Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hörde just helgpanelen i P3:s Godmorgon världen där Lisa Pelling, "utredare" och proffstyckare på Arena (vänstersossar med stålbågade glasögon) deklarerar apropå de läckta "spara-in-mejlen" från regeringskansliet att jo, man kan ju välja att diskutera invandringens utgifter på endera av två sätt. "Antingen kan man se det som en investering för framtiden, där man plöjer ner kostnader nu för framtida vinning, eller så kan man se det som en kostnad, en negativ post vi måste ta" och då får man se vilka delar av den vanliga verksamheten vi kan skära ner på för tillfället.

Det finns förstås ett tredje alternativ, som Pelling vill utesluta och se till att det inte nämns, inte diskuteras (och ingen annan nämnde det heller, vad jag hörde): att se utläggen som kostnader som ska minimeras, kapas ner med tydliga och hårda medel, kvoter och tydliga målsättningar, därför att de är sekundära i förhållande till (kärnan av) den övriga statsbudgeten.

Hörde just helgpanelen i P1:s Godmorgon världen där Lisa Pelling, "utredare" och proffstyckare på Arena

Det enda sättet att generera skatteöverskott via invandring är att ta in tillfällig arbetskraft ifrån utlandet och låta dom arbeta och betala skatt samtidigt som de inte får del av pensionssystem och bidragssystem. Sedan så skickas de hem igen när de inte behövs nåt mer. Så fort som man betraktar migranterna som vanliga medborgare med samma rättigheter som vanliga medborgare så kommer de även visa sig ha samma långsiktiga kostnader som vanliga medborgare (i många fall högre).

Det här är frågan som ingen vågar, kan eller förmår ta i.

Man kan tänka sig flera olika orsaker till det i media.

En är prestige. Vänsterns prestige. Långt gående solidaritet och påstådd humanitet leder till stort flyktingmottagande, leder till ursprungsbefolkningens undanträngning. Och folkrätt är en vänsterns paradgren. Prestige hindrar vänsterintellektuella att hantera detta och därför sopas det under mattan. Möjligen med undantaget Jan Myrdal och en handfull kommunister på Proletären (tror jag någon indikerade i tråden tidigare).

En annan är rädsla. Sedvanlig rädsla för att behöva löpa gatlopp i åsiktskorridoren. Obegåvningarna randar med käppar ryggen på de som kommit till insikt om de yttersta konsekvenserna av förd politik.

Ägarförhållandena i media och deras lojalitet är en tredje fråga.

Men jag tror ingen av dessa är huvudförklaringen. Det är fundamentalt att förstå att det som pågår i Sverige idag sker för att väljarna låter det ske. Inte bara för att man röstar på ett visst sätt. Det är inte självklart att rösta på ett annat parti, varje gång man är missnöjd med en del av partiets politik. Varje röst läggs, inte på det bästa alternativet, utan på det minst dåliga. Det är den efterblivnes privilegium att i alla frågor stödja det parti vars röst man givit. Nej, väljarna låter det också ske utan protester mellan valen. Det som sker i Sverige skulle omedelbart leda till våldsamma protester på gator och torg, t.o.m. revolution, i så vitt skilda länder som Turkiet, Sydkorea och Sydafrika. Varför händer ingenting här?

