Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Lika (lite) värda var inspirerat, min herre. Det är precis så det är. En pöbel degenererade människor som låtsas älska alla, men egentligen hatar de alla. Tack för den briljanta formuleringen.

Jag tyckte även det här var nyttigt att läsa:


Inte nog med att "de goda" på kort sikt anser att Sverige ska kunna påverka andra EU-länder så att tillströmningen av asylsökande i Sverige blir mindre (så skall alla problem lösas), de försöker också få oss till ansvariga för precis all ondska och död som sker inom området. Kan man kalla det ett sorts bisarrt högmod där vissa av oss inte bara är de mest känslokalla, instängda och omoraliska, vi är också de som ska rädda mänskligheten?
Anklagande pekar de på dom som inte står för öppenhet och säger saker som; "i vissa EU-länder behandlas de asylsökande som djur". Varför är detta vårt fel? Vad som får dem att tro att Sverige har en sådan central och viktig roll i detta förstår jag inte. Det är liksom ingen som bryr sig om att vi är en humanitär stormakt och vi kan inte påverka någon att ta efter oss. Vem fan skulle vilja ta efter eller ens lyssna på oss? Vi är ju sämst i klassen på detta.

Ja, det är hemskt när människor drunknar, men det är inte ett argument som i längden fungerar. Det fungerar inte när man diskuterar varför systemet i Sverige kollapsar för dessa saker har inte med varandra att göra. Att de inte kan se det får mig att tro att det är en medveten handling. Att de försöker spela med våra känslor på ett fult sätt. Som vanligt finns en oförmåga att se verkliga samband och konsekvenser.
Men men... tids nog kommer de väl få anledning att peka finger på Sverige på riktigt, snart kommer de att behandlas som djur här med. Hur tror de att mottagandet av 500 000 asylsökande på fyra år kommer se ut egentligen med tanke på hur det ser ut idag? Och vems fel kommer det egentligen att vara när smällen kommer?

Eller som de hyllade hårdingarna i Saddams republikanska garde. När de såg vartåt det barkade så kastade de sig fram och kapitulerade för första bästa fotograf som råkade gå förbi.

Är det någon som har koll på vad twitter-pöbeln anser om DNs ofattbara svek?

.

Det ruttna mångkultur- och massinvandringsbygget kan komma att rämna fortare än vi tror.
Avpixlat, Fria Tider, Flashbacktrådar, Super-Tino och SD-politiker i all ära. Sveriges kamikaze-politiker från 7-klövern och de korkade massorna rår vi inte särskilt lätt på, understödda som de alltid varit av allt och alla med reell makt.

Det blir en helt annan visa när de tunga drakarna inom ljugmedia driver 7-klöverns uslingar framför sig och kräver besked. När pressen börjar granska, räkna, ifrågasätta och komma med besvärliga frågor ser sig snart även SVT/SR av nöden tvungen att bedriva riktig journalistik.

Mångkulturkaoset har kunnat fortlöpa och de skyldiga kunnat hållas på grund av att de sluppit alla frågor. Snart kommer de kanske få se på fan och då kommer ett antal av dem göra samma kovändning som DN gjorde ikväll. Ingen vill befinna sig i förlorarlaget och kanske tvingas stå till svars. De kan ju alltid skylla på att de egoistiska EU-länderna inte ville haka på Sveriges formidabla neger/arab-experiment. Vi såg tecken på det argumentet redan i DN-ledaren ikväll.

Jag tycker att det är väldigt intressant att hon är ärlig nog att uttrycka sig så tydligt, och utan omsvep. Detta eftersom jag själv varit en del av den liberala rörelsen, och själv uttryckt exakt samma uppfattning. När jag var 16-17 år gammal. Sedan blev jag äldre och fick en mer vuxen och nyanserad syn på värld och politik. Somliga växer visst aldrig upp.

Det är viktigt att förstå att liberalismen mer än någon annan ideologi, mer än säg socialismen och konservatismen, är ett genomarbetat tankesystem. Det är analytiskt och snusförnuftigt och påminner därför paradoxalt nog mer om en religion än någon av de andra stora ideologierna gör. Man har sitt liberala analysverktyg, ett slags raster man kan lägga på varje enskild fråga, eller ett slags tänkarmaskin där man kan mata in varje enskilt problem, och ut på andra sidan kommer ett ganska tydligt svar på vad som är det "rätta" eller "rationella" svaret på frågan, givet att man troget ansluter sig till liberalismens principer. Det påminner rätt mycket om en djupt troende bokreligionist (kristen, muslim, jude, zoroastrier) som via texttolkning av sin heliga bok söker svaret på livets frågor. Skillnaden är att liberalens heliga bok inte är Bibeln, Koranen, Torah eller Avesta, utan "Anarki, stat, utopi" (Nozick) "Om friheten" (Mill) och "En teori om rättvisa" (Rawls). Det påminner också rätt mycket om en dator...

