Citat:
Mediakriget fortgår även i alternativ media som inte är alternativmedia. Tino Sanandajis inlägg om hur den uppkomna krisen hanteras på minst dåligt sätt(http://www.tino.us/2015/11/skademinimering) delas på twitter av LO-ekonomen Hållö, retweetas av Leif Pagrotsky, varpå Lindberg et consortes får spel. Hållö står dock på sig. Under samma vecka drar Tino in 30 000 kr på en timme via Facebook, där pengarna ska finansiera en textning av hans framträdanden till engelska för publicering på Youtube. Mycket intressant att det är möjligt för honom att samla in pengar inte bara till stora prestigeprojekt som den kommande boken, utan även till mer blygsamma satsningar likt denna, annonserad en måndagskväll utan större åthävor. Hade Tino varit identitetspolitisk vänster hade vi säkerligen fått läsa spaltmeter om en seger för demokratin, gerillaopinionsbildning, etc. Men då hade han säkerligen kunnat säkra offentliga medel på ett eller annat sätt istället...
Det vi har bevittnat hitills är främst ett krig om migrationen och inte så mycket ett krig om mångkulturen. DI:s ledare om SD från veckan är ett tydligt exempel på hur krisinsikt i migrationsfrågan kan paras med bibehållen kurs på mångkulturens område. Felet med SD? De vill värna den svenska identiteten: http://www.di.se/artiklar/2015/12/1/...-an-siffrorna/
Analysen är alltså att övriga partier förlorat på att sätta sig på tvären mot folkets övertygelse i en känslig fråga och därför förlorat röster och förtroende, varigenom SD har gynnats. Partierna bör därför respektera folkviljan. Men bara rörande migrationen. För mångkulturen bör den väl beprövade, fatala strategin istället bibehållas, trots det folkliga stödet knappast är större. Det är givet att SD främst har gynnats av sitt ställningstagande i migrationsfrågan hitills, men det finns en stark föreställning hos gemene man om att invandrare bör anpassa sig till svenska seder och bruk, lära sig språket och respektera våra värderingar, om att den förda politiken syftar till detta(vilket är felaktigt) och om att hindren främst är socioekonomiska("om alla de taxikörande utomeuropeiska läkarna bara fick sin utbildning validerad skulle de vara som dig och mig!"). Massmedia har kunnat bygga upp denna kuliss i det relativt lugna väder vi befunnit oss i, men nu kommer snart stormen. "Integration" kommer att segla upp som nästa ödesfråga i svensk politik när väl invandringen väl normaliserats och då kommer frågan att ställas på sin spets. Dvs mångkultur är inte lika med kebab och zlatan, utan med klantänk, ressentiment, fundamentalism, kulturell utarmning och svensk underkastelse. Vi såg vad som hände med känslorna för invandringen när frågan ställdes på sin spets och sanningen började sippra fram.
Sett från ett större avstånd fanns tidigare en övergripande berättelse, där migrationen var en naturkraft och förresten också lönsam och berikande, flödet som skapade fonden svensk mångkultur, spännande och exotisk på ytan(maten! sederna! rinkebysvenskan!) men under ytan förenad med det svenska av den mystiska Värdegrunden, i en sorts Philosophia perennis för 68-generationen. Det implicita i alla yttranden om mångkulturen var den svenska kulturens(då speciellt den 68-fierade ditons) överlägsenhet och odödlighet och omöjligheten i genuint avvikande kulturella uttryck. Att det första ledet i berättelsen nu imploderat kommer att påverka det andra. Det underminerar hela berättelsen, som tidigare var en respektingivande monolit. Nu vill M stoppa asylsökande från att sätta fot på svensk mark och S vill stänga Öresundsbron. Det skär sig och det gör att avvikande röster i mångkulturfrågan kommer att börja tränga igenom.
