Citat:
Ursprungligen postat av
NSO
Kanske kan sånt här jämföras med en slags politisk-social autism där personer inte klarar av att hantera när tvingande förpliktelser gentemot den andre späds ut i proportion till det biologiska, relationella, kulturella, språkliga, sociala och geografiska avståndet. Liksom att viljan till att hjälpa avtar ju högre kostnaden blir för en själv och den egna ingruppen.
Det egna barnet blir en teoretisk projektionsyta för egalitära värderingar och tillerkänns samma rätt till välstånd eller misär som vilket barn som helst. Det finns inga skiftningar mellan närmast och längst bort. Familj, släkt, närsamhälle, kommun, landskap, folkslag, språk, nation, religös tillhörighet- ingen traditionell gemenskap spelar roll. En ann är så god som en ann.
Attityden är bisarr, rent av skrämmande och faktiskt ganska tonårsmässig. Likväl är den en slags schwerpunkt i mångfaldsfanatikernas ideologiska krigsplan. Det här är nästan en teologisk dogmatik. En modern variant på 1600-talets lutherska ortodoxi som kommit för att hemsöka oss. Hur vågar du tänka på din familj, din släkt, ditt folk din nazist- vet du icke att alla är lika (lite) värda?
Jag tycker att det är väldigt intressant att hon är ärlig nog att uttrycka sig så tydligt, och utan omsvep. Detta eftersom jag själv varit en del av den liberala rörelsen, och själv uttryckt
exakt samma uppfattning. När jag var 16-17 år gammal. Sedan blev jag äldre och fick en mer vuxen och nyanserad syn på värld och politik. Somliga växer visst aldrig upp.
Det är viktigt att förstå att liberalismen mer än någon annan ideologi, mer än säg socialismen och konservatismen, är ett genomarbetat tankesystem. Det är analytiskt och snusförnuftigt och påminner därför paradoxalt nog mer om en religion än någon av de andra stora ideologierna gör. Man har sitt liberala analysverktyg, ett slags raster man kan lägga på varje enskild fråga, eller ett slags tänkarmaskin där man kan mata in varje enskilt problem, och ut på andra sidan kommer ett ganska tydligt svar på vad som är det "rätta" eller "rationella" svaret på frågan, givet att man troget ansluter sig till liberalismens principer. Det påminner rätt mycket om en djupt troende bokreligionist (kristen, muslim, jude, zoroastrier) som via texttolkning av sin heliga bok söker svaret på livets frågor. Skillnaden är att liberalens heliga bok inte är Bibeln, Koranen, Torah eller Avesta, utan "Anarki, stat, utopi" (Nozick) "Om friheten" (Mill) och "En teori om rättvisa" (Rawls). Det påminner också rätt mycket om en dator...
Problemet med liberalismen är det samma som dess styrka: den benhårda svartvita principfastheten, som snabbt kommer i konflikt med det mänskliga i livet. Det blir principfast, det blir rationellt, och det blir fundamentalt omänskligt. Är det verkligen fel att en förälder bryr sig mer om sitt eget barn än om andras barn? Har verkligen inte svenskar större rätt än någon annan till att leva i Sverige? Leder inte ett sådant principiellt resonemang till en oönskad förändring av det samhälle vi vill leva i? Är inte Sverige vårt gemensamma arv? Och om vi dekonstruerar och förkastar detta arvsargument, vad händer då med den av liberaler så omhuldade privata äganderätten? Om jag inte har rätt till att ärva mitt land via hemortsrätten från mina förfäder, varför skulle jag isåfall ha rätt till att ärva mina föräldrars materiella egendom? Fastigheter, bil, aktier, pengar på sparkontot? Det kan också illustreras på ett mer vardagligt och parodiskt sätt: varför ska jag köpa julklappar just till mina egna barn, när jag inte gör det till alla andra barn på hela jorden?
Det är ju svårt att säga något sådant utan att göra ett helt
godtyckligt antagande om att den privata arvsrätten och äganderätten är viktigare och fundamentalt annorlunda än något slags kollektivt ärvd hemortsrätt.* Kanske man man rädda det hela hjälpligt med något invecklat resonemang om att individens rättigheter, inklusive individens rätt att fritt disponera sina tillgångar, måste sättas främst, men det övertygar nog ingen annan än den redan liberalismfrälste som vill ha ett enkelt svar på frågan. Jag antar att libertarianer säger något i den stilen. Samtidigt är denna oklarhet på ett sätt den fanatiskt principiella liberalismens dödsdom, eftersom den inför godtycke och nyanser i detta tankesystem, som mer än något annat är analytiskt och principfast. Därmed undermineras grunden för hela ideologin, i dess mest tydliga och beslutsamma form. (Det går förstås fortfarande att vara något slags "sunt förnuft-liberal", men då förkastar man ju också genast de tankar som Hadley-Kamptz framför.)
Dock, de allra flesta som bekänner sig till liberalismen är inte nördar som grottar ner sig i politisk teori, och detta resonemang är därmed ett de aldrig kommer att föra, ens med sig själva.
* Det är också precis detta Nozick gör, vilket är en av de fundamentala svagheterna i hans intellektuella storverk "Anarki, stat, utopi".