Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Svaret är också intressant för det är det svar som ges svenskarna, i olika former och i olika sammanhang. Svaret på invandringens alla belastningar är att svensken skall visa förståelse.


Det är som sagt inget nytt men när kontrasten mot den upplevda verkligheten är så stor blir det än tydligare vilken ondska som finns bakom ord som tolerans och öppenhet. Resultatet är att allt färre låter sig luras av ordens positiva klang, vill man gärna tro.

Jag kommer med spänning att följa danska valen. Det kommer att bli intressant om Dansk Folkeparti hamnar runt 20% och ingår i den nya regeringen. Svensk ljugmedia har inte hetsat mot Sannfinländarna lika mycket som mot Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti, eftersom de dels kort efter sina framgångar kunde ha fått en plats i den finska regeringen 2011, dels skriver svensk gammelmedia överhuvudtaget mindre om Finland, inte minst för att finsk invandringspolitik skiljer sig mer från den svenska än norsk och dansk dito har gjort. Att hetsa mot den finska invandringspolitiken generellt skulle snarare hamra in budskapet hos den svenska populasen att det kanske inte är dödsnazism att inte bara tvivla på den världsunika svenska asylpolitiken, utan helt tänkbart att föra en helt annorlunda politik överhuvudtaget. Ni kan ju själva fundera över hur många gånger ni har hört/sett svensk ljugmedia nämna alla de delar av den svenska asylpolitiken som är världsunika. Det har inte hänt, eller hur? Än mindre skulle man rapportera om varför andra länder anser att den politiken inte är rimlig att driva. Allt sådant skulle givetvis sätta griller i huvudet på många svenskar som sviktar i sin tro.

I vilket fall är det därför inte så svårt för svensk ljugmedia att till stor del ignorera att Sannfinländarna nu ingår i den finska regeringen och man har inga besvärande, långvariga hetskampanjer i bagaget som man nu förmodligen skulle behöva låtsas om som om de aldrig har existerat. En helt annan sak är det däremot med Norge och Danmark, som är de två länder som inte bara har en geografisk och historisk närhet, som är språkligt nära och därför riskerar att utöva för svenska regimen oönskad påverkan på den svenska populasen, dessa två länder är även de få i världen som ett tag i hög grad anammade den svenska postmarxistiska statsreligionen akademiskt och massmedialt, samt är de två länder på jorden (möjligtvis tillsammans med Belgien) vars asylpolitik mest liknar den svenska. Ingen lär ha missat svensk ljugmedias omfattande hets- och hatkampanjer mot både Fremskrittpartiet och Dansk folkeparti, samt Norge och Danmark generellt. Anledningen är så klart för att dessa länder kunde angripas för att inte vara renlärliga nog jämfört med Sverige. Att ta upp den generella inställningen och politiken i de flesta andra i-länder skulle ju endast resultera i konstaterandet att de svenska trosdogmerna och "den gemensamma värdegrunden" överhuvudtaget inte existerar i dessa länders politik och offentliga debatter. Visst skulle man kunna angripa det, men rimligtvis skulle det i första hand göra alla svenska ljugmediakonsumenter väldigt medvetna om att tydligen är den svenska statsreligionen och de svenska vanföreställningarna inte det allena rådande och enda tänkbart acceptabla. Faktum är att de knappt ens existerar.

Därför är det så klart intressant om Danmark i sommar får en regering där Dansk folkeparti ingår. Sannfinländarnas regeringsställning är - som sagt - lättare att ignorera, men däremot har det i svensk ljugmedia hetsats rätt rejält mot Fremskrittspartiet och även Norge och norrmännen i största allmänhet. Någon som har någon slags insikt i hur det har låtit i svensk ljugmedia efter att Fremskrittspartiet blev regeringsparti? Jag menar förvisso även hur det har skildrats kvalitativt, men i första hand (då det dels är lättare att utläsa och min teori är att besvärliga situationer för svensk ljugmedias propagandaverksamhet i första hand hanteras genom tystnad) om det har skett en kvantitativ förändring i behandlingen av Fremskrittspartiet? Om man rent hypotetiskt föreställde sig att svensk ljugmedia istället ägnade sig i första hand åt nyhetsrapportering och seriös omvärldsanalys, så borde rapporteringen kring ett utländskt parti öka när de har blivit en del av regeringsmakten och erhåller reell makt och inflytande. Har detta skett ifråga om Fremskrittspartiet? Någon som har följt det?

