Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Gudmundson skriver på Facebook att han helt enkelt missat mejlet. Hans förklaring låter väl trovärdig, men att han letat fram mejlet först efter att norska Journalisten skrivit om saken, när samma uppgifter förekommit för flera dagar sedan i artikeln i Nyheter Idag (som han garanterat har läst), är lite skumt. Jag vet att han länkat till NI tidigare, men nu verkar han plötsligt inte vilja nämna dem vid namn.

Fnordspotting uppmärksammar en intressant politisk glidning som passerat lite i skymundan i kölvattnet av #wolodarskiaffären.

http://fnordspotting.blogspot.se/201...-ett-tabu.html

Det ska naturligtvis bli väldigt intressant hur Pettersson och Lindberg förhåller sig till detta. Min spontanat känsla är att detta kan vara en Pandoras ask. S kommer aldrig att kunna närma sig SD utan att alienera vänsterflygeln och MP. Men nu är den politiska budgivningen igång.

För ett år sedan kallade Andersson de som ville föra en mer restriktiv migrationspolitik för 'nyfascister'. Idag är det visst socialdemokratiskt ideologiskt tankegods.



För tydlighets skulle kan man lyfta fram att han (enligt honom själv) fått mailet i sin privata mailbox, inte till hans tjänstemail. Sen var det väl, med reservation för att jag minns fel, först i&m norka Journalistens artikel han (och SvD) explicit nämndes?

N.b. Jag syftar inte till att släta över, jag tycker i ärlighetens namn att SvD har gjort bort sig mer än DN. Det är dock väldigt olyckligt om Gudmunson och Köller får bära hundhuvudet.

Javisst är det ett enormt svek av dessa maktens kvinnor. De skiter högaktningsfullt i de stackars kvinnor som blir utsatta, oavsett vem och av vilka och om kvinnors kamp i största allmänhet faktiskt. Vad de glömt på vägen till toppen, är att de numera sitter på precis samma jävla tron som "gubbväldet" de mödosamt dekonstruerat och sablat ner och med precis samma arroganta och hänsynslösa retorik, härskartekniker och rädsla för att hamna utanför den slutna bubblan av materiella trygghet de lever i och precis som männen de avskyr, svingar de sin sabel mot de svagare än i samhället. Slutsatsen blir att sakfrågan och de utsatta, svaga, sjuka och de utan talan i ett allt mer toppstyrt och världsfrånvänt samhälle, får betala priset för att maktens kvinnor och män ska kunna fortsätta att styra medieklimatet och nuvarande politiska diskurs.

Rung lider troligtvis av samma diagnos som resten av medelklassen som sitter inne i värmen, hybris. Vad de inte förstår, är att de numera själva är en del av den styrande eliten i samhället, men i och med att de fortfarande ser sig själva som utomstående på något sätt jag inte får grepp om, förstår de inte heller att kritik kan riktas mot deras egna maktpositioner. Narcissistiska självgoda elitister är den snällaste diagnos jag kan ställa på den här nya tidens maktelit, oavsett om de är kvinnor eller män. På sitt sätt är de lika världsfrånvända som typexemplet Marie Antoinette, totalt ovetande om folkets svält, gasar de på i samma självupptagna spår och det spelar ingen roll om de är journalister, konstvetare, frisörer, poliser eller politiker, alla lever de i en väl skyddad bubbla, långt från den krassa verkligheten.

Slutligen är det fullt förståeligt att Ann Heberlein tappar fattningen och blir förbannad. Det är bara att lyssna på programledarna som ständigt avbryter henne och samtidigt låter de två andra kvinnorna tala till punkt utan att avbryta och låter skamliga personangrepp, härskartekniker och kränkande retorik passera totalt obemärkt. Vad man egentligen lyssnar på, är en knivskarp bild av medias och svensk journalistiks förruttnelse och moraliska förfall.


Men det är ju tyvärr ingen parodi, det är sanslöst nog den krassa verkligheten, en verklighet där Nina Rung tillåts arbeta som utredare inom polisen samtidigt som hon verbalt avfärdar hela vetenskapen kriminologi som totalt menlös för polisiär verksamhet ö.h.t, utan att hon ifrågasätts av media eller samhället. Skrämmande är bara förnamnet!

http://www.spectator.co.uk/2016/01/i...d-is-shameful/
Ivar Arpi skriver i The Spectator " We Swedes pride ourselves on our unrivalled record on respecting women’s rights. But when women’s rights conflict with the goal of accommodating other cultures, it’s almost always women who are pushed to the side."