Problemet med liberalismen är det samma som dess styrka: den benhårda svartvita principfastheten, som snabbt kommer i konflikt med det mänskliga i livet. Det blir principfast, det blir rationellt, och det blir fundamentalt omänskligt. Är det verkligen fel att en förälder bryr sig mer om sitt eget barn än om andras barn? Har verkligen inte svenskar större rätt än någon annan till att leva i Sverige? Leder inte ett sådant principiellt resonemang till en oönskad förändring av det samhälle vi vill leva i? Är inte Sverige vårt gemensamma arv? Och om vi dekonstruerar och förkastar detta arvsargument, vad händer då med den av liberaler så omhuldade privata äganderätten? Om jag inte har rätt till att ärva mitt land via hemortsrätten från mina förfäder, varför skulle jag isåfall ha rätt till att ärva mina föräldrars materiella egendom? Fastigheter, bil, aktier, pengar på sparkontot? Det kan också illustreras på ett mer vardagligt och parodiskt sätt: varför ska jag köpa julklappar just till mina egna barn, när jag inte gör det till alla andra barn på hela jorden?

Det är ju svårt att säga något sådant utan att göra ett helt godtyckligt antagande om att den privata arvsrätten och äganderätten är viktigare och fundamentalt annorlunda än något slags kollektivt ärvd hemortsrätt.* Kanske man man rädda det hela hjälpligt med något invecklat resonemang om att individens rättigheter, inklusive individens rätt att fritt disponera sina tillgångar, måste sättas främst, men det övertygar nog ingen annan än den redan liberalismfrälste som vill ha ett enkelt svar på frågan. Jag antar att libertarianer säger något i den stilen. Samtidigt är denna oklarhet på ett sätt den fanatiskt principiella liberalismens dödsdom, eftersom den inför godtycke och nyanser i detta tankesystem, som mer än något annat är analytiskt och principfast. Därmed undermineras grunden för hela ideologin, i dess mest tydliga och beslutsamma form. (Det går förstås fortfarande att vara något slags "sunt förnuft-liberal", men då förkastar man ju också genast de tankar som Hadley-Kamptz framför.)

Dock, de allra flesta som bekänner sig till liberalismen är inte nördar som grottar ner sig i politisk teori, och detta resonemang är därmed ett de aldrig kommer att föra, ens med sig själva.

* Det är också precis detta Nozick gör, vilket är en av de fundamentala svagheterna i hans intellektuella storverk "Anarki, stat, utopi".

Vad det barnet har förtjänat är inte bara rätten att kalla sig svensk utan också rätten att få invandra till Israel utan hinder. En rätt som verkligen inte är alla förunnad.

Absolut inte! Liberalism, och även socialism och kommunism, vilar på axiom. Men det gör dem varken analytiska eller snusförnuftiga. Inte heller är de religionslika. De bildar istället en alldeles egen grupp. Vi kanske kan kalla den "ateistiska tankesystem". D.v.s. ideologier utan gudomliga inslag som gör anspråk på att både förklara människans beteende och organisera samhället på ett optimalt sätt, definierat utifrån i ideologien angivna högre värden. Fascism och nationalsocialism faller i samma kategori. Det enda som utmärker liberalismen är att den inte på samma tydliga sätt bidragit med katastrofer och miljontals döda som de andra ideologierna gjort. Men den migrationspolitiska dogm som varit gällande i Västeuropa i kombination med liberalismens reducerande av medborgarna till försvarslösa konsumenter, kan mycket väl i framtiden leda till mer elände än vad WW2 orsakade.
Dessa ideologier tilltalar aspergermänniskor och kompromisslösa moralister. Och eftersom offentligheten är ockuperad av människor av samma skrot och korn, så belönas bristen på självbevarelsedrift som Isobel uppvisar. Den t.o.m. anses vara en fin principfasthet. Kanske kan man likna det vid en totalitär religion som islam. Men jämförelsen med kristendomen blir svår. Där lämnas öppet för människans ofullständighet, syndiga leverne och t.o.m. Jesus tilläts tvivla. Det är mer än vad som varit tillåtit i de liberala och socialistiska sfärerna i Sverige.

Det verkar som om alla 7K politikerna i riksdagen blir vår kollektiva Svenska "Bagdad Bob".
De har inte hunnit med i omställningen och förlöjligas nu av verkligheten.

Frågan är vem som utnämns till Saddam av de nu omvända.
Vem kommer de att skylla på ur de egna leden?

Blir det Sahlin? Eller Reinfeldt?

Just när hon skriver om "alla döda kroppar på stränderna vid Medelhavet", så glömmer hon att ingen längre spolas upp drunknad vid Australiens kust, efter att men numera där konsekvent skickar tillbaka alla som kommer sjövägen. Förutom dom som kan styrka sin identitet & skyddsbehov, dom får asyl i Papua Nya Guinea. Det vill säga flyktingströmmen har upphört & ingen drunknar & ingen jävel vill till Papua Nya Guinea.