I övrigt har jag ju nästan helt slutat konsumera svensk ljugmedia, men på senare tid har jag faktiskt börjat då och då klicka över till SVT:s propagandasändningar, inte minst till Aktuellt. Jag antar att jag innerst inne förutser att det svenska samhällshaveriet kommer att bli mer synligt och uppenbart för betydligt fler med början i år och är nyfiken på hur statens propaganda kommer att försöka hantera det. Förvisso brukar jag känna mig tvingad att byta kanal någon gång under sändningen för att jag äcklas för mycket (jo, jag vet, det är svagt av mig), men jag funderar på om jag kanske kan utstå dem bättre om jag börjar följa avsnitten på SVT Play istället och kan hoppa över de mest pinsamma, hjärndöda och medvetet triviala delarna av sändningen. I vilket fall räckte endast ett par minuters tittande igår kväll för att återigen konstatera att alla inslag om EU och asylpolitiken innehåller frasen "länder som Sverige och Tyskland som hjälper till" (eller något liknande - jag skulle behöva kolla upp det för att minnas frasen som används varje gång exakt ned till minsta ord) för att just undvika det jag tog upp i första stycket, d.v.s. försöka dölja att Sveriges asylpolitik är helt apart jämfört med omvärlden. Det enkla faktum att Sverige skulle bedriva mer eller mindre samma asylpolitik som Tyskland (ifråga om asylinvandringens storlek per capita och utan de nuvarande världsunika svenska inslagen) om Sverigedemokraterna fick igenom sin asylpolitik utan att behöva kompromissa ökar så klart komiken med frasen.

Men i vilket fall används frasen, oavsett vem som för tillfället talar om ämnet i programmet, så det är uppenbart att det är centralt beslutat att den frasen ska användas varje gång. Är det någon som äger någon slags insyn i verksamheten och kan besvara vem det är inom verksamheten som beslutar sådana saker?

Början på ett mediakrig om mångkulturen?

En del av mina vänner har varit och är övertygade om att opinionsbildarna kommer att vakna och stoppa vansinnet. Själv har jag varit extremt pessimistisk och sagt att det kommer att gå åt pipan med Sverige eftersom såväl politiker och media hellre låter allt gå åt pipan än att medge att dom har lekt bort landets tillgångar på ett fiasko.

Efter valet så blev jag dock mer optimistisk eftersom jag tyckte mig märka just ett sådant uppvaknande bland vissa ledarskribenter. Tyvärr börjar jag inte minst efter att ha läst många mer klarsynta analyser än mina egna i den här tråden, att tvivla igen.

Min slutsats börjar luta åt att det pågår ett mediakrig trots allt men inte på det sätt som avses här.
Kriget som har börjat står mellan media och folket, inte ett inbördeskrig i media.

Både fullt korrekt analys och en väldigt bra jämförelse.

Då gick du på lögnerna helt helt. Moderaterna föreslog t.ex. tillfälliga uppehållstillstånd för flyktiningar i partiledardebatter men sen röstade de plötsligt emot sitt eget förslag i riksdagen när massmedia inte var där och bevakade. Snyggt jobbat! Det är så man hanterar demokrati.