Jag tror den stora förklaringen ligger i att samhällets reproduktion gjorts till en ickefråga, samtidigt som invandringspolitiken i omfattning hela tiden ökats, i lagom inkrement för att inte röra om för mycket (det är dessa inkrement som havererar nu under hösten). Människors förmåga att förstå frågeställningar inom samhällets reproduktion, infinner sig först när de själva inte bara blivit föräldrar, utan varit så några år. Det blir så i ett samhälle där all nationalism har städats bort av socialister och liberaler. Jmf Japan, som trots kräftgång i barnafödandet, knappast skulle omfamna Svensk politik som en lösning. Jag inser att människor kan bli förnärmade av att bli avpolletterade för att de inte är föräldrar, men hoppas att de som så blir, ändå kan förstå att det här är påståenden i statistisk mening. Avvikelser och undantag finns det många av.
Lägg nu till att förstföderskeåldern i Sverige är +35 år i de större städerna. Åtminstone bland svenskar, vill jag påstå. Det medför att de flesta människor inte har de nödvändiga mentala verktygen att förstå vart vi är på väg, förrän de är +40 år gamla. Och här är min poäng: Att uppröras, ha dådkraft, dra ut på gator och torg, protestera, visa makten att driver ni det här till sin spets så byter vi ut er med våld om så behövs - är en förmåga som återfinns framförallt under 35 års ålder. Vänstern och befolkningsutbytespolitiken har radikal hegemoni, i den åldersgrupp som fortfarande har förmågan att protestera våldsamt. Inte våldsamt i bemärkelsen terrorism, politiska mord, o.s.v. Utan i demonstrationer där man verkligen gör sin röst hörd, där man visar sin potential. Den typ av demonstration som gör politiker och tjänstemän oroliga och lämnar i dem en obehagskänsla. Anders Danielssons absurda uttalanden om Sverige s det ena normala i en onormal omvärld, skulle vara omöjliga parallellt med att tusentals 25-35-åringar drar ut på gatorna.

Det grundarbete som "vissa borgerliga ledarsidor" har utfört under året har nog spelat viss roll, men i slutändan är det den kaotiska verkligheten som tvingat politikerna att börja retirera. Statsministerns "det går inte längre", Wallströms "våra system kommer att braka ihop", finansministerns "det kommer en halv miljon", t om Veronica Palm som är i flyktingläger i Libanon och pratar om "stödja länder i regionen". Moderaterna vill ålderstesta. Detta inte efter att någon tydlig konsensus etablerat sig i den mediala verkligheten, även om något fler realistiska röster har hörts på sistone. Det kommer att bli väldigt svårt för media att förhålla sig till den nya verkligheten, inte bara då man sänkt sin trovärdighet med blytyngder runt fötterna i närmaste tjärn, utan även då man är dåligt rustad att utföra ett dugligt journalistiskt hantverk i frågan. Detta helt oavsett en stridsmoral som befinner sig långt ner i källaren. Samtidigt finns flera tunga oberoende aktörer, härdade i strid, väl inlästa på ämnet och fyllda av begär efter upprättelse.

Syrien var ett av Mellanösterns mer avancerade och sekulariserade länder och det är svårare än man kan föreställa sig att förlora allt, även materiellt. Flyktingarna luras av smugglares marknadsföring, vilket går upp för dem med full kraft när bussen stannar i skogen , och svenska folket duperas av sina egna medier. Det är en absurd fars med katastrofala följder.

Journalister och redaktörer är inte idealistiska i sin yrkesutövning, de är krämare av värsta sort, och jag har svårt att känna entusiasm när reportagen nu blir mer verklighetsförankrade. Det är för sent, svenska folket befinner sig i en fas när de inser att de har blivit blåsta och förbisedda, och ett reportage av det här slaget gränsar då nästan till uppvigling.

MSM börjar vända kappan och jag känner bara sorg över vad medierna och det politiska etablissemanget har gjort mot Sverige men också mot flyktingarna som aldrig var mer än rekvisita i det ideologiska experimentet.

Lägg nu till att förstföderskeåldern i Sverige är +35 år i de större städerna. Åtminstone bland svenskar, vill jag påstå. Det medför att de flesta människor inte har de nödvändiga mentala verktygen att förstå vart vi är på väg, förrän de är +40 år gamla. Och här är min poäng: Att uppröras, ha dådkraft, dra ut på gator och torg, protestera, visa makten att driver ni det här till sin spets så byter vi ut er med våld om så behövs - är en förmåga som återfinns framförallt under 35 års ålder. Vänstern och befolkningsutbytespolitiken har radikal hegemoni, i den åldersgrupp som fortfarande har förmågan att protestera våldsamt. Inte våldsamt i bemärkelsen terrorism, politiska mord, o.s.v. Utan i demonstrationer där man verkligen gör sin röst hörd, där man visar sin potential. Den typ av demonstration som gör politiker och tjänstemän oroliga och lämnar i dem en obehagskänsla. Anders Danielssons absurda uttalanden om Sverige s det ena normala i en onormal omvärld, skulle vara omöjliga parallellt med att tusentals 25-35-åringar drar ut på gatorna.