Det vi har bevittnat hitills är främst ett krig om migrationen och inte så mycket ett krig om mångkulturen. DI:s ledare om SD från veckan är ett tydligt exempel på hur krisinsikt i migrationsfrågan kan paras med bibehållen kurs på mångkulturens område. Felet med SD? De vill värna den svenska identiteten: http://www.di.se/artiklar/2015/12/1/...-an-siffrorna/
Analysen är alltså att övriga partier förlorat på att sätta sig på tvären mot folkets övertygelse i en känslig fråga och därför förlorat röster och förtroende, varigenom SD har gynnats. Partierna bör därför respektera folkviljan. Men bara rörande migrationen. För mångkulturen bör den väl beprövade, fatala strategin istället bibehållas, trots det folkliga stödet knappast är större. Det är givet att SD främst har gynnats av sitt ställningstagande i migrationsfrågan hitills, men det finns en stark föreställning hos gemene man om att invandrare bör anpassa sig till svenska seder och bruk, lära sig språket och respektera våra värderingar, om att den förda politiken syftar till detta(vilket är felaktigt) och om att hindren främst är socioekonomiska("om alla de taxikörande utomeuropeiska läkarna bara fick sin utbildning validerad skulle de vara som dig och mig!"). Massmedia har kunnat bygga upp denna kuliss i det relativt lugna väder vi befunnit oss i, men nu kommer snart stormen. "Integration" kommer att segla upp som nästa ödesfråga i svensk politik när väl invandringen väl normaliserats och då kommer frågan att ställas på sin spets. Dvs mångkultur är inte lika med kebab och zlatan, utan med klantänk, ressentiment, fundamentalism, kulturell utarmning och svensk underkastelse. Vi såg vad som hände med känslorna för invandringen när frågan ställdes på sin spets och sanningen började sippra fram.
Sett från ett större avstånd fanns tidigare en övergripande berättelse, där migrationen var en naturkraft och förresten också lönsam och berikande, flödet som skapade fonden svensk mångkultur, spännande och exotisk på ytan(maten! sederna! rinkebysvenskan!) men under ytan förenad med det svenska av den mystiska Värdegrunden, i en sorts Philosophia perennis för 68-generationen. Det implicita i alla yttranden om mångkulturen var den svenska kulturens(då speciellt den 68-fierade ditons) överlägsenhet och odödlighet och omöjligheten i genuint avvikande kulturella uttryck. Att det första ledet i berättelsen nu imploderat kommer att påverka det andra. Det underminerar hela berättelsen, som tidigare var en respektingivande monolit. Nu vill M stoppa asylsökande från att sätta fot på svensk mark och S vill stänga Öresundsbron. Det skär sig och det gör att avvikande röster i mångkulturfrågan kommer att börja tränga igenom.
Som förste samhällsdebattör av rang föreslår Tino regelrätt kretsloppsmigration som en lösning på Sveriges problem, med argument som kunde vara kopierade från mig:
Citat:
Man borde underlätta för invandrare att behålla sina bidrag om de frivilligt återvänder till sina hemländer, där levnadskostnaderna kan vara en tiondel under det svenska. Sverige spar åtminstone på infrastruktur och välfärdsutgifter i detta scenario, och man kan kanske minska bidraget något i så fall. Många invandrare trivs inte i det i flera avseenden kyliga Sverige, så förslaget gynnar alla. Detta ökar de redan starka incitamenten att komma, men detta är inget problem så länge invandring är reglerad.
Återigen: för 25 miljarder hade Sverige kunnat anställa 800 000 statsanställda i Afghanistan. Ett svenskt socialbidrag är många gånger högre än per capita-inkomsten i en stor del av världens länder.
Det handlar här inte om SD:s trögtänkta "återradikalisering" som i dagarna får dem att tala om att återkalla uppehållstillstånd och efter rättsprövning utvisa en individ i taget.
Det enda som krävs initialt är att nivellera incitamentsskillnaden mellan Kabul och Katrineholm, Mogadishu och Mölndal - och sedan låta individerna göra ett val utifrån det egna intresset.
Sedan uttrycker Tino en farhåga, som visar att han inte tänkt riktigt hela vägen: Jag har ju i åratal anklagats för att vara flummig och naiv när jag inte förstår att kretslopsmigrationen bara skulle öka incitamenten att invandra till Sverige - men det är ju här dess verkliga illistighet kommer fram: Om det med empirisk visshet går att leva på svenska bidrag i Afghanistan, Irak eller Somaliland så upphör ju i samma stund asylskälen från samma områden att vara vägande. Kretsloppsmigranternas fysiska närvaro i hemlandet underkänner framtida asylsökandes berättelser om omöjligheten att stanna.
Dessutom: När mekanismen, precedensfallet väl finns på plats, så står det ju svensk politik fritt att inte bara nollställa incitamenten att leva i ett svenskt utanförskapsområde - bara det är ett etablerat faktum att ett liv i Afrika eller Mellanöstern inte a priori är utdömt som människoovärdigt, så bör ju polariteten vändas. Om krav och förmåner i Sverige justeras upp respektive ned, skapas samma välgörande push-faktorer som används i alla andra välfärdssystem.
Svenska skattebetalare kommer vara tvungna att försörja hundratusentals människor i decennier, det är ett faktum att acceptera. Varför detta måste ske inom Sveriges trånga gränser - det kommer bli allt svårare att motivera.