Om man nu vill göra en utländsk utblick var ju annars det här ett intressant inlägg i Verdens Gang som kanske också illustrerar skillnaden mellan Svensk media kontra Dansk/Norsk, där det faktiskt finns lite genuin kulturdebatt på högre nivå. Jag gör relativt mycket citat för att illustrera poängen, och för att det faktiskt är läsvärt:

http://www.vg.no/nyheter/meninger/fl...ti/a/23457630/

Den dagen vi kan se samma artikel publicerad i valfri svensk tidning är mycket vunnet. Här är det ju inte bara kritik mot en viss ståndpunkt eller att man föreslår hjälp i närområden vilket det ofta blir hemma. Här hinner skribenten också få med påfallande mycket resonerande resonemang om grundläggande moral och etik och vad som är förutsättningarna för att upprätthålla den nordiska välfärdsstatsmodellen, och vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom godhetsindustrin. Han lyckas ju dessutom problematisera godhetsindustrin som i grunden omoralisk, eftersom den förbiser de riktiga offren som inte kan marknadsföra sig på godhetsmarknaden, utan att det finns del för att andra ska marknadsföra sig som goda med hjälp av andra människors pengar. En mycket bra text och en pinsam kontrast om man jämför med en del av smörjan som publiceras på svenska debatt och kultursidor.

Bra artikel. Sanandaji har blivit intervjuad norsk Stats-tv om invandringens ekonomi. Detta är talande angående om moral:

Ibland undrar man varför godhetsindustrin har fått så starkt fäste i Sverige. Och här pekar skribenten på något viktigt förbisett som oftast inte är möjligt i andra länder.
I Sverige har vi en förkärlek för att via skattesystemet dela ut pengar till behjärtansvärda ändamål. Givetvis kommer de mest behjärtansvärda ändamålen få mest pengar. Resultatet blir en strukturell skattefinansierad jakt på godhet för att ta/få en del av guldregnet.

Att godheten är i grund och botten ett självändamål är omoraliskt.
Att ta pengar från det allmänna på lösa grunder är på gränsen till bedrägeri.
Att spela god på andras bekostnad ÄR lurendrejeri. Även om det är politiker som driver frågan.

Och mediernas plats i detta?
Det är väl helt uppenbart. De vill ta del av guldregnet. Sitta vid köttgrytorna och kunna rekvirera mer pengar vid behov från det arbetande folket.

Liknande artiklar finns i bloggosfären (Arnstberg och många fler) och det finns intressanta, konsensutmanande artiklar i Dagens Samhälle titt som tätt. Per Bauhn skrev i SvD (dec 2014) en artikel om räddningsplikter och understödsplikter som jag tycker det är värt att lyfta fram gång på gång; en pedagogisk vattendelare mellan moraliska måsten och icke-måsten. Rothsteins artikel om identitetspolitiken i DN (dec 2014) är också intressant, med en skarp avslutning om den nordiska samhällsmodellens sammanbrott, i förlängningen av särintressenas egoistiska positionering och profitering. Aje Carlboms artiklar i Dagens Samhälle utmanar också den svenska aningslösheten beträffande subversiva krafters agendor, inte minst islamismen. Vad det gäller bistånd och humanitära insatser så är din länkade VG-artikel i linje med SD:s hållning i flyktingpolitiken.

Så det finns onekligen kritiska röster, men många kommer utifrån, t ex Mikael Jalving och Tino Sanandaji, i svenska och utländska fora. Men på rikspolitisk nivå har inte förnuftet trängt fram; frågan är vilken mottaglighet för förnuft som finns bland majoriteten politiker som avlats fram i en nepotistisk, kakistokratisk tradition de senaste decennierna, med en marxistisk/postmarxistisk sträng som sammanbinder hela Sjuklövern. Tvärt om så är det "återställare" bakom den mest vilda progressiviteten som finns, parat med rosafluffig new age, med bostäder för jihadister och den stora kontraproduktiva omsorgen, som är rådande; ofta är det Mp:s få procent som smittar ner hela politiken, vare sig de för stunden parasiterar på en borgerlig majoritet eller som nu den rödgröna rörans minoritetsregering:


http://www.svd.se/lovins-propagandapengar/om/ledare

Det är en stor slitning mellan rikspolitikernas stolliga visioner och kortsiktiga nycker för att försöka legitimera sin egna glorior, och kommunernas politiker som tvingas leverera och parera påbuden, se och hantera konsekvenserna. Politrukerna av allehanda färger vill uppfostra folket, styra dem i en riktning, ta deras pengar för att bearbeta dem att svälja giftet, gärna med ett leende. NGO och entreprenörer i godhetsindustrin är en hydra med tentakler på alla samhällsnivåer, som "skapar jobb" och bildar en dyna mellan verkligheten och visionerna; kanske en reträttplats eller investeringsobjekt för avdankade politiker.

