Citat:
Ursprungligen postat av
baggebo1
Din modell kanske ser vacker ut på pappret, för vissa (inte för mig - jag är nog mer gärningssocialist än åsiktskapitalist), men den är inte realistisk. Det är nämligen inte åsikter (äkta eller opportunistiska) som styr ett land, utan människor med makt. Så länge samma elit består kommer samma agenda att bestå. Det som sägs i tidningarna är bara till för att lura och rättfärdiga, och ännu mer så om de nu "åsiktsmigrerar" till "våra" positioner. I länder som på riktigt lyckats/är på väg att kasta av sig det här oket, Ungern och Polen, så har taktiken inte varit att låta den gamla eliten åsiktsmigrera till en Orbans position, utan att bokstavligen byta ut dåliga människor mot bra människor. Det är naivt att tro att något annat kommer att fungera i Sverige.
Min "modell" är varken orealistisk eller icke-subversiv. Eller ens en modell som jag personligen har större möjlighet att varken implementera eller förhindra.
Rent praktiskt måste en övervägande del av en sittande maktapparats kuggar tas över av nästa paradigm, om vi inte talar om väpnad revolution. Ja, t o m då är ju normen att kappvändare och opportunister har möjlighet att konvertera till det nya. Och de under galgen omvända är också omvända.
Men om vi nu envisas med att det faktiskt är möjligt och att föredra att i grunden förändra politik och samhälle genom demokratiska processer (vilket ju dagens situation är ett tragiskt bevis på) så är nyckeln fri opinionsbildning och vinnande argumentation som har resonans hos mottagaren - men framförallt insikten att man har den politiska tyngdlagen på sin sida.
Polens och Ungerns nationalism menar jag inte är ett resultat av något aktivistiskt avantgarde som fått dessa folk att "vakna". Jag menar att det svenska folket håller på att normaliseras i den riktningen, helt enkelt genom att utsättas för en mångetnisk statsbildnings vardagliga verklighet. Jag har ju ofta tagit upp Svenska Folkpartiet i Finland som bevis för att även etniska svenskar har instinkten att organisera sig politiskt som grupp.
Jag förutspår alltså att både Cwejmans "sunda medborgarpatriotism" efter jugoslaviskamerikanskt förlaga eller Karlssons skrivbordsprodukt "öppen svenskhet" efter assmilatorisk mjukturkisk modell är dödfödda projekt, potemkinkulisser att färdas igenom innan den fragmenterade svenska mångkulturen mognat politiskt.
Ingen av dem äger makten att vända den utvecklingen, lika lite som det monolitiska mediala narrativet i längden kunde överrösta verkligheten. Men båda projekten kommer säkert att testas och gå i kvav mot historiens vassa klippor.
Det du beundrar hos Polen eller Ungern är resultatet av deras dyrköpta historiska erfarenheter av att nationell lojalitet faktiskt trumfar uppifrånkommande ideologier och doktriner. Att det finns en ständig kamp mellan särintressen, att överidentiteter är övergående.
Svenska folket går nu en
crash course i normaleuropeiska realiteter och det kvardröjande spöket av en svensk homogenitet löses upp.
På sätt och vis verkar du, Karlsson och Selimovic förenas i ett uppifrån-ned tänkande där det går att styra över nationalismen som politisk grundlag. Jag hävdar att det är en realitet att förhålla sig till. Under resten av våra liv kommer den som förstår detta att ha politisk medvind.
