Början på ett mediakrig om mångkulturen?

P1 har tyvärr blivit så genomgående vänster att det numera är helt orimligt att kräva att alla licensbetalare måste vara med och stödja verksamheten. Jag brukade uppskatta public service, men på senare tid har de allt tydligare gått in i rollen som en propagandistisk del av ett självgynnande politiskt system. Sakligheten är borta och de enda deltagande reportagen är på vänstersidan.

Då gör vi ju ändå någon nytta, kan man säga. Samtidigt är det symptomatiskt för mediekriget att det har uppkommit mycket beroende på att det saknas flera aspekter i den vanliga debatten om mångkulturalismens problem - de aspekter som lyfts fram på Flashback. Vi bidrar således till debatten, på vår kant, och ibland spiller litet, allt för litet, över på mainstreamdebatten.

En sådan som Marika borde lyftas in på SvD:s ledarsida. Om åtta månader försvinner borgerligheten ur Rosenbad och påbörjar en ökenvandring utan slut, som det ser ut nu. Man har inget förtroendekapital i försvarsfrågan; inte när det gäller lag och ordning; inte i invandringsfrågan; och snart inte när det gäller ekonomi. Till råga på allt finns ingen intern opposition som kan ta över. En borgerlig väljare får förmodligen mer av borgerlig politik om han röstar på Löfven än vänsterextremisterna i Alliansen.

Marika skulle i så fall vara nästan ensam att stå upp för det som förr eller senare måste bli borgerlig politik, men någonstans måste man börja. Att PJ Anders Linder nu publicerar en artikel han skulle refuserat när han var på SvD visar på dilemmat för borgerligheten. Många vet vad som måste göras men ingen vågar göra det. Förutom Marika då.

Det viktiga är att ingen prenumererar på SvD. Alldeles oavsett om man tror på Gudmundssons uppriktighet eller inte.

Samtidigt i den danska varianten av mediakriget så såg jag på Danska statstelevisionens TextTV om en rapport som berättar att invandrare från västländer bidrar till Danmarks ekonomi med 3.8 Miljarder DKK, medan icke västliga invandrare kostar 16.6 Miljarder DKK, årligen.

Mer detaljer om rapporten hittar vi i en stor artikel på Jyllandsposten.

Det är Rockwool-Fondens forskningsavdelning som gjort studien.

Även 35 år in i framtiden så innebär dom icke-västliga invandrarna en förlust för Danmark.

Allt har man inte kunnat göra statistik på & väga in i modellerna. Uppgifter från rättsväsendet & socialtjänsten är inte tillgängliga på nationalitetsnivå. Hade man kunnat det så hade underskottet blivit ännu högre.

Artikeln låter även politiker från flera olika partier kommentera det hela, lugnt & sansat.
Ingen skriker "Rasism", inte ens sossarnas integrationsordförande Mette Reissmann som intervjuas om rapporten.
Ingen försöker dribbla bort siffrornas sanningshalt, man accepterar fakta & diskuterar utifrån det. Sossarna hänvisar till internationella konventioner som man anser sig bunden av & att man skall försöka förbättra integrationen. Men ingen skulle ens komma på tanken att påstå att icke-västlig invandring är lönsam, inte ens sossarna.
Den som skulle påstå något sådant i Danmark skulle bli offentligt utskrattad & till åtlöje.

Visst känns det lite som Science Fiction att följa en öppen debatt i ett demokratiskt land?

Just vad jag tänkte föreslå.

Det borgerligheten kommer behöva är opinionsbildare som ger täckning för en intern kursomläggning efter nästa val. Specifikt moderaterna har numera en lång väg att vandra - det är mycket tankeskräp som måste bäras ut för att partiet ska säkra sin överlevnad som stort parti på sikt.

Det är inte pellejönsar som vill skriva om Astrid Lindgrens verk eller tror att kåkstäder leder till lägre skatter som skapar ett statsbärande parti. När Maria Ferm möjligen fått chansen att manifestera MP:s världsfrånvändhet i regeringsställning så kan ju alternativet inte vara en än dummare nyliberal MUF:are.

Det behövs klarspråk och ryggrad i svensk borgerlighet och då är Marika inte bara ett bra exempel utan det enda exemplet. Menar SvD allvar med sin roll som relevant opinionsbildare ger man henne utrymme.

Jag läser just Formgrens artikel igen. Inser hur fruktansvärt bra den är just ur det perspektiv vi diskuterar, alltså hur borgerligheten ska göra sig fria från de förlegade idéer som nu gör den omöjlig som regeringsbärare.

