Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det skulle vara ytterst trevligt om de övertygade ideologerna skulle kunna förstå att alla mynt har två sidor, särskilt ideologier (om du inte tror "din" ideologi har det, så grattis, du är indoktrinerad och religiös). Bara för att de stigmatiserade "rasisterna" associeras med "islamismen", betyder det inte att islamismen inte existerar och det är givetvis inte en direkt association till islam. Således: stigmatiserade begrepp och grupper som associeras till dessa är helt jävla omöjliga att diskutera sakligt.

Det är inte religionen eller ideologin - och dess specifika villfarelser - som är problemet i sig (åtminstone inte i det här urspårade läget), det är dårarna som förvrids av den långt bortom sin mänsklighet.

Det har kommit otaliga vittnesmål från människor som bor i de stadsdelar där islamismen är prevalent och samhällsdestruktiv, att de lever under starkt förtryck. Inte ett skit görs för att avhjälpa situationen, eftersom indoktrinerade svenskar i populistisk auktoritetsroll inte kunnat diskutera någonting som kan associeras med "vit skuld" på 60 år. De kan inte röra i problemen knappt med två mils lång tång, hur ska då pr

På samma sätt vore det trevligt om ideologerna kunde begripa att sionism och judendom inte har ett skvatt med varandra att göra. De korrupta sionisterna dyrkar mammon, inte judendom och är uppslukade i pyramidspelet, inte religionen. Det har judarna själv begripit, men det är självklart inte populärt i propagandakanalerna att poängtera detta. Sionisterna är bara en del av de fullständigt vansinniga och desillusionerade maktspelarna som befinner sig i toppen av pyramidspelet.

Det är mycket glädjande att den offentliga debatten har börjat bli mer saklig, stort kors i taket faktiskt. Nu knakar samhället så ordentligt att fasadföljarna i det yttre lagret av den monoteistiska ideologin inser att det är direkt idiotiskt att fortsätta vara ledhundar.

Synd bara att det ekonomiska rånet - makten över begreppet pengar - och dess högst destruktiva konsekvenser inte diskuteras överhuvudtaget.

Sionism är judisk nationalism. Sionismen har flera grenar, en socialistisk till exempel. Det är alltså inte en del av en världskonspiration som du verkar tro, utan en politisk realitet, främst i Israel.

Utmärkt ledare. Nu finns det en liten potential att det inom en snar framtid uppstår en renodlad ideologisk skiljelinje inom svensk media mellan etablerad höger och vänster som inte har funnits tidigare, nämligen frågan om vad som är journalistikens huvuduppgift. Fler och fler börjar inse att den förda invandringspolitiken leder till problem. Hur ska man då hantera det, och vad har orsakat attitydförändringen i samhället?

Som Boström skriver:


Vänstern menar att borgerliga ledarskribenter "lyfter fram problemen med invandring" på ett sätt som inte är lämpligt. De vill alltså fortsätta med att tysta ned den negativa samhällsutvecklingen som invandringen för med sig och brännmärka alla som tar upp allvarliga samhällsproblem utifrån ett ideologiskt "icke-korrekt" sätt. Vänstern vill med andra ord gå tillbaka till 2010 när svensk media enat slött upp för att bibehålla den mediala beskrivningen av invandringsprojektet i Sverige.

Borgerlig media kan nu börja inta en annan utgångspunkt än vänstern och börja beskriva samhället som många medborgare upplever situationen. Det skulle aldrig vänstermedia drömma om. Då kan det ju dyka upp saker i den offentliga debatten som vänstern djupt ogillar. Så kan vi ju inte ha det! Om borgerlig media började lyfta upp problemen med invandringspolitiken skulle SD:s "lösningar" vara en i mängden av olika alternativ, istället för något som är politiskt otänkbart. Hur kan vi hjälpa flest människor? Genom att ge dem socialbidrag i Sverige eller genom bistånd på plats? Det är högern som nu har verkligheten på sin sida, och det räcker i det långa loppet. Allt borgerlig media behöver göra nu är att börja beskriva verkligheten, ingenting annat. Fortsätt påpeka samhällsproblem!

