Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Inte bara Helle Klein har sin ideologiska hemvist långt ut till vänster. Den palestinske imamen Awad Olwan, initiativtagare till den muslimska delen av Guds Hus, har sin bakgrund i KFLM och Folkfronten PFLP. Han verkar åtminstone tidigare ha haft en lite knepig syn på attentatet mot de israeliska idrottsmännen under München-OS 1972, och han har hjälpt till med rekommendationsbrev åt en person som velat träffa Bassam Abu-Sharif, presstalesman för terrororganisationen PFLP. Kanske kan det vara en bidragande förklaring till att man inte fick med sig några judar i Guds Hus-projektet.

http://tankaromib.wordpress.com/2012...spelande-imam/

De kristna i Nacka är inte lika imponerade:

och blir naturligtvis kallad främlingsfientlig av Lennart Koskinen, som inte kan se skillnad på vår kristna Gud och muslimernas Allah:



http://www.kyrkanstidning.se/notis/m...ll-domkapitlet
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/...n-gemensam-gud

"Kanada ställer helt andra krav". Replikskifte i SvD kring Kanadas integrationssuccé.



Länk SvD

Kort men kärnfull replik som lyfter fram den avgörande skillnaden:
Förtroende.
Förtroende.
Förtroende.
Förtroendevalda.

En hård men rättvis invandringspolitik gynnar invandrarna och integrationen för att medborgare som möter invandrare känner sig förvissade om att de som trots allt finns här gör det på goda grunder som mannen på gatan inte har fog för att ifrågasätta. Shit, den här invandraren hade allt som krävs, alla papper, intyg och betyg i ordning - och en blank sida i belastningsregistret. Det vet man ju för att kontrollen är omvittnat hård. Det är mer än vad man kan anta om gängse infödd kanadensare. Schyssta puckar!

En lös, vek, feg, mesig, stormaskig, undfallande, hjälplös, kaotisk, "liberal" invandringspolitik som bygger på någon jävla "allas lika värde"-dogm som avtecknade sig i röken från haschpipan, fräter sönder hela den förtroendegrund som krävs för att en så liberal politik ska fungera. Förtroendet för både invandrare, förtroendevalda och myndigheter åker i botten och den åtgärd folk börjar skrika efter är "stoppa invandringen!", i panik, inte för att man är mot invandring som koncept utan främst för att man känner att om det är vårt flata tullverk, vårt flata migrationsverk, vårt flata rättsväsende och våra flata riksdagspolitiker som ska råda över invandringen så är det säkrast för alla om de inte får någon invandring att råda över. De kan få bollar att leka med istället så får man hoppas att de inte gör sig illa eller sväljer dem.

Per Gudmundson ger på ledarsidan prov på den där diskreta, ambivalenta, eventuella, antydningsvisa systemkritiken som rör sig i gränslandet mellan relevant och intill meningslöshet utsuddad.

I breda drag målas en hopplös bild upp av svensk integration vad gäller lotsar, SFI, instegsjobb och allt vad det kan vara - trots toppplaceringar i relevanta index vad gäller icke-fördomsfullhet och lika möjlighet på arbetsmarknaden. Sedan slutklämmen:


Kanske dags att börja fundera på att peta i migrationen för att skapa ett större inslag av arbetskraftsinvandring lyder stridsropet, med den blodfattiga rest-borgerligheten som förmodad målgrupp.

Vad Per FÖRHOPPNINGSVIS menar är att minska asylinvandringen, snarare än att ytterligare liberalisera världens liberalaste arbetskraftsinvandring för att på något flumliberalt troskyldigt sätt kompensera den svällande bidragsinvandringens kostnader.

Men han kan liksom inte förmå sig att skriva det rent ut.

Jag är kluven till denna text. Å ena sidan är den så hjälplöst tafatt i sin uppmaning, i det närmaste neutral och likgiltig. Vilken makthavare påverkas - vilken läsare överhuvudtaget ändrar uppfattning när opinionstexten knappt vågar förmedla en åsikt?

Är inte snarare budskapet mellan raderna att invandringskritik är så inihelvete farlig att yppa att en av borgerlighetens främsta ledarsidor inte törs annat än hymla med blicken i backen? Att texten andas byxångest som är kontraproduktiv till dess innehåll.

Det är det som jag tycker skiljer SvD och DN. DN har självförtroendet som är helt nödvändigt för att påverka - och påverkan/makt är en ledarsidas enda kapital och valuta i jakten på relevans.

Å andra sidan är det trots allt en bra sammanfattning, satt på pränt. Budskapet finns där.

Valet av emoticon faller sammantaget på , istället för eller .

