Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I studio ett sa hon om jag inte minns fel att hon skrivit politiskt inkorrekta saker i 3 år, vilket är en fördubbling av 1.5 år men ändå "nyss" i mina ögon.

Identitetspolitiska parasiter profiterar på svensk välvilja och opportunisterna har hittills kunnat föröka sig. Med "vår" kulturminister Alice Bah Kuhnkes miljöpartistiska konfessionella kulturpolitiska program, anlitandet av särintresset Rättviseförmedlingen, så kan vi konstatera att den identitetspolitiska maskrosen hämtar näring på högsta - om än låga - nivån, regeringen. Lars Åberg har i många år skrivit intressanta artiklar på kultursidorna i GP, Asylsvenskan (a k a Sydsvenskan) och är återkommande i Dagens Samhälle; här i GP:





Hur länge kan identitetspolitiska parasiter hämta näring i Sverige? Jag tror marknaden för det drastiskt kommer att minska, av finansiellt nödtvång men också genom att företeelsen har iakttagits, avslöjats och befunnits samhällsskadlig, som en segregerande opportunism. Den omedelbara egoismen på det offentligas bekostnad som den rasifierade identitetspolitiken utgör, om den ska överleva, måste frigöra sig från det ensidiga utsugandet, kanske bilda ett större block av särintressen, ett parti; då är Sverige ett verkligt balkaniserat samhälle. Men jag tvivlar på att det finns en sådan homogenitet i särintressena att de kan hålla ihop, stora nog för att bilda parti eller block, med möjligt undantag för muslimerna som nu väller in i hundratals dagligen och redan är många; dessa är inte homogena, men stora fraktioner är det och med tanke på den (över)identitet som islam fostrar så är det en robust prägling.

I övrigt, den s k intersektionaliteten säger ju att individer inte så enkelt inordnar sig i kategorier, utan är mer mångfacetterade. Det ska bli intressant att följa utvecklingen för särintressena, med muslimer, HBTQ-rörelsen, miljöaktivister (som omedvetet miljöförstör nationellt och spelar bankirfamiljerna, nyliberalerna och USA-demokraternas aspirationer i händerna internationellt) och den kanske eviga kommunistiska spillran, som sliter varandra i stycken och tar platsen vid den hygglige Svenssons smörgåsbord för given. Det blir en nedbantad bjudning hädanefter, och fika med sju sorters kakor är bara att glömma.

Har tittat runt på twitter från ett antal mediepersoner, proffstyckare och ledarskribenter som har varit starkt engagerade i flyktingfrågor och i flera fall med kopplingar till Expressen. Hittills är det tyst som i graven från det hållet kring Anna Dahlbergs vidräkning med det svenska politiska klimatet och dess låsningar - samtidigt som samma text samlat hundratals uppskattande tweets från andra över ett brett politiskt spektrum.

Som sagt, glöm att de som hon pekar på (om än utan namns nämnande) skulle försöka ta den debatten med henne offentligt.

Oavsett vad som händer framöver kommer det bli svårt för svensk media att hålla fast vid sina gamla positioner. Men, som Henrik Tikkanen sa: dubbelmoral är bra, förlorar man den ena har man den andra kvar.

Jag börjar bli genuint rädd för vad som kommer hända med Sverige. Sveriges riksdag leker med elden just nu, och de verkar helt ha avsagt sig ansvaret för den fortsatta samhällsutvecklingen. De verkar ha blivit renodlade fatalister av den mest fanatiska sorten; det som sker, det sker. Insha'Allah.