Jag vet inte hur många som håller med mig, men jag är av uppfattningen av dagens vänster i Sverige är extremt elitistisk i sin ideologiska åskådning. Jag gissar att det hänger samman med att de flesta "intellektuella" inom vänstern numera istället för Marx läser om Foucault m.fl. där den primära utgångspunkten är maktförhållandet över språket istället för den klassiska vänsteruppfattningen att det är kontrollen över produktionsmedlen som är det avgörande. Eftersom det är språket som formar människors verklighetsuppfattning är kontrollen över språket det centrala enligt vänsterns uppfattning. De som kontrollerar språkbruket är också de som bestämmer över samhället.

För en klassisk marxist är en ideologi som saknar materiell bas ett helt meningslöst fenomen att bry sig om. Enligt en del postmodernister är det istället i princip möjligt att forma vilken typ av verklighet som helst beroende på hur språket utformas och används. Den galna hysterin kring Agendarubriken för några år sedan om "hur mycket invandring tål Sverige?" är ett tydligt exempel på hur vänstern vill kontrollera och forma diskursen.

Vänstern kan kanske vara på väg att skifta fokus till en ny syndabock? Tidigare var det SD som utmålades som roten till allt ont i Sverige. Den taktiken har misslyckats totalt, vilket de flesta nog har insett. Flera har istället börjat se SD som ett symtom snarare än en orsak till olika fenomen i Sverige. Hur ska man då förhindra att SD får politiskt inflytande? Man kan helt sonika börja attackera "kollaboratörer" inom den borgerliga mediesfären för att försöka omöjliggöra ett politiskt närmande mellan SD och de andra borgerliga partierna.

Är det inte egentligen en form av gaslighting? Man blandar sanning och lögn, ändrar inramning och sinnesstämning vilket får mottagaren att tvivla på sitt minne och förstånd och lita allt mer på det man hör från förövarens mun och till slut skämmas för sitt sunda tvivel.

Den bubblan som en bra svensk postmarxistisk folkfostrare verkar i ser jag som barn i en dysfunktionell familj - så länge ytan inte störs är är allt frid och fröjd. Visst var soc där idag igen, men duktiga medberoende Lisa säger käckt att de nog hade glömt sina glasögon igår och belönas av resten av syskonens gillande. Det s.k. Svarta Fåret, lille Per, som påpekar att de kanske borde berätta för soc att mamma sovit i två dar nu och att pappa aldrig kom hem med pizza möts av massiv och enad kritik.

På samma sätt har kollegor som gjort sitt jobb, dvs rapporterat, funnit sig i en allt mer toxisk miljö - Inte ens Josefsson kommer undan den sjuka gruppdynamiken, och upplevs diffust som förrädare.

Och visst hör man ibland mellan flosklerna från våra affekterade krönikörer och skribenter en desperat, ja infantil begäran? "Upplev det jag upplever! Se det jag ser! Snälla, annars får jag ont i magen. Jag mår illa."

Eller maskerat i vuxenspråk: "Kan vi inte enas om att…" Mediakriget om mångkulturen kan aldrig vinnas i affekt, bara förlängas - men det kanske hade kunnat undvikas med terapi.

Tonfallet får ofta göra tjänst som argument i krönikor och PR-doftande debattinlägg numera, det är något jag noterade åren efter 2000 när krönikörer och kaxiga "storytellers" spred sig som en löpeld i tidningarna. Vilket tonfall och vilka signalord man kör blir mycket viktigare än de argument som finns med i texten, det finns också ofta ett högljutt jag som är aktivt på ett nytt sätt, som står långt framme och pekar och jobbar i texten. Förr uppfattades sådant här som narcissistiskt eller fördummande - varken Liza Marklund, Sanna Lundell eller Behrang Miri hade kunnat göra sådan karriär i media på 60- eler 70-talen, helt oavsett var de biografiskt sett kommer ifrån.


Och det stämmer också att den här sortens åsiktstorpeder ofta säger "ni måste ju acceptera att jag har rätt att få skriva så här, säga det här" men egentligen menar: ni måste omfamna de känslor jag sveper in det här i när jag berättar, ni måste köpa min vinkling på den här historien, för annars ställer ni er på de andras sida, de ondas sida. Den glidningen är väldigt vanlig idag, och jag tycker den är vedervärdig som del i en debatt om frågor som går utanför det privata. Men idag vill media ha det oblygt privata, utställt som politisk eller kulturell pose.

Återkommer till detta inlägg lite sent. Jag hade den dåliga smaken att dra på mig en avstängning.