Kriget avgörs inte i media. Nu är kriget helt plötsligt väldigt konkret i och med att Moderaterna ska välja partiledare. Jag ska sammanfatta en krönika nyligen från en Moderat blogg/tankesmedja som har gammelmoderaten Anders Björck som ordförande:

1. Genom att inte avgå omedelbart utan sitta kvar till maj 2015 så vill Reinfeldt kontrollera efterträdarvalet.

2. Anna Kinberg Batra håller nu på att skolas in vilket är ett sätt för de Nya Moderaterna att kuppa processen.

3. Istället borde Reinfeldt omedelbart lämna riksdagen och Beatrice Ask som är vice partiledare ta över alla partiledarfunktioner.

4. Eftervalsanalysen komprometteras genom att partiledningen redan presenterat en analys vid olika tillfällen. Hans Wallmark som är ansvarig för eftervalsanalysen har dessutom redan uttalat en ståndpunkt i intervjuer.

5. Förhållandet till Sverigedemokraterna är ett problem som måste lösas.
Mellan raderna i citatet (och inte så mycket mellan raderna heller) står det att högerblocket har egen majoritet och borde bilda regering.

Den här analysen som vi alla har gjort och vetat måste finnas i Moderaterna kommer nu, enligt vad jag tror att ställas mot Nymoderaternas. Hur den striden går kommer att avgöra Sveriges framtid. Min tro är att Realisterna, eller vad vi ska kalla den sansade falangen tjänar på att partiledarvalet ligger så långt fram i tiden för de kommer att behöva tid att mobilisera.

Nya Moderaterna vinner den striden. Hundratals M-aktiva - kommunalt, i landsting och i riksdag - har som lydiga nickedockor rapat den store ledarens dogmer och därmed målat in sig själva i ett hörn. Därifrån kommer de nu inte ut utan att dels förlora ansiktet, dels förlora all trovärdighet. De måste löpa den mångkulturella anti-SD-linan fullt ut. Förhoppningsvis hela vägen ut över stupet.

Jag inbillar mig att makthavare, i egenskap av just makthavare, föredrar lägesrapporter framför underlydande som ger order. Liksom en fältmarskalk med största sannolikhet inte vill ha strategitips från MC-ordonnansen. Det skulle inte ha gjort vare sig från eller till om Gudmundson istället hade avslutat med "Om ni inte vidtar extremt kraftfulla åtgärder igår så kommer hela skiten att begravas i glödhet lava likt Pompeji." Vad skulle hända liksom? "Anders Danielsson? Hej, det är Morgan Johansson. Du, Per Gudmundson är arg. Frys invandringen omedelbart, avvakta vidare order"?

Sen tror jag också att han istället för att hoppa jämfota rakt ut i minfältet, guns blazing, tänker att det är bättre att bara lägga fram den dystra sanningen utan att fylla på med egna slutsatser (var och en med hjärnsubstans mellan tinningarna kan ju rimligen dra dem själva). För att få spridning handlar det om att så många som möjligt ska våga dela texten. Som den är nu så är den riskfri att sprida. Hade den varit skarpare formulerad och tagit tydlig ställning för minskad asylinvandring skulle den delas av två sorter: Anonyma SD-troll samt vänstertyckare som lägger till syrligheter av typen "SvD fortsätter normalisera rasismen" och "Får det vara lite brun läsning från SvDer Stürmer?" Många i mitten skulle dock fega ur.

Här är en text som inte fegar ur, från något så ovanligt som en ungmoderat som tar ställning för Mos Maiorum: "Jag välkomnar ett REVA på steroider"

Ett partiledarval är nästan det enda tillfället man har i politiken att tar sig ur ett hörn man målat in sig i.

Exaktamente.
Jag har ofta tänkt på hur enkel lösningen på "rasismen" egentligen är. Om svensken kände med sig att det är standard att de främlingar ifrån andra världsdelar som kommer in i vårt hus är hela och rena och redo för anställning, och har en respektfull och tacksam och sammarbetsvillig attityd till oss så skulle 95% av all rasism försvinna direkt. Poof, gone.

Det är sant - för den förmodade silent majority moderater med intakt konsekvensanalys och utan självskadebeteende kan valet av en icke-Batra vara ett rätt effektivt sätt att samtidigt ta avstånd från Reinfeldt genom ombud.

Det som moderaterna behöver är en inflammerad, polariserande strid mellan en Batra/Reinfeldt-falang och resten. Då kan själva infektionen bli boten - om en tydligt definierad och taggad gruppering mönstrar upp till försvar för Nya Moderaterna så skulle dess nederlag ge manöverutrymme för en kontrasterande riktning.

Då är alla grepp tillåtna och en så trivial sak som uttalandet om lantisars IQ kan fungera som symbolstrid.

En annan sak är att ju större SD blir i de kommande opinionsmätningarna desto svårare blir det för nymoderaterna. Hur ska man kunna få stöd för en partiledarkandidat som inte har en realistisk strategi för att återkomma till makten?

Kanske spelar det ingen roll till slut för vem det än blir så finns det bara en väg att gå och det är att skapa ett högerblock.