Jag håller med Dahlberg om att det finns något sjuk med besattheten av SD. Etablissemanget verkar ha samma uppfattning om SD som religiösa klanfamiljer har om otrogna döttrar. SD har gjort svensk politik oren, och för att åtgärda detta får endast den enda sanna läran nämnas i det offentliga rummet. Per automatik blir allting som SD säger kätteri, och endast den rakt motsatta uppfattningen från SD är halal. SD ska utfrysas, bespottas och leva utanför samhället. Om de dör är det ingen som sörjer.


http://www.expressen.se/ledare/johan...lyktingkrisen/

Fem dagar senare skriver Expressens ledarsida:


http://www.expressen.se/ledare/flykt...nte-ur-krisen/

DN fyller i.


http://www.dn.se/nyheter/sverige/det...ill-omvarlden/

Svaret på det sista stycket om relativt omgående.


http://www.svd.se/de-nya-socialdemok...risen-i-europa

Kommentar från Eric Errfors om Stefan Löfvens "krishantering".


http://bloggar.expressen.se/opinions...ns-snuttefilt/

Det som står ovan sammanfattar förhoppningarna om EU i ett nötskal. De enda som bryr sig om flyktingomfördelningen är Sveriges regering. Alla andra EU länder försöker enbart dumpa problemen hos någon annan. Sveriges regering är alldeles för korkade för att inse detta. Stefan Löfven avsäger sig sitt ansvar för landet och hoppas att EU ska rädda honom; han vill inte fatta några obekväma beslut och hoppas att någon annan ska göra det åt honom. Löfven är rena antitesen till politiskt ledarskap.

Hur cyniskt inställd jag än var till svensk politik innan denna kris kunde jag i min vildaste fantasi inte föreställa mig den orgie i inkompetens, idioti, handlingsförlamning och eskapism som Sveriges ledarskap har visat upp. Det finns ingen som helst långsiktighet eller strategisk insyn i vad som pågår just nu.

Normalt brukar ansvarsfulla politiker lägga åsiktsskillnader åt sidan vid krissituationer och samarbeta för att hitta rimliga och konstruktiva lösningar. Vad har vi sett hittills? En uppgörelse som inte ens den högst ansvarige tror på. Frågan är hur länge det svenska samhället står ut med det vi sett hittills från Rosenbad. Svensk politik är inne i ett nytt läge nu där gamla spelregler dag för dag kastas över bord. Den svenska rättsstaten håller på att kollapsa eftersom myndigheter dagligen bryter mot sina egna regler för att hantera den nuvarande situationen. Vad gör svensk media och ansvariga politiker?

Jämförelsen är intressant. Svensk invandringspolitik är lika rigid som den politik Bengt Dennis höjde till skyarna. Frågan är ju om invandrings- och mångkulturpolitiken kommer att falla lika tungt och lika snabbt, som gårdagens finanspolitik en gång gjorde. Jag tror det inte.

Även om den nuvarande krisen är lika hemsnickrad som den förra finns det skillnader. Då handlade det om värdet på varan den svenska kronan. Inget mer, inget mindre. Nu handlar det om helt andra saker. Nu handlar det som saker som sägs inte kunna värderas, lite slarvigt uttryckt som allas lika värde. Då handlade det bland annat om hur kapital flyttades mellan olika länder, nu handlar det om människor som flyttar mellan länder. Den flytande kronkursen gjorde inte om Sverige till något annat, påverkade inte Sverige till att bli osvenskt. Dagens kris kommer obönhörligen och oåterkalleligen att göra om Sverige, till nåt oigenkänneligt. Obevekligt och oåterkalleligen. Effekterna av dagens kris kommer alltså att ha mycket mer långtgående följder än kronkrisen.

Trots olikheterna är en jämförelse helt ok tycker jag, ser man man det som en studie i praktisk politisk dumhet. Det vill säga något som förmodligen är ett tidlöst fenomen. Då försvarade politikerna en politik som i korthet gick ut på att kronkursen skulle vara fast. Trots effekterna av den förda politiken försvarade man den och vidtog aktivt åtgärder för att stärka politiken. Man accepterade till och med att enskilda i Sverige i praktiken fick gå från hus och hem, till följd av räntedelen i den förda politiken. Fastheten och beslutsamheten tilläts leda till offer. Det var ett pris värt att betala, ansåg politikerna. Och exakt detsamma ser vi i dag med mångkulturen och invandringspolitiken. Den fria invandringen tynger allt mer och mer Sverige, men den ska drivas igenom. Principen om allas lika värde, väger tyngre än Sveriges och det svenska folkets väl och ve. Och tyvärr tror jag inte att det går att få bukt med dagens politiska dumheter lika snabbt, som kronförsvaret övergavs. Därtill är dagens politiska galenskaper både alltför omfattande och annorlunda till karaktären.