Och det är här alla behövliga ingångar finns för både vänster och höger när nya positioner söks:

Från höger handlar det om en sant avreglerad, nyttomaximerad produktion av godhet. Marknadens primat som tvingande förutsättning för sann moral - om du inte är optimalt effektiv i din godhet är du till dels ond.

Där just gränslösheten och den globala utsikten dikterar att all invandring som är olönsam för Sverige också är omoralisk mot världens behövande.

Från vänster om att missunna ett utsugande komplex av svindlare att berika sig på folkets bekostnad. Solidaritet vardagsmänniskor emellan.

Rättvisa - också mellan den relativt kapable och resursstarke syrier som tar sig till Sverige och alla de barfotabarn som blir kvar.

En nationalism som demokratisk förutsättning att förena folken mot kapitalets övernationella maktanspråk och omättliga exploateringshunger.

Kent Asp, professor i statsvetenskap i Göteborg, intervjuas i Bohuslänningen och konstaterar det vi alla ser, nämligen att det inte är så långt kvar till en omläggning av invandringspolitiken:
http://bohuslaningen.se/nyheter/udde...t-folja-efter-

Nu är ju i och för sig Per Bauhns artikel intressant men den är ju bara ännu ett exempel på den här antingen eller situationen vi har i den svenska debatten. Antingen får man en konkret artikel som säger att vi vill minska antalet invandrare och satsa pengarna på plats, men som inte tar ut svängarna något väsentligt vad gäller den intellektuella biten, eller så får man en intellektuellt resonerande artikel som Bauhns där författaren medvetet går som katten kring het gröt och inte vill ta ställning i volymsfrågan. Bauhns artikel är visserligen ett stort steg mot en sundare debatt, men notera samtidigt att han medvetet inte tar ställning på något sätt som ligger i linje med SD:s politik.

Det är det här som är det intressanta med det här inlägget i Verdens Gang att det både är intellektuellt resonerande och tar tvärsäker ställning i frågan om att ta emot de där invandrarna från Syrien istället för att hjälpa folk mycket effektivt på plats. Den kombinationen av mer djupa analyser som sedan landar i ett konkret ställningstagande mot antalet invandrare vi tar emot är det väldigt sällan vi ser i svensk mainstreammedia. Arnstbergs texter är ju naturligtvis intressanta, men de publiceras ju bara på nätet på hans och Sandelins hemsida och är därför per definition inte intressanta om vi ska diskutera vad som tas upp i etablerad media. Poängen är ju just att den här texten som bara förekommer i den invandringskritiska internetsfären i Sverige i Norge kan publiceras på en vanlig debattsida.

Rothsteins artikel i DN om den nordiska samhällsmodellen är inte bättre för den delen. Den är också intellektuellt av visst intresse, men lider av samma katten kring het gröt känsla som de flesta andra artiklar av svenska mer framstående akademiker. Han tar upp identitetspolitik, vilket visserligen gör saker och ting värre eftersom man då i princip bankar i minoriteter att staten missgynnar dem, men tar inte någon stans i hela artikeln upp elefanten i rummet vad gäller utvecklingen av tillit i Sverige, d.v.s. den stora invandringen från lågtillitsländer i tredje världen.

Det är komplett självklart att tilliten sjunker om en allt större del av befolkningen kommer från länder där man har starka erfarenheter av att inte lita på andra människor, och till detta tillkommer att mindre homogena samhällen också har svårare att upprätthålla hög tillit mellan medborgarna. Skulle Rothstein ha hållt en normal norsk eller dansk nivå hade han naturligtvis någonstans skrivit rakt ut i artikeln att den höga invandringen från lågtillitsländer bidrar till att sänka tilliten och undergräver därför den svenska samhällsmodellen i längden. Det gör han inte, och därför är artikeln inte så värst intressant eftersom den vanliga läsaren inte får några konkreta slutsatser att dra.