Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Att slppa in Avpixlat några minuter är tydligen katastrof, men att samarbeta med kriminella och ge utrymme och stöd åt Al Quida-anhängare är tydligen helt problemfritt.

Allt mer uppenbart att demokrati och svenska journalister är varandras motsatser.

Återigen. Att inte betala licens är en ren självklarhet & en hederssak.

Det tycks som att vi slipper Maria Ferm i regeringen i alla fall. Hon har utsetts till gruppledare och kan då inte bli minister. Jag håller inte för omöjligt att realistiska krafter inom MP har placerat henne där för att slippa hennes asylaktivism. Troligen tar S hand om migrationsområdet, och då vill MP inte ha Ferm springande lös som migrationspolitisk talesperson, eftersom hon inte skulle dra sig för att gå i opposition mot S i frågan.

Ja, den ministerpost som borde vara den svåraste och mest otacksamma är den absolut lättaste att inneha, under rådande omständigheter inom politik och media.

Så sant, jag ber att få hänvisa till in signatur. Fick ett positivt besked på 3 dagar, förvånansvärt smidigt. Det är min lilla insats i mediakriget. Dräggen inom statspropgandan, inklusive Täppas, ska i alla fall inte få mina hårt inarbetade pengar. Sorry OT

Henrik Meinander, en av Finlands främsta historiker, skriver i Hufvudstadsbladet om hur "slapp retorik", "intellektuell lättja" och ett evigt rasist- och fasciststämplande av meningsmotståndare omöjliggör en konstruktiv debatt om reella samhällsproblem.

Om behandlingen av Sverigedemokraterna inför valet:


Vill man läsa Meinanders artikel krävs en digital prenumeration på Hufvudstadsbladet, men Merit Wager skriver om och citerar i korthet ur texten på sin blogg:

http://meritwager.wordpress.com/2014/09/26/

Lägg för all del till "det tusenåriga riket". Detta är helt enkelt ännu ett utslag av den dödliga intellektuella sjukdomen historicism, som man med stort allvar varnas för i grundkursen i statsvetenskap.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Histori...i_och_historia)

Historicismens eviga svaghet borde vara att motivera de egna anhängarna: varför anstränga sig i kampen, när den egna segern ändå redan är historiskt determinerad? Det borde ju bara vara att luta sig tillbaka och vänta på att de stekta sparvarna ska flyga in i munnen? Nå, de historicistiska ideologiernas anhängare har i allmänhet inte varit så bevandrade i filosofiska resonemang, så det problemet verkar inte uppträda i praktiken.

Detta är ju det totala exemplet på svenskt provinsiellt undertryckt ultranationalistiskt navelskådande. Sverige leder världen, Sverige är normen, om alla andra gör annorlunda är det dem det är fel på, inte Sverige! Tankarna går till mannen som när han är ute och kör får höra ett varningsmeddelande på radion: en dåre kör åt fel håll på motorvägen. Han rynkar pannan och muttrar - En? Alla verkar ju köra på fel sida...

SD skiter inte i ideologi. Faktum är att man har en ganska genomarbetad ideologi, som i brist på bättre kan beskrivas som säg nationell socialkonservatism. Mediebilden av SD som ett enfrågeparti skymmer detta, och det gör även faktumet att de allra flesta av partiets väljare just bryr sig om invandringsfrågan och struntar i resten av partiets ideologi.

Det är ganska intressant, för när SD väl börjar få genomslag för sin politik kommer svenskarna inte bara att få minskad invandring, utan också nationell socialkonservatism. Det förra vill svenskarna ha, det senare - ja, det kan man fråga sig. Däremot vet vi att media varken vill ha det förra eller det senare, minst sagt.

Det hela är rätt genant. Jag menar, att man har en ideologi är en sak, att man har vissa värderingar med. Alla behöver inte tycka likadant. Men det är närmast genant när de är så här korkade.

Är det kognitiv dissonans som hindrar dem från att konfrontera verkligheten? Är det att deras tänkande i första hand är känslobaserat? Eller är det kanske så att för väldigt många i vänstern är deras tänkande och analyserande mycket tätt kopplat till deras egen personliga identitet och erfarenheter, vilket gör att obehagliga analyser tolkas som direkta angrepp på deras egen person?

Hur gör du kopplingen mellan att inte bry sig om ideologi och att vara ett enfrågeparti? På den tiden S var ett intresseparti för arbetare och tjänstemän så var man inget enfrågeparti. Självklart hade man en politik som täckte hela fältet. Ett starkt försvar är till exempel bra för arbetare och tjänstemän, liksom det är bra för alla andra utom våra fiender.

Du skrev att Sd skiter i ideologi. Jag delar inte alls den bedömningen. Tvärtom har man en genomarbetad ideologi, som dock varken får så mycket uppmärksamhet av väljarna eller i media.

Att det ses som angrepp på deras indentitet är en ingrediens helt klart. Samma dissonans kan ju lätt påpekas hos religiösa utan att dessa reagerar logiskt överhuvudtaget. Skillnaden här är ju att "kyrkan" och kyrkans åsikter fortfarande ses som den absolut högsta och åtråvärda positionen av hela samhällskroppen och alla i högre position är befästa av kyrkan och propagerar för kyrkans åsikter i princip varje dag.
Så att för någon i expos position att lösgöra sig från detta är inte att jämföra med en vanlig troende som lämnar kyrkan idag, utan snarare att likna en präst förr i tiden som mot kungens och kyrkofolkets vilja, slutade tro på jesus och lämna hela sin identitet där man tidigare varit uppfylld som ett sändebud från Gud att göra gott bland syndarna.