Citat:
Ursprungligen postat av
Min-Jeddak
Låt mig bidra med en reflektion kring två i mediakriget förekommande kombattanter: pragmatikern och utopisten. De har naturligtvis redan uppmärksammats flertalet gånger av skribenter i tråden (och i sällsynta fall MSM) men jag tror att diskussionen kring dem ännu inte är uttömd.
Pragmatikern och utopisten har främst kunnat identifierats genom sina respektive tillvägagångssätt ställda inför ett problem.
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
Bra text! Jag har bara en invändning. Du skriver:
Citat:
Ursprungligen postat av Min-Jeddak
Mediakriget har på ett smärtsamt vis synliggjort att dagens Sverige helt kommit att domineras av utopister. I ett land med ett av Europas anrikaste socialdemokratiska partier, omgivet av uppenbart pragmatiska grannländer, i en period av fred, stabilitet och välstånd, lämnade plötsligt samtliga pragmatiska krafter i det politikomediala etablissemanget walk-over till utopisterna.
Utopisternas machtübername inträffade inte "plötsligt" utan det genomfördes sakta, gradvis och smygande.
Jag skulle vidare tro, att alla är överens om, att det är ett efterkrigsfenomen.
Olika skribenter väljer sedan olika förklaringsmodeller för, varför pragmatikerna överflyglades och därefter antingen marginaliserades, utrensades och förföljdes eller gav upp (inför risken att bli marginaliserad, utrensad och förföljd).
Jan Gillberg (DSM) lyfter fram 68-generationen, som blev "
Gramsci-vänstern" och dess högst medvetna marsch genom institutionerna inte minst Journalisthögskolan.
Anders Isaksson skriver, att det nog var en oundviklig utveckling, då
LO ansåg, att när kriget tog slut, så var det skördetid! SAP hade inte kunnat - ens om man försökt - kupera kraven från LO och "de stigande förväntningarnas missnöje" på alltid mer, aldrig nog.
Magnus Ivarsson beskriver utvecklingen som en följd av ett generationsskifte inom socialdemokratin.
Akademivänstern/Palmegenerationen överflyglade och skuffade äldre, pragmatiska socialdemokrater åt sidan.
Jag instämmer i alla tre förklaringsmodeller ovan, ty den ena förklaringen utesluter naturligtvis inte den andra, utan de samverkar och det finns fler centrala faktorer. Man kan komplettera med Inger Enkvists observation, att "Sverige har förstört sitt skolsystem" (
LÄNK till en mycket läsvärd översikt).
Svenska politiker - med socialdemokraterna i spetsen - krossade kunskapsförmedlingen i skolan och uppdrog samtidigt åt förskolan och skolan att från späda barnben (från ca ett års ålder!) systematiskt forma (läs indoktrinera) gemene svensk till att omfamna den förkunnade, anbefallda statliga utopin (och vara omedveten om vikten av
accountability). En kommentar från nätet om lärarutbildningen:
Citat:
Under den utbildningen jag gått så har de som undervisat på lärarkurserna uteslutande varit föredetta förskollärare som börjat forska på högskolan. Det enda jag kommer ihåg från lärar-kurserna är hur viktigt det är att ständigt utgå ifrån Värdegrunden. Råkade man fundera hur alla dessa exempel från förskolan kunde användas på Gymnasiet, fick man till svar att ”det är extra viktigt för oss blivande gymnasielärare att lyssna och ta till oss av dessa, då Förskolan har kommit så mycket längre i värdegrundsarbetet”. Man lärde sig snabbt vad som eftersöktes och anpassade sig till det helt enkelt.
-----
Citat:
Ursprungligen postat av
Passepartout
Klockrent inlägg Min-Jeddak! Du fördjupade förståelsen för frågan som Johar Bendjelloul ställde till Åsa Romson i lördagsintervjun. Hon vill framstå som en utopist men är just nu tvingad att agera mer som en pragmatiker. Johar försöker få klarhet i var hon egentligen står.
Bendjelloul: "Ja det låter som en .. idealistisk hållning, skulle du beskriva dig som mest idealist eller mest pragmatiker?"
Hon vill först inte svara men glider sedan in på regeringen och arbetet med med miljön (den komplicerade asylfrågan försvinner ur sikte). Att vara idealist är för Romson att
prata om vad man tycker är bra och dåligt och en pragmatiker är någon som agerar, kommer med lösningar. Romson tycker det är bra
även om det inte är hon själv som har föreslagit lösningarna bara det blir en praktisk förlängning av hennes färdiga ideal.
Romson: "Ja det får nog andra bedöma, jag tror att jag har ett ideellt hjärta men som alla som ska kunna axla ansvar i den här nivån och sitta i en regering så måste man självklart vara pragmatiker. Det är trots allt målet och lösningarna man vill se, att bara ha fått yttra sin åsikt om att det här är dåligt eller det här är bra, det ger ju inte effekt. I klimat- och miljöpolitiken som jag ju är engagerad allra mest i så är det ju uppenbart så att hittar vi lösningar som gör att vi faktiskt minskar utsläppen så då tycker jag att dom är bra även om det inte är jag som har föreslagit dom."
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=3071 (25:45 min)
Jag uppfattar Romson precis som Min-Jeddak beskriver en utopist, nämligen den som redan sitter inne med de "goda" och "rätta" lösningarna.
Åsa Romson är givetvis en utopist. Utöver övertygelsen, att hon redan sitter inne med de "goda" och "rätta" lösningarna, så är utopisten bergfast övertygad om, att utopisten förfogar över gränslöst med resurser. Det finns därför
INGA begränsningar för utopistens handlingsutrymme - vare sig materiella eller andra begränsningar - det är bara att köra så det ryker på den inslagna vägen mot ett nytt Jerusalem.
I regeringsställning har Romson & Fridolin dock till sin förtrytelse tvingats ta ställning till konkreta resursbegränsningar - men den upplevelsen har naturligtvis inte förändrat deras grundpersonligheter. Niklas Svensson twittrar vad Romson säger i Lördagsintervjun och Thomas Gür kommenterar chockerat: "En pyramidal politisk omogenhet" och kompletterar med en bild på Gurra och Diesel.
https://www.facebook.com/photo.php?f...type=3&theater
https://www.facebook.com/photo.php?f...type=3&theater
Debatten mellan Erik Rosén och Alice Teodorescu är ett åskådligt exempel på en debatt mellan en utopist och en pragmatiker. Utopisten Rosén framför, att "det är en falsk motsättning" att välja mellan välfärdstaten och massinvandring, "tvärtom har vi råd med både-och, vi är ett av världens rikaste länder" - medan pragmatikern Teodorescu framhåller, att "svenska folket är svårövertygade om att förändra" välfärdsambitionerna pga Sveriges "DNA, en egalitär ambition", vilken kringskär handlingsutrymmet för svenska politiker.
https://www.youtube.com/watch?v=qHX5VIO8Mc0