Citat:
Ursprungligen postat av
Doktor Pork
Helgen är över och det känns ju helt klart som att förra veckans massiva kampanj kulminerade under gårdagen, och att det nu lite har kommit av sig. Det är nog svårt att driva samma intensitet även in i denna veckan. I det läget så kommer det nu lite nya intressanta texter från de mer verklighetsförankrade delarna av massmedia. Adam Cwejman har knåpat ihop en text på temat flyktingar i dagens GP och att man ska ta gemensamt ansvar, och råkar av en ren händelse ta med väldigt mycket spännande siffror. Ett par exempel:
http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.28...-ansvar-behovs
Tidigare kändes det som att GP mfl. vikit för pressen, men nu är man tillbaka, lite försiktig i tonen och man erkänner att något måste göras, men man sysslar tydligt med damage controll och använder händelsen för att belysa orättvisor som drabbar Sverige och hur andra länder flyr sitt ansvar.
Till en början var jag rätt oroad över hur den här situationen kan påverka debatten i Sverige, men jag tror att media brände ut sig för tidigt. De drog igång en jävla storm och nu sitter de där utmattade och tar igen sig, i väntan på resultatet av sitt "goda" arbete i nästa OU. Jag tror succén uteblir. Vänsterpartister, miljöpartister, sossar och en del PK-marinerade alliansväljare blir nog eld och lågor, men snart dör engagemanget och vi är tillbaka till verkligheten igen.
De nyktra och Sverigebevarande rösterna behövde bara vänta lite, till stormen hade lagt sig och sen smyga fram i tystnaden efteråt, med slipade argument och ny ammunition. De senaste dagarnas händelser har inte bara iscensatt en jätteoffensiv i svensk media, det har dessutom fått en rad oförutsedda konsekvenser som gammelmedia och asylaktivisterna på redaktionen inte räknat med.
1. Krisstämningen. För en vanlig människa som följt de senaste dagarnas debatt är det inte bara frågan om en kris för flyktingar utan en kris i allmänhet. Kriser skapar rädsla, oro och inte bara det engagemang som gränsrivarna förväntar sig. Bilderna på långa vandringståg av primärt unga män skapar rädsla. Det känns nytt och annorlunda och därmed farligt. Speciellt när det kombineras med upplysningar kring att IS infiltrerar flyktingströmmarna eller när flyktingarna beter sig aggressivt eller som en okontrollerbar mobb. Det ger en bild av anarki, där myndigheterna inte längre kontrollerar situationen.
2. Frågan ställs i centrum för den politiska debatten. Det går numera inte längre att argumentera för att invandringen är en liten icke-fråga, utan det är numera fastställt att det är en samhällsomvandlande fråga, oavsett hur man förhåller sig till det. Det bevisar att SDs argumentation kring invandringen som en ödefråga var korrekt och att övriga partier stått handfallna och varit ointresserade. Länge har gammelmedia försökt spela ned effekterna och omfattningen av invandringen genom att t.ex. säga att Sverige tar emot si och så många asylsökare och sen utelämna t.ex. anhöriginvandringen. Detta blir nu betydligt svårare efter de senaste dagarnas debatt.
3. De har nu blivit uppenbart, vilken illustreras väl i Adam Cwejmans artikel, att andra länder flyr sitt ansvar och att Sverige samt Tyskland antagit rollen som de som tar på sig den stora bördan. Det ger inte som asylaktivisterna tror, en känsla av stolthet för alla, utan det skrämmer många och gör de oroliga för konsekvenserna, det uppfattas också som orättvist, något som minskar svenskens vilja att vara generös om detta inte uppskattas och inte returneras av motparten, varken av de andra EU-länderna eller av flyktingarna som anländer. Se diskussionen om mottagandet som en tebjudning som förts tidigare i tråden.
4. Det visar sig också att många andra länder agerar på ett helt annat sätt än Sverige. Det ogillas av många men ger också åtgärderna legitimitet och skapar förväntningar på att Sverige agerar lika handlingskraftigt. Ungern, Österrike, Danmark, Tyskland, Makedonien, alla deras agerande ges medial uppmärksamhet och det förefaller som att de ser detta som ett problem och vidtar åtgärder för att minska strömmarna, med undantag möjligtvis för Tyskland. Gränskontroller, militär, polis, flyktingläger, kamp mot flyktingsmugglare och möjligtvis lite utökat mottagande av kvotflyktingar är lösningen på flyktingkrisen i Europa, inte Sveriges gränslösa asylsocialism. Flera utländska personer har varit med i svensk press och tv de senaste dagarna och uttalat sig, de beskriver situationen som mycket allvarlig men i princip ingen förespråkar en svensk lösning och alla tycks trotts allt ge sitt stöd att lösningen finns i närområdet. Exempel är Tysklands ambassadör som var med i flyktingspecialen på SVT och Jan Egerland, nån slags ordförande för nåt flyktingråd(orkar inte kolla upp men The Big Boss, säkerligen). Det delas och sprids också mycket om utländska skriverier i frågan som givetvis är betydligt nyktrare och kritiska än svenskt dito.