Som redan påpekats i tråden uppfostras journalister in i sin roll. Alternativt skapar många journalister sig en plattform genom att delta i olika projekt, där syftet i stort sett alltid handlar om att vara normkritisk och för olika. Annars ges inga pengar. Har man under 15 års tid kämpat och kämpat för att få en plats inom media med ett gediget cv där allt handlar om hur förträfflig mångkulturen är och att invandring bara berikar så har du så att säga kapat alla band till verkligheten och gjort den till din huvudfiende. Varje svar på hur vi ska hantera krisen blir så tillskruvade att Maria Montazamis tankar om livet skulle framstå som geniala i jämförelse.

Lifvendahlskan är den som manar oss att öppna låset, om inte våra hjärtan; den låsning som ska lösgöras är inte den man i förstone kanske tänker sig (oförmågan att tala klarspråk) om man inte känner skribenten bättre, utan den svenska uniformismen i tillämpningen av lagarna och regelverken:

Landet med hänglås för tanken





NB: mina fetningar ovan.

Så kan det gå när inte haspen, men hänglåset, är på. Det finns alltså en inhemsk kultur. Har den månne kommit utifrån? "vi" har försatt oss i en svår situation...

För enhetligt eller fyrkantigt? För lite improvisation och godtycke? Bara lugn, polisen har ju deklarerat att man inte kan "stirra sig blind på lagen"... Missnöjet bland poliserna är utbrett, socialsekreterarna är sjukskrivna, Migrationsverkets handläggare går på högvarv, det tummas på sociallagstiftningen osv. Lifvendahl undrar inte varför det sitter vuxna män på HVB-hem, ej heller deras dubiösa asylskäl. Endast omvärlden kan sätta gränser, Sveriges (koloni)lott är att inlemma alla invällare och låta "fyrbåken" vägleda fler att hitta hit. Varför kan inte svenskarna få det goda att spira, när deras folkvalda politiker och uppbyggliga journalistiska berättare grundlagt och kultiverat den mångfaldiga myllan och det nu kompetensregnar över härligheten? Svensken är det största integrationshindret, ska vi förstå.

Invänder starkt mot uppfattningen, att det "gränsar nästan till uppvigling" (!), att medias rapportering blir något mindre vilseledande. Om jag inte missförstått, så är tanken att det "gränsar nästan till uppvigling", att gemene man kan inse, att han (och hon) blivit blåst och bedragen. Vimur kan inte mena allvar... hoppas jag.

Uppvigling innebär att uppmana eller förleda till brottslig gärning.

Självfallet "gränsar" det inte "nästan till uppvigling" att avstå från att vilseleda väljarna.

Majoriteten av de s.k. "flyktingarna" är f.ö. inte från Syrien. Av den mindre del, som ursprungligen kommer från Syrien, så kommer en stor andel (kanske majoriteten?) från en vistelse i Syriens grannländer - ibland från en flera år lång vistelse. Det är därför tveksamt, om de bör kallas för "flyktingar" - ekonomiska migranter eller rätt och slätt lycksökare är en mer adekvat benämning.

Någon (en ekonomisk migrant/lycksökare), som för egen vinnings skull utger sig för att vara något, som han inte är (en flykting) är en bedragare. Svenska politiker använder dem förvisso för att rasera samhället ("folkhemmet")... men det fritar inte migranterna/lycksökarna från ett eget, personligt ansvar för hur de agerat och agerar.

(För övrigt har jag nog en annan syn på utvecklingen än många andra i tråden så det borde inte vara någon överraskning.)