Det du kallar konsensuskultur, underförstått med en gnutta förakt, är fundamentet för ett välordnat och tryggt samhälle. Alternativet är Mellanösterns kaoskulturer eller det självupptagna traditionslösa post kulturrevolutionära moraset. "Vad alla andra skall tro" är en typ av social kontroll som tyder på anständighet och respekt. Den återfinns i det äldre agrara Sverige, vars invånare slet i sitt protestantiska anletes svett, likaväl som hos industrialiseringens reformerande socialdemokratiska arbetare. Och den får den japanska företagsledaren att öppna fönstret och kliva ut, när konkursen är ett faktum. En hel värld emellan, men ändå inte utan likhet.
Att dra slutsatsen att det skulle anses vara överflödigt med ledarskap p.g.a. denna sociala kontroll, är helt orimligt och saknar helt stöd i historien. Visst finns det platta organisationer och mjäkiga chefer och ledare. Men Sverige är mer än myndigheter och kontorsverksamma företag i Stockholm. Den "svenske chefen" som du refererar till, är nog din helt egna förlaga eller stereotyp, i din helt egna del av landet. För även om sådana djur du beskriver finns, så äger inte utsagan allmängiltighet. Bara med en rätt begränsad tjänstemannareferensram i en större stad blir dina ledarskapspåståenden förståeliga. Det finns delar av detta land och branscher, där varken chefer eller hierarki är avskaffade.


Du har rätt i att det pågår ett förfall. Men inte i resten. Bidragssystem är inte orsaken till arbetslöshet. Därmed inte sagt att bidragssystem nödvändigtvis är något bra, eller att den svenska varianten har varit att föredra. Det är inte slappa straff som skapar kriminalitet. Det är avsaknad av social kontroll i de stadskulturer som "modernismen" skapat, som är orsaken till kriminaliteten. I våra städer bygger vi, inte minst med invandringens hjälp, en kultur som varken är samhällsbyggande eller hållbar. Den är bara en övergång, en process, mot något annat som är betydligt värre. Jag skyller liberalismen för detta. Inte den socialdemokratiska kollektivismen. Skulle jag föredragit en socialdemokrati utan den högervridning som blev resultatet av liberalernas globala seger på 70-talet? Nej. Ingetdera är en hållbar, framkomlig väg.


Ett eko från 90-talet. Politikerna borde delvis ersättas av experter. "Vi vet bäst", sa direktörerna och slog sig för bröstet, anförda av Lars Ramqvist. Med facit i hand var de ekonomiskt inkompetenta idioter, girigbukar och syltryggar. Det finns experter och det finns politiker. Det finns upplysta människor och det finns despoter. Att ropa efter politiker som genom en särskild bildning och kompetens äger en speciell förmåga att styra landet, är lika framgångsrikt som det finns exempel på upplysta despoter i världshistorien. Det är en meningslös och närmast fåfäng ansats. Lika lite som VD behöver vara expert på detaljerna i det större företagets tjänste- eller varuproduktion, lika lite behöver politikerna vara experter. Måste jag påminna om att Åsa Romson är doktor? Liksom Anne Wibble var det? Faktum är att Sverige bågnar under trycket från bildade, intelligenta, kunniga och erfarna ledare - som alla sätter sig själva och den egna karriären i första rummet. Det som saknas är moral, mod, rak rygg, konsekvens, principfasthet. Precis de saker och egenskaper som media arbetat så hårt för att förpassa till en historisk skräphög. För varje mänskligt ställningstagande grundat i moral och övertygelse, så står en armé med journalister färdiga att kasta fram "experter" vars uppgift är att vederlägga ställningstagandet. Må det vara abortmotstånd, kritik mot ständig ekonomisk tillväxt eller en sund, naturlig vilja att straffa brottslingar - så nog finns en barnmorska, ekonomie doktor eller kriminolog färdig att referera. Vad är socialingenjören om inte det vänsterliberala samhällets fulländade kompetens? Samtidigt som man pissnödigt försöker författa en värdegrund, efter det att man slagit undan tusen år av en kultur som sakta utvecklats i samspel mellan klimat, religion och livsbetingelser.

Jag betackar mig för s.k. kompetent ledning. Låt sådana krav ruttna med en döende borgerlighet. Ge mig en anständig ledning.

Kanske det finns en politisk förankrad vision om att tiggeriet ska bort från våra gator. Jag vet inte om det är helt sant, för en del tycks vara beredda att välkomna tiggeriet.