Är det inte ovanligt tyst från de "rasifierade" debattörerna när det gäller övergreppen i Kungsträdgården?

Tobias Hübinette skriver visserligen i ett facbookinlägg "utan att på något sätt förringa eller förta vita kvinnors utsatthet för sexuella trakasserier" för att sedan göra exakt det. Enligt Hübinette är förstås asiatiska kvinnor mer utsatta.
https://m.facebook.com/story.php?sto...7&id=610290846

Nu har dock Expressen som bekant publicerat anmälningarna från Kungsträdgården och det visar sig att flera av offren själva är "rasifierade" och i några fall inte ens svenska medborgare.
http://www.expressen.se/nyheter/38-f...pa-festivalen/

Det är alltså inte så enkelt att enbart etniskt svenska vita kvinnor faller offer för män med vidrig importerad kvinnosyn utan, vilket jag nämnde tidigare, alla kvinnor som saknar manligt beskydd. Det gäller även kvinnor i männens hemländer som inte kan röra sig fritt utan att eskorteras av män.

Det betyder att alla kvinnor, oavsett ursprung, riskerar att utsättas för trakasserier på grund av sin västerländska livsstil där de rör sig fritt på offentlig plats. Debatten i MSM saknar den aspekten och kretsar mest kring att utländska män inte förstår att etniskt svenska vita kvinnor lever på ett annorlunda sätt. Det är dock ingen nyhet för dem, det finns kvinnor som försöker kräva sina frihet även i deras hemländer och debatten pågår med stort motstånd också där.

Det förövarna i Kungsträdgården inte förstår är snarare svenska män. De förstår inte att en svensk man inte tänker att en kvinna förtjänar att utsättas för övergrepp för att hon rör sig i gatumiljö utan bröder/fäder/farbröder etc. eller det som inom islam kallas "mahram". Det gäller även en del män med invandrarbakgrund som växer upp i Sverige och ser svenska män som mesar för att de senare inte har koll på sina kvinnor.

Kalifatides beskrev i något sammanhang att han förstod denna skillnad när han kom till Sverige och på en fabrik bevittnade ett bråk mellan en turkisk arbetare och den svenske förmannen. Den upprörde turken gastade "Jag ska kn*lla din mamma! " varpå svensken (något förvånad) svarade "Ja gör det du, det skulle hon behöva."
Det måste ha varit fullständigt mindblowing för turken.

Det handlar inte ens om gradskillnader utan diametralt motsatta synsätt med djupa historiska och kulturella rötter, långt före extremfeminism och massinvandring. Allt detta vet "rasifierade" debattörer som t.ex. Özz Nujen, Ehsan Fadakar och Soran Ismail. De har sett skillnaden mellan sin svenska omgivning och besöken i sina ursprungsländer där kvinnorna servar hemma och männen röker vattenpipa på uteserveringarna. De hade således kunnat göra en insats för unga män som lyssnar mer på sina landsmän än svenskar, med tanke på vilka fina feminister dessa debattörer är annars, men i stället tiger de eller retweetar etniskt svenska pk-debattörers relativiserande.

Den beundransvärda Amineh Kakabaveh står återigen ensam mot både vita elitfeminister och landsmän som fortsätter att osynliggöra sina egna kvinnor även i Sverige.
http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/po...övarna-3246592

Verkligheten kom ikapp makthierarkin där rasifierade män alltid vinner i offerstatus över rasifierade kvinnor och reaktionen bland de övertygade är alltså fortsatt förnekelse och smutskastning av vita svenska män.

Jag har diskuterat den fruktansvärda kvinnosynen i MENA med män från regionen som utan omsvep konstaterar att kvinnor där ofta behandlas som djur. Det är bara i Sverige som detta förnekas av män från MENA med en karriär som rasifierad debattör. De kritiserar ständigt vita svenska män för att inte vilja ge upp sina privilegier men håller uppenbarligen hårt i sina egna.