Men visst är det kul att skriventen och jounarlisten Fredrik Johansson på SvD skriver om denna politikens ständigt återkommande galenskap. Tycker dock att texten är lite rörig. Men det är egentligen inte Fredrik Johanssons fel. Det är en naturlig följd av den förda politikens inneboende väsen, vilket kort och gott kan beskrivas som inkonsekvens. För att ge ett exempel på vad jag menar, kan man ta nationalsataten och medorgarskapet. Först skäller man på nationalstaten som usel och utjänt, för att i nästa andetag harmset hävda att alla i världen har rätt att bli svenska medborgare, för annars står vi inte upp för allas lika värde. Därefter påstår man på en av regeringen anordnad happening på Södermalm, att svenskar i princip inte finns, för att sedan glatt stödja till exempel palestiniernas kamp för sin rätt att existera. Und so weiter in absurdum.

Försvaret av kronan går att logiskt förstå. Dagens multikulti- och invandringspolitik går omöjligen att logiskt förstå. Fredrik Johansson missar just det, kan jag tycka, när han gör jämförelsen mellan dåtid och nutid. På det hela en intressant artikel dock.

Jag håller princip med dig, men vad är värst, att byta åsikt, eller att inte byta åsikt utan att fortsätta måla in sig i multipla hörn? Dahlberg tillhör de första från MSM som byter fot, vilket kräver en viss ryggrad i alla fall. Om det är taktiskt eller inte är ju svårt att säga. I detta fallet är jag beredd att hellre fria än att fälla. Men desto mer vi går in i krisen, desto svårare blir det naturligtvis att tro på eventuella kappvändare. Och framgent spelar liksom ingen roll längre om det kommer vara ärligt menat, precis som vad som gäller även för ångerfulla grova brottslingar ska de något sätt straffas och schavotteras. Man ska inte kunna utföra grova brottsliga handlingar (såsom civilisationsförstörelse) och komma undan med det.

Wolodarski vände på ett liknande sätt 180 grader i sin syn på eurokrisen för ett par år sedan. Runt 2010/11 skrev han och DN i högt tonläge, om och om igen, att det var de lata och korrupta grekerna som skapat situationen, och att storbankerna ute i världen, eurozonens inre struktur och IMF inte hade med saken att göra. Efter en vistelse i USA var han tillbaka, bytte fot och började istället betona att det interna spelet inom eurozonen och den inbyggda tendensen till svartepetterspel och politiska prioriteringar i ekonomin under flera år hade varit viktiga för att leda fram till situationen. Och att detta gällde hela eurozonen, inte énbart Grekland. (Den analysen hade andra redan gjort, framför allt till vänster men också en del borgerliga EU-skeptiker.)

Om detta hade varit för fyrtio-femtio år sedan (och om Wollo hade suttit på en något mindre upphöjd stol än som DN-chef, men på den tiden gavs inte den sortens poster till så unga män) så hade han helt enkelt varit tvungen att själv medge att han svängt om, och tvingats komma med några bra argument för att han nu ändrat inställning - annars hade han tappat ansiktet. Men i dagens positionerande medieklimat, där replikrätt och debatt är nedrustade, kommer relativt många undan med att hoppa hage på det sättet.