Men om man vill avskaffa gatutiggeri, finns det flera lösningar:

Man kan skicka hem utländska tiggare. De kan fortsätta att leva som de gjort i alla år tills gränserna öppnades.

Man kan kräva att tiggarna försörjer sig på eget arbete.

Man kan ge försörjningsstöd och ordna bostad åt tiggarna, betalt av de svenska skattebetalarna.

Felet är att Romson inte nämner vilken lösning hon förespråkar.

Romson har ingen lösning och reportern som intervjuar henne beter sig som ett mähä (genom att inte ställa några följdfrågor), men det är tyvärr inte ovanligt i dagens media.

Jag tror dessutom att Romson är ganska obrydd av att vandalerna gick in och ryckte ner affischerna från taket. Det var ungefär den slags lösning hon och många av mp:s väljare i tysthet uppskattar (precis som symbiosen mellan många vänsterväljare och "autonoma" aktivister) men som vice statsminister kan hon ju inte gärna säga högt att hon tycker det var fint gjort och moraliskt rätt oproblematiskt.

Så känns det, speciellt det sista med männen. De blir bara ersatta av andra som inte ser det som en svaghet att sakna testiklar och snart minns ingen hur det var förut. Det är en gynnsam tid för kvinnorna att skrika av sig när mannen helt oförklarligt ligger i fosterställning och förminskar sig själv.

Under rubriken Gratisreklam för SD:s hat ger "liberala" Nerikes Allehanda sin syn på uppmärksamheten kring reklamkampanjen. Medierna får av tidningen underkänt eftersom de gav kampanjen uppmärksamhet, om än indirekt.

Tidningen tar i så det knakar.


http://na.se/asikt/ledare/1.3093667-...m-for-sd-s-hat

Att en dagstidning på det här sättet - i affekt snarast - reagerar säger en hel del om hur djupt indoktrineringen sitter. Sanningen är inte intressant: därtill är ryggmärgsreflexen alltför stark.

Sant, men att bli dödshotad i kyrkan vid jul är en händelse av en annan kaliber och att den skildras i media utan brasklappar och relativiserande jämförelser är ett steg framåt.

Samtidigt är tystnaden om ämnet i större medier talande. Det har fortfarande inte fått i närheten av så mycket uppmärksamhet som andra typer av hatbrott trots att kristofobin alltså ökar mest. Som konstaterades ovan handlar det inte om en tävlan i utsatthet eller överdrivet fokuserande på förövarna utan inkonsekvensen i medierapporteringen.

Arpi menade i sin ledare om kristofobin att det har låg status i Sverige att vara kristen eftersom det är för "icke-avvikande" och det är förstås i sin tur en delförklaring till inkonsekvensen i rapporteringen. Offerstatusen i makthierarkin är noll.

Jag vet inte om man inte förstår eller medvetet mörkar att det är invandrade kristna som är mest utsatta. De tillhör som bekant världens mest förföljda minoriteter men i svenska mediers paradigm är de som kristna kopplade till normen och det "icke-avvikande".

Nuri Kino, som själv tillhör en av dessa kristna grupper, beskrev tidigare i tidningen Dagen hur han blev utskälld av en gäst på en middag då Kino uttryckte oro för att det finns IS och al Nusra-anhängare bland asylsökande i Sverige.

"Han blev rasande, började skrika att det är sådana som jag som förstör Sverige. Att jag målar upp något som inte finns. Att vi, Per Gudmundson på Svenska Dagbladet och jag, är idioter som har en verklighetsfrämmande syn på omvärlden. Och att barn dödas i Gaza, vad tyckte jag om det."
http://www.dagen.se/debatt/sanningen...e-fram-1.96945

Beskrivningen får stå för Kino men det är inga obekanta tankegångar i svenska medier, även om de uttrycks lite mer diskret av vissa skribenter. Rapporteringen är så infekterad av agendasättandet att man är beredd att offra exponeringen av ytterligare ett problem som inte passar in till priset av osynliggjort lidande.

Jag respekterar allt du skriver här.
Men jag tror principerna blir betydligt mindre svartvita när man är ansvarig för en organisation av tusentals medlemmar.
Ledarskap är inte alltid att välja mellan rätt och fel. Ofta handlar det om att välja det mindre dåliga.
Och jag respekterar ledarskapets problematik också.