Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det blev så starkt att många, inklusive jag själv, ansåg att det var bäst att vara tyst eller säga det som förväntades.

Därför vågade ingen tala öppet om flyktingkrisen

Efter beslutet om skärpta gränser och id-kontroller har det sagts att ingen kunde förutspå utvecklingen. Men stämmer det? Jasenko Selimovic ser ett land där moralisk ryggrad saknas och det obekväma inte vågar yppas.

Det finns stunder då lögnen är så stor, den allmänna opinionen så övermäktig och trycket så entydigt att många människor, ibland en hel nation, dras med. Man säger och gör obegripliga saker. Först efteråt, när allt är över, frågar sig många: ”hur kunde vi?”

De senaste åren var en sådan tid i  Sverige. En förvirrande tid då klarhet saknades och politisk desperation rådde. Många sade och skrev saker som vi först nu börjar fråga oss: hur kunde vi?

Går det att lära sig något av detta? Svårt att säga för mig som politiker. Jag misstänkliggörs lätt: en liberal politiker som pratar om motståndaren – ha! Ändå. Den som förstår att detta är en berättelse som bland de skyldiga räknar även skribenten själv, kan fundera på att det enda som kan skydda oss från att upprepa det vi upplevt är ett offentligt rum som fungerar, ett offentligt samtal som tillåter åsikter att brytas med varandra. Ju flera välgrundade och olika åsikter det hörs, ju flera perspektiv vi lyckas presentera – desto större chans att människor tänker med eget huvud, inte dras åt ett och samma håll, inte manipuleras. Åsiktsmångfald är vår enda garanti för ett moraliskt rimligt samhälle.

Vore i varje fall lite klädsamt om Selimovic som jobbade med integration för regeringen funderade på varför SD fyrdubblades under Alliansen.

Jag tror Selimovic dessutom har fel i sak. Innan Alliansen tog över regeringsmakten satt inte SD i riksdagen. När de avgick hade SD 12,9 %..

Selimovic text är ett enda långt gnäll över att Alliansen förlorade valet. Tror dock tyvärr inte det bara var vår förtjänst.

Selimovic tryfferar texten men invektiv som "aggressiva socialdemokratiska tidningssatelliten", "LO:s och S:s spinnmakare" osv.

Jasenko Selimovic lyckas i samma text skriva att vi är helt oviktiga men att det ändå är vi som styr hela samtalet om invandring. Rimligt.

Vad gör Ygeman åt gatubarnen?

De stjäl, rånar och gör inbrott. Samtidigt som myndigheterna i många fall står helt maktlösa.

Ingen vet exakt hur många nordafrikanska gatubarn som befinner sig i Sverige, men det rör sig om flera hundra i storstäder som Stockholm och Göteborg. Den absoluta majoriteten är från Marocko, andra kommer från länder som Algeriet och Libyen.

Gatubarnen måste flygas tillbaka till Marocko och andra hemländer. Landet vägrar att släppa in sina egna medborgare och Sverige kan därmed inte verkställa utvisningarna.

Inrikesminister Anders Ygeman lovade i höstas att han skulle ta tag i problemet med Marocko. Vad Ygeman egentligt har gjort är oklart.

Det finns också ett brottsofferperspektiv. Vad säger Ygeman och andra ansvariga politiker till de brottsoffer som har drabbats av gatubarnens kriminalitet - och som ser att samhället har kapitulerat?

Regeringen måste berätta vad man avser att göra åt denna växande kriminalitet. Tänker man sätta stenhårt tryck på Marocko, eller? Tystnaden urholkar förtroendet för rättsstaten.

The allegations, which date back to the 2014 youth festival We Are Sthlm, are yet to be confirmed. But they are still likely to cause a political scandal perhaps even greater than the reaction in Germany because of the presence in the Nordic country of an anti-immigration party, the Sweden Democrats, that has in recent months periodically topped opinion polls.

Peter Agren, who was in charge of policing at the festival, was reported by Dagens Nyheter as saying about the cover-up allegations: “This is a sore point. We sometimes dare not to say how it is because we think it might play into the hands of the Sweden Democrats.”