Något som borde skapa ett medialt ramaskri i en fungerande nation har förvandlats till en bisats i den svenska kontexten. När andra EU-länder snabbt vidtar åtgärder för att bevaka sitt suveräna territorium har Sverige, som vanligt, valt att stoppa huvudet i nattmössan. Man skulle kunna tycka att ett sammanbrott av de svenska nationsgränserna är av högsta nyhetsvärde, men så resonerar tydligen inte riksmedia. Istället är det mestadels mindre publikationer som uppmärksammat att Sverige numera inte kan skydda sina gränser.


http://www.hd.se/opinion/signerat/20...l-sammanbrott/


https://www.gp.se/nyheter/ledare/led...a-miljopartiet


http://www.dagenssamhalle.se/debatt/...eliasson-19330

Rikspolischefen verkar dock ta det hela med ro.


http://www.svenskpolis.se/Artikelark...nte-uppfyllda/

Sverige har tappat kontrollen över sina egna gränser, och vi har en rikspolischef som påstår att det inte utgör ett "allvarligt hot." Man blir mörkrädd när man inser vad vi har för personer på ledande poster inom svenska myndigheter. Om polisen tappar kontrollen över vad som sker i landet kan i princip vad som helst hända.

Dan Eliasson är inte den enda märkliga figuren som utmärkt sig bland statliga tjänstemän under den nuvarande krisen. En annan är Anders Danielsson. Den här intervjun med Anders Danielsson är fullständigt bisarr. Här påstås det att det inte finns några som helst gränser för vad Sverige klarar av. Av någon outgrundlig anledning är det enbart Syrien som nämns, trots att syrier inte ens utgör hälften av alla som kommer till Sverige just nu. Sverige ska ta emot alla som kommer. Det är klara besked från Danielsson.

http://www.svt.se/nyhetsklipp/nyhete...cle3986127.svt

Men; eftersom Sverige just nu leds av ett antal kretiner med godhetskomplex är långsiktighet något som glömdes skriva in de politiska styrbreven. Tre dagar senare ändrar plötsligt Danielsson uppfattning.


http://www.expressen.se/nyheter/rakn...nde-till-i-ar/

Vilka är egentligen Dan Eliasson och Anders Danielsson? De påminner mer om en politiska aktivister än om oberoende statliga tjänsteman. De har onekligen en politisk agenda bakom sina ageranden.

Vi har nu i praktiken infört fri invandring till Sverige. Vilken trögfattad idiot som helst borde kunna begripa att polisen omöjligen kan klara av att upprätthålla någon form av kontroll under nuvarande omständigheter. Trots detta har vi en rikspolischef som inte vill göra något åt situationen. Morgan Johansson vet mycket väl att polisen är maktlös under nuvarande omständigheter; ändå står han inför pressen och påstår att de inre utlänningskontrollerna ska öka när han vet att detta inte är möjligt.

Det som gör situationen ännu mer sjuk är att Lars Danielsson tidigare har varit Säpochef. Både Dan Eliasson och Lars Danielsson har eller har innehaft de högsta positionerna inom Migrationsverket och Säpo, och Eliasson är nu rikspolischef. Vi har alltså två statliga tjänstemän som under sina karriärer innehaft det yttersta ansvarat för Sverige säkerhet, och som uppenbarligen inte har något större intresse av att skydda Sverige. De kan således inte vara helt ovetande om den uppenbara säkerhetsrisk den nuvarande situationen utgör för Sverige. En före detta Säpochef och en före detta tillförordnad biträdande chef på Säpo har inga som helst problem med att det dagligen kommer tusentals människor till Sverige som inget vet var de tar vägen. Vad ska man egentligen säga om detta?

När man lyssnar på Anders Danielsson får man intrycket av att han ser sig som en modern Raoul Wallenberg. Danielsson är en politisk narcissist med storhetsvansinne som tror sig vara ledd av ödet. Danielsson betraktar nog sig själv på samma sätt som Hegel betraktade Napoleon; som ett instrument för den historiska dialektiken. Danielsson hoppas nog på att få statyer resta efter sig och att bli omnämnd i historieböcker.

