Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vad finns det som smäller högre än "nazist" idag?

"IS-anhängare" är en bubblare, fast jag ser inte riktigt hur Arnstad ska kunna kleta det epitetet på SD. Men han är ju påhittig som få...

Det har ju diskuterats lite om inflationen i de olika epitet man klistrat på vänsterns motståndare, som sedan förlorat sin ursprungliga innebörd. "Rasist" har ju helt tappat sin innebörd, "Fascist" likaså & man funderar ju lite på vad man skall använda när "Nazist" är helt urvattnat & bara betyder "någon inte vill ha öppna gränser & kvotering till bolagsstyrelser".
Det känns lite som om man kommit till vägs ände, vad kan vara värre än "Nazist", vad blir nästa steg?
Mördare, terrorist, pedofil, folkfiende?

Folk börjar tröttna på ideologi. Det är lika uttjatat som allt som kastas på en så fort man inte "ställer upp" på vad politiker eller media basunerar ut. Jag skäms ärligt talat för att vara Svensk. Jag har mer eller mindre slutat läsa snyft/manipulerings - historier. Jag är ärligt talat skittrött och önskar mig fria, öppna landskap tillbaka. Jag skulle gärna från ledande håll få på "papper" på anledningen av allt detta som händer för att kunna bemöta. Men det är väl för mycket begärt 2014. Media & större delen av Svenska folket har mentalt backat i utvecklingen. Jag känner inte igen mig alls längre. Jag skall inte säga att jag känner mig uppgiven men det går åt det hållet när man inte kan påverka mer än var 4:e år.

Jag skulle snarare hävda att folk har tröttna på icke-ideologin som förts i Europa sen muren föll. Alla-längtar-efter-att-bli-sekulariserade-västerlänningar-högern och alla-gillar-olika-men-egentligen-lika-vänstern infriade inte sina löften om "historiens slut", och mångkulturexperimentet över västeuropa har ju inte fallit i god jord. Nationalismen har åter växt upp ur denna saltade mylla och blivit den idag drivande visionen i politiskt nygammalt tänkande.

Det kan jag hålla med dig om men jag ser det mer som förr. Det bara var. Man snackade inte om att man var för Sverige. man var som vädret "det bara är". Vad jag menade var allt som vi påhyvlas att ta åt oss och snudd på konvertera till...Media är en stor kraft här, större än någonsin.

Visionen som förenar alla, från feminister till liberaler till islamister till socialister till rasifierade är väl själva det extatiska, besjälade nedrivandet av det bestående. Av normerna, gränserna, strukturerna, traditionerna, reglerna och regleringarna. Kontiniuteten, majoritetens summa.

Det ligger något väldigt militant över denna längtan till uppbrott och framåtmarsch och det märks att Arnstad lever i den kompromisslösa kampens Europa, där framtiden står på spel och det mönstras under fanor av olika färg.

Ett yngre Europa, som det tedde sig under decennierna efter sekelskiftet mot 1900-tal. Arnstad använder fascismens kampretorik, eftersom den ligger nära socialismens - det är en auktoritär, totalitär syn på politikens roll. Eftersom värdena som står på spel är absoluta, blir retoriken och praktiken skoningslöst uppfordrande.

Denna totalitära, visionära syn på politikens/ideologins/religionens genomslagskraft och möjlighet att omdana verkligheten ställer också demokratin som överordnad princip och funktion ur spel. Om det finns absolut gott och absolut ont som faktiskt kan förverkligas genom beslut uppifrån - då är det moraliskt oförsvarligt att makten inte usurperas av en Ledare eller ett Avantgarde eller en Profet.

Om man istället utgår från människans tröga och eviga natur, revolutionernas gränslösa fara och politikens roll att ödmjukt och varsamt tjäna folket, istället för folkets plikt att tjäna politiken - ja, då har man egentligen a priori valt bort alla dessa idéer som börjar sina framtidsvisioner med bilden av en rivningskula.

Jag visste inte att Nya Wermlandstidningen var gammelmoderat förrän jag läste en artikel i Fria Tider där den kallades för den socialkonservativa tidningen, och inte den "vänsterliberala" tidningen som är den term de använder om alla andra tidningar (med rätta).

I alla fall så är det uppenbart att de också förstått (precis som Peter Santesson häromdagen) att partiledarvalet i Moderaterna är extremt viktigt, ja helt avgörande för Sverige framtid:
http://nwt.se/asikter/ledare/article1672138.ece

Nej, historien är ju lång och det mänskliga behovet av tillhörighet evigt, liksom truismen att varje gruppinkluderande samtidigt exkluderar. De rasifierades identitetsbygge visar på samma saknad som många svenskar känner och som söker politiskt uttryck.

Så Arnstads analys av tomrummet efter en kollektiv vänster i jämförelse med den atomiserade individ-högern är ju inte fel. Det är samma funktion som islam fyller.

Men om man nu måste erkänna att människan är en både in- och exkluderande varelse och att detta oundvikligen leder till friktion mellan dessa självdefinierande grupper - är då inte den stora faran gränslösa ideologier snarare än nationalismens fragmenterande bieffekt?