Några dagar efter nyårsfirandet i Köln då hundratusentals människor från hela världen årligen samlas för att fira (i alla fall enligt turistsajten cologne.se) skriver jag några kommentarer på en bekants vägg på Facebook. Ett par timmar senare ligger en text på extremhögersajten Nyheter idag om vad jag skrivit. Skribenten har missförstått allt.

Visst blir jag arg, men eftersom jag faktiskt intervjuat författaren på den tid han arrangerade sverigedemokratiska poesiaftnar så vet jag att han inte har någon som helst journalistisk erfarenhet. Det är mer regel än undantag att det blir fel och jag kan liksom inte bli riktigt ilsken på en amatör. Dessutom är hans syfte inte att rapportera om verkligheten utan att sprida politisk propaganda.

Men dagen efter hör proffsen av sig.

Det är SVT som läst historien och vill att jag ska ställa upp i en debatt.

Jag blir upprörd på riktigt. Ska en fejkad nyhetssajt sätta er nyhetsagenda? Jag blir otrevlig. Jag skriver kanske tre inlägg på Facebook om dagen. Aldrig tidigare har SVT hört av sig och bett mig diskutera något av dem i direktsändning.

Samtidigt kommer mailen. Det är män som får all sin information om omvärlden via extremhögersajter som hör av sig. Deras frågor är fulla av missförstånd. De har matats med lögner och desinformation så länge att de inte längre kan skilja på fakta och propaganda. Tokhögerns politiska skräckvisioner har för dem blivit verklighet. Jag orkar inte bry mig, utan svarar något oengagerat om att de för sin egen skull borde testa att läsa en riktig tidning med en ansvarig utgivare.

Sen kommer en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida med exakt samma innehåll som i mailen.

Det som hände i Köln (fortfarande oklart vad) begicks av män från nordafrika och ”mellanöstern”. I polisuttalandet ledarskribenten hänvisar till används visserligen ordet ”araber” men det törs hon inte skriva.

Ledarskribenten är upprörd och menar att det som hänt beror på kvinnosynen hos dessa män och eftersom dessa män nu flyttat till Sverige har även vi fått samma problem. Som om kvinnor aldrig misshandlats, våldtagits, fått förnedrande löner eller varit utan rösträtt i Sverige tidigare. Som om Stieg Larsson aldrig skrivit Män som hatar kvinnor. Som om… allt som stod på extremhögersajterna var sant.

Svenska dagbladets ledarsida har under det senaste året gått från att vara ett organ för Moderaterna till att bli mer sympatiskt inställd till Sverigedemokraterna och är visserligen ett särfall, men extremhögern har på många håll börjat sätta dagordningen för vad media ska prata om.

Det har aldrig varit tydligare än nu.

Bland annat SVT är livrädda för ytterhögern.

Det är därför de ber mig debattera vad jag skrivit i en Facebooktråd.

Världen är en mångfacetterad plats. Beteenden och värderingar varierar. Ibland hamnar de i konflikt. Det är inte så svårt att begripa.

Av det skälet är det särskilt nedslående att läsa och höra dem, som insisterar på att överfallen i Köln och på andra platser under nyårsnatten, inte har ett dugg att göra med kulturella skillnader. Antingen menar de att det inte finns kulturella skillnader som skapar konflikter.

Det är uppenbart fel.

Eller så menar de att det inte finns någon väsentlig skillnad mellan kvinnosynen på många håll i Mellanöstern och Nordafrika och bland majoriteten i Västeuropa. Det är som att säga att det inte spelar någon roll om barnen kommer hem från zooaffären med en hamster eller en blåval. Båda är däggdjur.

Visst är kön en viktig förklaringsfaktor till nyårets massövergrepp. Vi hör sällan talas om hotfulla kvinnogäng som tafsar på utsatta män. Med möjligt undantag för Wiener Sängerknaben innebär unga män i stora grupper nästan alltid problem. Men de som för den skull påstår att vi lever i en värld utan kulturella konflikter, gör sig medvetet enfaldiga.