarna igen. Inga personer man ska luta sig mot i ett krig om mångkulturen om man har några ambitioner att vinna.

Plötsligt? Det är deras favoritämne

Jag förstår vad du säger men jag tycker inte det är en stor fråga. Fi och andra "marginalfeminister" har varit på svenska män som rabieshundar länge. Jag drar mig till minnes en gammal debatt där thailändska kvinnor säger vad dom tycker - att svenska män är bättre, och jag kommer ihåg att detta retade gallfeber på låtsasfeministerna också:

https://www.youtube.com/watch?v=OSbI...=GalneGunnarTV

Det var nästan så att Fi-feminister såg en thaihora som ska hålla käften. Men grejen är den, att rabiatfeministerna i Sverige är typ 2%, och dom "normala" är så många fler. Och det är ingen som längre tror att svenska män är hemska som grupp. Fan sträck på ryggen och be feministerna hålla käften.

Så är det. Men skillnaden mellan feminister som pratar om rasifiering och SD som talar om invandring är att Sd har fakta på sin sida som folk känner igen sig i. Rasifiering är bara en förklaringsmodell av hur man själv uppfattar verkligheten. I längden är det ohållbart.

Feministernas version lär kanske vara dominerande just nu, men bara det att man rapporterar om verkligheten dagligen kommer att slå över. Från Uppsala:


Det börja bli för mycket och det är enkelt att krossa feministernas version. Granskning Sverige ringde upp Metros Chef eftersom tidningen i fredags hade ett temanummer om att för att slå hål på myter. När hon inser att hon är ägd kommer detta:

"Jag känner inte att vi kommer så mycket längre i den här debatten"

Där ligger problemet eftersom som vi sett så lär övergreppen fortsätta varvid det kommer krav på en mer objektiv diskussion.

Enligt mitt sätt att se det så är det radikalfeministerna som är ansvariga för det katastrofala debattklimatet. Det är ointressant hur många de är när deras inflytande, speciellt inom media, är enormt.

Eftersom tråden handlar om mediekriget så är det bara att konstatera att inom media gör radikalfeministerna vad de vill utan något motstånd. Det lilla motståndet som existerar är patetiskt.

Kalla det radikalfeminism, eller rasifiering. Det är som ni säger till syvende och sist teorier. Man har suttit pårökt på Södertörn och teoretiserat. Det är nästan så jag kan låna ett citat... "The foolishness of that is so deep I can only ascribe it to higher education. You have to have gone to college to say something that supid."

Själv vill jag lyfta blicken, radikalfeminism eller rasifiering eller någon annan sån här identitetspolitisk förklaringsmodell kräver relativisering, då identitetspolitiken är till för att bygga politiska fördelar just för "sin" grupp. Det blir en relativiseringstävling, om vem som ska ha det sämst.

Inte olikt Monthy Pythons sketch om The four Yorkshiremen

Relativiseringen är identitetspolitikens livsluft.