Visar inte dagens Mellanöstern att den kurdiska nationalismen är en mer stabiliserande faktor än den islamism som inte känner någon gräns för sin ambition? En nation har ju gränser, definieras av sina gränser, både geografiskt och kulturellt. Friktionsytor finns, men är sällan existentiella och absoluta.

Och är inte liberalismen och socialismen i sina utopiska, besjälade former lika mycket anatema till ett demokratiskt, nationernas Europa?

Klokt formulerat. Det finns en talande passage i Arnstads lökiga artikel som avslöjar mer om honom själv och om dagens idéklimat än vad han troligen avsåg när han skrev den.

Det centrala här är inte "vänstern", utan utopierna.

Det Arnstad avskyr mest av allt är inte nazismen och inte fascismen - de är utopiskt-revolutionära systerideologier till hans egen älskade kommunism - utan konservatismen. I Älskade fascism skriver Arnstad att Franco inte var fascist utan "något mycket värre", nämligen konservativ. Det säger en hel del om hur illa Arnstad tycker om konservatismen.

Den realistiska synen på människa och samhälle, värnandet av kontinuiteten, traditionen och det bestående, försiktighetsprincipen, anti-utopismen, bondförnuftet - allt detta är enormt provocerande för såväl mångkulturvurmare, glödande antirasister, radikalfeminister och Ung Vänster-glin som kåkstadsliberaler. Det är ingen slump att 1917 års revolutionärer i Ryssland fick stöd av rika bankirer. Lenin och Aschberg d.ä. hade en gemensam ambition om att skapa en ny människa och ett nytt samhälle, även om de lika litet som Arnstad och Timbro-teoretikerna var ense om hur dessa skulle se ut. (Spegelvänt lät sig den f.d. SKP:aren Aschberg d.y. sig anställas av superkapitalisten Stenbeck.)

Det är en fascinerande tanke att revolutionärerna i Ryssland inte mötte det starkaste motståndet hos aristokratin, utan hos de truliga, envisa bönderna. På samma sätt utgör SD-gräsrötterna, de "lågutbildade männen på landsbygden" och de anonyma nätaktivisterna det starkaste motståndet mot den nya ordningen i dagens Sverige.

Den lever eftersom den tilltalar det unga sinnet, det enkla sinnet och det stridslystna sinnet, och i vår tid så har sådana sinnen ett alldeles för stort inflytande på samhällsliv och debatt. Skiljelinjerna dras upp av strateger högt upp i pyramiden eftersom de utkämpar ett krig där klara gränsdragningar finns, ofta ekonomiska eller globalt strategiska, sedan dräller valparna in och plötsligt sitter Virtanen och påverkar andra sinnen via en kvällstidning. Oftast andra unga sinnen eller enkla sinnen. Virtanen har tagit ställning emot nazistiska utrotningsläger och lynchningar av svarta amerikaner, och alla andra bitar faller på plats. Diktomin är enkel. Man behöver som lämmel inte förstå komplicerade sammanhang för att "hänga med". Och det hängs med, och tutas och kastas och svordomarna far och snöbollen rullar på. Den tekniska utvecklingen är naturligtvis en stark faktor i allt detta där ungdomar och kärringar och allsköns kreti och pleti utan djupare förstånd kring frågorna utgör bulken i en phalanx.

I tidningen Fastighetsvärlden, som behandlar fastighetsmarknaden för storhus, alltså på ett kommersiellt plan. får man ibland reda på sanningen om inflyttningen till storstaden.

Lennart Weiss, , kommersiell direktör hos Veidekke i Sverige skriver om vilka det är som flyttar in till Stockholm, hur mycket pengar och resurser de bidrar med och framför allt: hur de kommer att bo.
Alltså, unga och välutbildade är en liten rännil jämfört med ca 20.000 invandrare, antingen direkt från Mogadishu, via en flyktingförläggning eller två år i obygden, som i bästa fall kan räkna med en sovplats i en överbefolkad trea med kackerlackor i badrummet i Husby.
Edit: en hel del av födelseöverskottet som Weiss talar om kommer inifrån det invandrarskikt som redan är överbefolkat.
http://www.fastighetsvarlden.se/insy...-fran-chocken/

Mycket bra, jag delar helt analysen.



Jag tror också att det simplistiska tonläget har en teknologisk delförklaring - eller om det är samtidens polariserade, snuttifierade diskurs som gjorde Twitters succé oundviklig, även inom politiken och opinionsbildningen?

I vilket fall är det gillanden och följanden, retweets och favoriter som är valuta och måttstock i den folkuppfostring och massmanipulation som större hjärnor än våra ägnar arbetsveckorna åt att orkestrera.

Dessa agendaskapare och reklammakare skriver dock inte reglerna för vad som fungerar och går viralt. Och det finns andra statushierarkier, andra subkulturer med gruppmarkörer som verkar lockande och normerande. Både virtuellt och IRL.

Själv är jag en hipsternationalist, som hänger i en mediakrigstråd "du antagligen inte hört talas om".