En lång och intressant intervju med Ivar Arpi i danska Weekendavisen. Han förutspår att debatten kan komma att bli än mer hetsig i framtiden, vilket tyvärr lär vara sant. Det ligger ju också i linje med oytos träffsäkra formulering "krympandets radikalisering".

http://www.weekendavisen.dk/smarticle/view/3

Hanne Kjöller går till motangrepp - och man blir lite full i skratt, när det handlar om en representant från DN: (för att ge några exempel, Sandviken, brandmannen och OECD)


Finns mera att kommentera här, men det överlåter jag med varm hand åt panelens experter.

http://unvis.it/http://www.dn.se/led...ngstradgarden/

Ja det var 2 vänsterfeminister (förstås) mot Ann Heberlein som väl kanske hade kunnat behärska sig något. Men hon märkte väl direkt relativiseringarna från de båda andra. Och fick en allergisk reaktion. Men jag håller inte med om programledarnas roll. Jag tyckte de lyckades återställa ordningen när det hade spårat ur och de stöttade Ann Heberlein ett par tre gånger genom hårda och raka frågor både till Linnea Bruno och Nina Rung. Det var efter en sådan rak fråga från programledaren som Nina Rung började svamla om vårdbehov m.m. för ensamkommande.

Nina Rung lär snabbt anpassa sig till ett ändrat åsiktsklimat hos polisen vad det lider. Hon är ju en anställd kugge i det statliga åsiktsmaskineriet.

Det där är något som jag stör mig på, att de som utsätts för denna negativa särbehandling av programledarna inte direkt och tydligt påtalar detta. "Nu har du avbrutit mig tre gånger, medan NN hela tiden får prata till punkt! Varför gör du så? Är det professionellt och opartiskt av dig som programledare?"

Speciellt kraftfullt bordet vara att agera så när det är direktsändning, vilket man därför bör kräva för att medverka.

För att lättast förstå hur media arbetar jämför man bara med den "rasistiska" skandalen i Forserum.

Psykolog och polis tipsar om massövergrepp på festival. Inget media går igång på, jobbigt att bekräfta o.s.v.

Vänsterextremist tipsar om att någonting rasistiskt sagts i Forserum. All svensk media vallfärdar till Forserum, man kan tro att Sverige arrangerar OS i den lilla hålan. Man sänder nonstop i en vecka. Polisen sätter upp en mobil sambandscentral för att ta emot alla anmälningar som förväntas strömma in.

Tillslut ger man upp och den uppmärksamme märker att allt runnit ut i sanden. Inga åtal(som ju krävs för att Mattson ska gå igång och skriva om någonting, dock inte när det gäller rykten om rasism), ingenting. Media har spenderat en vecka där man rapporterat om ett rykte om rasism i en liten håla någonstans i Sverige. Man verkar inte skämmas ett dugg för hur man förstorat upp ett löst rykte som inte visade vara någonting alls. Men det spelar ingen roll vem som är offer och förövare för svensk media, inte alls.

Att DN (för den här artikeln har förmodligen granskats av ett helt koppel mellanchefer bortsett från Wodoslafski) lägger ner så mycket krut på att gå till motangrepp tyder på att de finner uppmärksamheten från "trollen" besvärande. En uppmärksamhet som till största delen själva alltså har sitt ursprung "på nätet" och dess "hatsajter". Bra så. Det ska svida i skinnet att vara ett förljuget propagandaorgan.

Om inte ens den relativa dissidenten Gudmundson på SvD eller DN:s f d demokratiska alibi Kjöller är att lita på så är det en potentiell fördel för äkta oppositionella, eftersom det bör lära en att lojaliteterna inte behöver vara äkta och även då vara tidsbegränsade eller principlösa... Kanske låter det oppositionella förstå att det ska till mer kraft, mer polarisering genom tydliga och konsekventa ställningstaganden. Polarisering förresten, det kan lika väl kallas "transparens" i exemplet ovan; det låter positivare och är precis vad det handlar om. Hur oppositionell kan en skribent vara i ett mediehus fullt av lismande medlöpare och rövslickare? Oppositionell förresten, det skulle lika väl kunna kallas journalistisk (med yrkesheder och konsekvensneutralitet i högsätet) i exemplet ovan. Ju värre desto bättre. Demoralisering och förlorat hopp är närmare krisens vändpunkt än den eviga, förtärande chanseringen, utförslöpan.