5. Flyktingarnas väg in i Sverige beskrivs noggrant och i detalj. Detta har man undvikit att göra under en lång tid. De systematiska brotten mot Dublinförordningen har knappt gett någon uppmärksamhet men de är inte precis nya. De har pågått under lång tid. Att flyktingarna passerar flera säkra länder på sin väg och också tar stora risker, trots att de ofta redan befinner sig i ex. Turkiet, har nog framstått som märkligt för många. Åtminstone för de uppmärksamma skribenter som kan slå mynt av det hela och omvandla det till en artikel som kan spridas. Bilden av en permanent svensk mesighet och ett systematiskt utnyttjande av Sverige från andra EU-länder framträder tydligt för den som läser något sånär öppet om situationen.
6. Frågans allvar öppnar upp för nytänkande, omprövningar av status quo och gör det möjligt att komma med nya radikala förslag, som tidigare uppfattats som onödiga eller felaktiga men som nu "krävs" pga. situationens allvar. Ett sådant exempel kan vara Löfvens punkt om ett återvandringsprogram. Att man upprepar behovet av att fler tar ansvar. Lista över säkra länder, etc. Flera punkter är gammal skåpmat men en del av förslagen får ändå ses som nya och positiva. Sverigedemokraternas politik blir gemensamt väldigt relevant och ges stor uppmärksamhet även om sådana som C:s chefsekonom försöker vifta bort den. Vill SD vinna lite PR bör de donera en miljon eller dylikt från partikassan till UNHCR. Precis som man gjorde vid Reinfeldts avsked.
Här är ett antal exempel på följdeffekter som gammelmedia inte kommer kunna kontrollera och som kan utnyttjas av alternativ media och skribenter i gammelmedia för att få slut på galenskapen. Bara sätt igång och sprid, skriv artiklar, (Cwejman jag pratar om dig) och bemöt idiotin med saklighet, ett par dagar efter känslosvallet lagt sig något.
Två andra saker är intressant i sammanhanget. Devalveringen av lag och ordning under flyktingkrisen. Även höga politiker verkar nästan vilja acceptera att Dublinkonventionen inte efterföljs. I Sverige tycks man inte bry sig ett smack. I Österrike däremot verkade man väldigt mån om att stänga gränsen och återgå till normalt asylförfarande.
Bör egentligen inte alla flyktingar som söker asyl i Sverige återsändas? Hur når man Sverige landsvägen, utan att passera ett annat EU-land? Någon får gärna förklara för mig men jag kanske har missat något. Transportörsansvaret gör det i princip omöjligt att direktflyga in. Åker man privatplan och tar fallskärmen in, eller hur gör man? Otur att hamna i Finland om man landar fel. Båttur via Norge? Gräver en underjordisk tunnel?
Tittar man på en världskarta så förefaller det trots allt väldigt svårt. Beror hela Sveriges flyktingkaos de senaste 20 åren på en ovilja från migrationsverket att faktiskt ställa frågan till migranten, "Hur i helvete kom du in hit utan att passera ett annat EU-land?" De måste väl avkräva en berättelse av hur vägen hit gick till? Eller är de andra länder som helt enkelt vägrar köpa att Sverige skickar de tillbaka, eftersom man inte kan veta "heeeelt säkert" att de inte passerade ett EU-land?
Mantrat, "Sverige tar emot flest per capita, och Dublinkonventionen bryts systematiskt" bör upprepas in absurdum till det är självklar kunskap för varenda svensk.
Noterar också, med tanke på den diskussion som varit i tråden tidigare kring grupplojalitet, att Cwejman inte nämner Israel i sin lista på ondingar som inte gör lika mycket som Sverige. Intressant. Han och Wolodarski förefaller mycket olika men samtidigt så lika. Cwejman verkar trots allt mån om att Sverige får en hyfsad utveckling och undviker att nå ett tillstånd av en slags failed state, kanske delvis pga. moral men också för att chansen är stor att han då bor här och kan drabbas negativt.
Wolodarski å andra sidan verkar drivas av ett rent personligt hämndbegär och hat som tycks gränslöst. Olika i sin syn på svenskheten men mycket lika i sin syn på den egna grupplojaliteten, som alltid, utan undantag går först. Tro mig, jag beskyller de inte för det. Det är var människas förbannade rättighet att värna sin kultur och sin folkgrupp, eftersom densamma är tätt sammanknuten med den egna familjen, barnen och därmed framtiden för hela ens släkt.
Hade man ställt Adam mot väggen är det möjligt att han återupprepat israeliska regerings försvar om att Israel är ett litet land som är känsligt för demografiska och kulturella förändringar, att man helt enkelt inte klarar bördan det skulle medföra, och det må vara sant. Det man då kan hålla emot honom är hans ovilja att ge det minst lika lilla folket svenskar samma naturliga rättighet till självförsvar.
Det vattentäta skottet mellan goda och onda, offer och förövare, har öppnats. Den enda gränsen kulturrelativistisk vänster aldrig relativiserar bort.