Den här bilden på ett "flyktingbarn" sammanfattar ganska väl idiotin bakom hela den svenska invandringspolitiken.

https://nwt.se/inkommande/v8m7sv-225...68/2250126.jpg

Man måste inse, precis som det har påpekats tidigare i den här tråden att debattörer med avvikande åsikt måste gå ytterst försiktigt fram, det är myrsteg som gäller.

Det är lätt att sitta någorlunda anonym bakom ett tangentbord och tala klarspråk, vi riskerar ingenting. Personer som Dahlberg har stort publikt anseende, säkert ett rikt socialt liv och en mycket god inkomst och dessutom roligt jobb. Skulle hon säga att SD har rätt så skulle hon antagligen förlora allt detta, visst hon skulle få nya vänner och kanske kunna göra karriär inom SD om hon ville...men få personer är nog beredda att göra en sådan uppoffring.

Nej som sagt, offentliga personer bör agera försiktigt och vi ska vara tacksamma att dom gör detta så att dom kan fortsätta att urholka stenen. Formgren är ett bra exempel på hur illa det kan gå, efter att hon slutade som ledarskribent så har hon ändå publicerats här och där med sin vassa penna och kloka insikter. När hon blandade sig i Julia Ceasar debatten så gick hon för långt, nu kommer vi knappast att kunna läsa hennes alster i gammelmedia längre och det är mycket synd.

På tal om kvinnor med småbarn noterade jag en intressant sak idag när jag var ute och handlade. Jag försöker så gott det går att undvika svenska dagstidningar men som av en händelse fastnade blicken på SVD:s löpsedel i tidningshyllan. "Tryggheten är borta" löd den och syftade på Trollhättan dådet, med bild på en kvinna och ett litet barn. Jag stod förbryllad en stund, och sedan var det dags för min tur i kassan. Jag skrev ursprungligen en längre text om hur bisarr denna löpsedel är, av många olika anledningar, men kanske får tystnaden tala här.

Ja, här har vi återigen frågan om "värdiga och ovärdiga offer": efter Ikeamorden, och för övrigt efter alla invandrarbegångna våldsbrott, så tävlar media i att publicera utgjutelser om hur mycket tryggare Sverige är idag än förr. När en svensk dåre agerar, då är samhället plötsligt "otryggt". Det är helt uppenbart bara vissas otrygghet som räknas.

Negra Efendic skriver i SvD:

Sedan publicerar de listan. Det är en märklig sammanställning av ett relativt fåtal fall av våldsbrott, inklusive Hron och Malexander. Listan börjar 1986 -- för TRETTIO år sedan -- och innehåller till och med en del rena gissningar ("enligt Expo", "rasistiska motiv kan ligga bakom"). FJORTON saker tas upp, om man höftar lite kan kanske tjugo-trettio svenska gärningsmän spåras. Hur lång skulle listan över invandrarrelaterad våldsbrottslighet riktad mot svenskar under de senaste TRETTIO ÅREN vara? Hur många invandrade gärningsmän?

I tråden nämndes förut Ikea-förövarens namn. Det slog mig då att det var första gången jag sett det. Däremot vet alla i Sverige att Anton heter Anton.

Ett vanligt knep i mediekriget är att hänvisa till att "många flyktingar är högutbildade", men av en slump glömma att det är andelen högutbildade som är intressant, samt vad som räknas som högutbildade och vad det är för kvalitet på utbildningen.

DN berättar i dag om en rapport från Svenska Näringsliv:

http://www.dn.se/ekonomi/jobb-karria...ingmottagande/

Här finns följande guldkorn, berättat av en person med det ursvenska namnet Farbod Rezania:


Nu är det inte bara ingenjörer och läkare som kommer till Sveige, utan vi kommer också kunna få glädje av Afghanistans världskända proffsliga i fotboll, samt Somalias film- och teaterindustri.