Man kan ju inte slänga ut all ideologi, så då måste man på något sätt använda ideologin för att argumentera för en ny politik. Detta tycks Marika ha fattat:
Reinfeldts liberalism handlar om att ha mer kvar i plånboken, men när John Stuart Mill skrev sin "Om friheten" så handlade den nästan uteslutande om det som Marika Formgren talar om, nämligen tankefrihet. Så vitt jag minns så nämnde han inte skattetrycket eller "incitament för att få folk i arbete".

Alliansens drömsamhälle är ett där alla har två jobb för svältlöner och delar den statligt påbjudna värdegrunden. Det har inte mycket med liberalism att göra.

Visst är detta ett bärande tema: Inte att välta ideologier och begreppsapparater över ända, utan att justera perspektiv och fokus för att åskådliggöra det vansläktade i samtliga partiers tankegods. Detta handlar om att återge socialdemokrati, liberalism, miljörörelse och nationalism dess mer ursprungliga, meningsfulla innebörd.

Jag vill hävda att den miljöpartist, arbetarförkämpe eller nyliberal inte finns som kan ge sig tillkänna i en icke-skyddad verkstad som Flashback och faktiskt försvara sina åsikter i migrationsfrågan på ett sammanhängande och redigt sätt. Om de inte kraftigt avviker från sina moderpartier, förstås.

MP står för en global miljöförstöring som kommer att drabba världens fattigaste hårdast. Nyliberalen verkar för politiskt styrd, globalkommunistisk omfördelningspolitik. Den antifascistiska aktivisten är det globala kapitalets fotsoldat i anslaget att ta makten och resurserna från folket.

I inget av fallen krävs annat än en återgång till respektive ideologis egna premisser och tvingande logik. Formulerade med samma ord och begrepp som nu missbrukas.

Marika måste upplysa om den där faktorn i Gödels teorem, som säger att i varje större system finns det alltid en faktor som inte kan bevisas av systemet självt. Det betyder att inget omfattande system kan bevisa sin egen motsägelsefrihet. Vilket skulle öppna upp för en befriande självkritik och varför detta är nödvändigt.

När borgerligheten närmade sig vänstern anammade man samtidigt dess förkärlek för utopiska berättelser. Det var så myten om mångkultur klev in hos högern. Vänsterns berättelser om samhället är ett slutet perfekt system som därmed kräver koncensus. Koncensus är den faktorn i system som istället blir destruktiv eftersom motsägelser inte tillåts. Det går åt mer resurser och energi att utesluta folk från möjligheter att agera annorlunda inom systemet än att hålla systemet igång. Ungefär som att schackspelare tas ifrån åtskilliga sätt att använda sin pjäser varvid det blir näst intill omöjligt att komma framåt i spelet. Det är ungefär så man säger i Kommunismens svarta bok. Idén om arbetarens frihet är i sig vacker, men blir till skräck eftersom ideologin samtidigt förutsätter ett hot, en fara hos faktorer som egentligen möjliggör arbetarens frihet.

Som tidigare konstaterats är ett frontparti i mediakriget om mångkulturen det mellan de intersektionalistiska maktanalyslallarna och "allas lika värde"-liberalerna.

Dilsa Demirbag-Sten delar ut ett svinhugg mot de förra och skräder inte orden heller.

http://unvis.it/www.gp.se/nyheter/le...isk-antirasism

Debatten numera verkar mest handla om vem som fiskar mest i grumliga vatten. Men ju mer de olika falangerna hugger varandra i ryggen för bristande renlärighet desto gladare blir Flashback.

Ack den dag då de går bokstavsvänsterns oundvikliga väg.
http://www.youtube.com/watch?v=iS-0Az7dgRY

Det bir litet extra kul när det är invandrare som anklagar andra invandrare för rasism. Särskilt när de vägrar inse att grunden för hela problematiken är att vi svenskar släppte in dem från första början. Demirbags outtalade, och sannolikt omedvetna, slutsats är att rasismen i Sverige skulle vara obefintlig om det bara bodde svenskar här.

Vi har näppeligen ett fullskaligt mediakrig om invandringsgalenskapen. Men en och annan ropandes röst har vi definitivt.

Blir valresultatet ett så komplett haveri för borgerligheten som de sista opinionsmätningarna visar bör det finnas förutsättningar för en långa knivarnas natt inom vissa borgerliga partier.

Vi kan på sina håll konstatera mer eller mindre öppen intern revolt mot nepotism och migrationspolitiska galenskaper.