Sjävla "Drunknandet i Medelhavet" beror enbart på att vi inte skickar tillbaka alla som kommer den vägen. Det är den europeiska "godheten" som orsakar drunknandet.

Sen blir det lite extra festligt när hon skriver om sonen:
Det uppenbara är ju att dom som har gjort så att sonen kan ha alla dessa fördelar i Sverige är generationer av vita heterosexuella svenska män som jobbat skiten ur sig för att deras barn skulle få det bättre. Kanske dags att även dessa män skulle få lite tacksamhet?

Ett stort tack för att du skrev inlägget jag själv grunnat på en tid! Dessutom gjorde du det bättre än mitt embryo

För den som aldrig funderat på att skaffa barn så kanske Isobels ståndpunkt vid första anblick verkar rationell och logisk. Saken är dock att barn inte kommer med storken och godtyckligt distribueras över jorden. Hade så varit fallet så hade den förment rationella liberalismen haft en poäng.

Att bli förälder i Sverige idag är att ta ett medvetet beslut om att sätta ett liv till världen för att man tror att man har möjligheten att ge det ett gott liv. Det är fundamentalt annorlunda mot att skita ut fjorton ungar i ett tältläger och hoppas att några överlever. Det mycket riktigt inte är Isobels son som gjort något för att förtjäna ett bättre liv än ett barn i Syrien, det är hans föräldrar som valt att ge honom den gåvan. Precis som generationer före oss har strävat efter att ge sina barn lite bättre förutsättningar än dem själva. Denna strävsamma och självuppoffrande kultur är inget godtycke. Det är grunden till ett gott samhälle och det vill bokstavsliberalerna rasera.

Vad bokstavsliberalerna i praktiken förespråkar är alltså en mer konfiskatorisk socialism än att bara upphäva arvsrätten, det är faktisk rätten att överlåta något av värde överhuvudtaget som skall bort.

Har jag rätten att ge mina barn ett försprång i skolan genom att låta dem växa upp i ett bokfyllt akademikerhem? Har jag rätten att ge dem en näringsriktig kost så de slipper bristsjukdomar? Har jag rätten att låta dem växa upp i ett samhälle präglat av tillit? Tydligen inte. Hur långt är Isobel beredd att låta den "frihetliga" liberalismen tvinga oss att neka våra barn det vi vill ge dem så längen det någonstans på jorden finns barn som inte får det av sina föräldrar?

Hur hycklande är inte bokstavsliberalerna när de förnekar mig rätten att frivilligt ge mina barn en bra uppväxt? Min familj mer omtanke än Afghanistan? Mitt civilsamhälle mer enagemang än Syrien? Och min skattenmoral mer solidarisk med människor jag identifierar mig med?

Vem är Isobel att förneka mig dessa frivilliga ställningstaganden och samtidigt kalla sig liberal?

Edit: Dock skall Isobel ha erkännande för att hon faktiskt drar resonemanget om allas lika värde till sin spets. Nu väntar jag bara på att hon fullföljer resonemanget och väljer att leva på en globalt genomsnittlig levnadsstandard och skänker bort allt utöver det. Annars ställer hon ju inte upp på allas lika värde...

Jag fastnade för nedanstående i DNs huvudledare. Ska man uppfatta det som att DNs liberaler motsätter sig idén om att avregleringar kan lösa problemen? Så har det ju låtit tidigare.


Vacklar DN i tron på liberalismen? Och på slutet medger man att invandringen leder till kaos som regleringar av arbetsmarnaden inte kan rå på.

http://unvis.it/www.dn.se/ledare/huv...beskyllningar/

EDIT: såg att slutdelen redan kommenterats i tråden.

Några reflektioner, så här mitt på blanka förmiddagen.

Isobels son:

Nej, så klart har vi ingen rätt att förneka andra barn runt om i världen att också få sova tryggt om natten. Men det betyder inte att vi har någon skyldighet att tillhandahålla denna grundläggande barndomstrygghet. Världen är, vare sig vi gillar det eller inte, indelad i stater. Var stat har ansvar för sina medborgare. Att vissa stater inte klarar att ta detta ansvaret, betyder inte självklart att länder långt borta har en skyldighet att överta anvaret. "Världsmedborgare" och "världsregering" är haschdrömmar och finns inte i verkligheten.
Isobel bör därtill kontemplera att hennes sons trygghet ingalunda är av Gud given, utan mycket lätt kan hotas om Sverige alldeles för lättvindigt släpper in stora mängder stridande parter i vårt land. Konflikter har en tendens att följa med.

DN m fl stora mediers vacklande:

Är det börjar till en motsvarande Sovjetkollaps vi ser början till nu? Har verkligheten nu ätit upp så mycket av det ruttna innandömet att kollapsen står för dörren, så här i tider när Murens fall har celebrerats? Eller är det bara en tillfälligt tappad andhämtning, som vi ser?