Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Är det perioden före första världskriget du refererar till som europeiskt normaltillstånd? Är det tidigare? Är det i samband med vad Nietzsche pekar ut som "Guds död" och de nya idealen?



Det är lite tråkigt att du skippar över de konkreta exemplen och frågeställningar eftersom det gör det svårare för mig att förstå vad du menar. Möjligtvis fanns det med i det längre svaret. Jag får lite känslan av att vi delvis dividerar om sådant vi inte är oense om. Men att något försvinner i tolkningen, och det är frustrerande.

Vi är ju, som jag förstår det, överens om att moralen inte kan uppfattas annorledes än som något som uttrycker sig i objektiv form. Vi är såldes också överens om att moralisk nihilism i normativ skepnad, alltså relativism, är en omöjlig position. Vad vi var tillsynes oense om var om det föranleder att moralisk sanning faktiskt existerar objektivt. Vad vi har landat i är att detta inte låter sig redas ut. Sen verkar våra åsikter gå isär kring vad den mest praktiska förhållning till det blir. Är detta en sammanfattning du håller med om?

Jag vill, i brist på möjlighet att avtäcka det eventuellt dolda av verkligheten, ringa in vad som går att undersöka empiriskt, i detta fall åsikter, handlingar och reaktioner kring moraliska dilemman. Dessa åsikter, handlingar och reaktioner pekar jag ut som någon vi kan reducera till en form av evolutionärt minne och kan undersökas vetenskapligt på människor och i viss överförd mening djur. Detta är inte subjektivt i betydelsen "olika människor tycker olika saker". För att identifiera moraliska egenskaper som evolutionära krävs regelbundenhet, rigida mönsterbildningar som sträcker sig över tid och rum och helst även återfinns hos andra organismer. Anomalier, om sådana uppkommer, kräva möjlighet att förklaras. Finner vi att människor annorstädes eller under en annan tidsålder än vår betedde sig på ett sätt som antyder helt andra moraliska uppfattningar, exempelvis genom sin lagstiftning, kan vi måhända tala om en "civilisationens evolution". Alltså en anpassning över tid till samhällets förutsättningar. Och här uppkommer nästa konflikt tror jag.

Jag ställer inget krav på "självmedveten intention" eller vad vi ska kalla det. Jag bryr mig inte om fri vilja finns eftersom vi oavsett alltid kommer tro vi har en. En amöba gör "moraliskt rätt" som inte förstör förutsättningarna för sin art att överleva. Det kan tyckas märkligt kanske, men jag är bara intresserad hur den agerar och varför. Den är knappast en komplex varelse så det blir betydligt enklare att följa och dra slutsatser. Hade människan varit likadan så hade vi också enbart gjort "moraliskt rätt", men nu är det snarare ett virrvarr med övertygelser och åsikter och uppfattningar bland mänskligheten. Handlar det om en större genetisk variation bland vår art? Är det reflektionsförmågan och medvetandet? Har förnuftet hjälpt oss överleva eller lever vi trots förnuftet? Det verkar ju märkligt att vi behöver förnuftet för att överleva om amöban klarar sig i miljontals år.

Det besynnerliga är att amöban verkar vara ett återkommande ideal bland filosofer med sin oavbrutna pliktenlighet! Stackars människan som drabbas av frestelser och ondska och dårskap och allt för oss bort från rättrogenhet! Om det nu är så att förnuftet är vad som leder oss till konflikter och krig och omoral och vi är dömda att tygla och navigera denna förbannelse tillbaka till urformen, är det inte då rimligt att åtminstone inte aktivt ta avstånd från instinkter och känsloliv? I mina ögon är det ju överanalysen och tankar om "ultimata lösningar" som fört oss in i sofismer som postmodernism. Ett slags självbedrägeri bara människan är kapabel att begå. Kan vi se och mäta att människan mår bra av ha en familj så är det väl inte DET vi behöver ifrågasätta?

Du bekräftar mitt intryck, att i den anglosaxiska världen så lyfts det inte fram någon s.k. sinnelagsetik som en självständig etisk normativ skola, vars betydelse inom moralfilosofin framställs som i paritet med konsekvensetiken och pliktetiken. Det var ett tag sedan jag läste Mark Timmons "Moral Theory, An Introduction", men jag kan inte minnas, att någon redogörelse för sinnelagsetiken fanns med.

När och hur har sinnelagsetiken hamnat på s.a.s. jämställd fot med konsekvensetiken och pliktetiken i den svenska skolundervisningen? Hur gick det till.. undrar man.

Den mänskliga hjärnan är funtad så att den kan reflektera över tillvaron. Och då det är så att såsom människan lever, så tänker hon. I och och med att människor lever på olika sätt så kommer de att ha olika föreställningar, på olika sätt. Men många människor som lever på olika sätt kan dock ha vissa gemensamma föreställningar om till exempel samhället där de ingår.

Jag sa redan i början av denna tråd att kampen står i makten över narrativet om moralen. Den moral som råder är dock samhällets resultat och inte dess orsak precis på samma sätt som religion, konst och ideologi är det. Just därför ser jag att moralen om godhet angående massinvandring tillkom för att tillfredsställa de egenintressen som såväl makten och marknaden eftersträvade. Nu har man ingen större vinst längre med massinvandring och lämnar kvar de som kämpade för maktens och marknadens sak. Du skriver:



Jag håller med. Det är förstås inte ett totalt omvänt narrativ riktad mot det gamla eftersom det skulle ställa makteliten till svars. Istället skapas ett nytt och att man i stort sett bara blickar framåt. Intressant vore då att studera vilka nya vinstintressen som makteliten och marknaden har och vilken typ av moral man då vill lansera.

Relevant här är ju Thomas av Aquinos dubbeleffektdoktrin där handlingar bedöms efter vad som är en handlings (goda/onda) intention och vad som är handlingens förutsägbara(goda/onda) resultat. Det låter först som en väg ut för Israel-apologeterna (de israeliska bombernas avsikt är ju kanske inte att döda civilia?) men det finns ju den haken att Thomas förstås byggde på objektiva kriterier och proportionalitet.

Du frågade mig förut hur jag kan ha den konstiga uppfattningen att allt försvar för det Israel gör är objektivt moraliskt förkastligt. Nu vill jag vända på frågan och be dig hitta någon form av moral i Mark Timmons översikt av moralteori där det inte är uppenbart att Israel gör fel? Går det att tänka sig någon pliktetisk, konsekventialistisk eller dygdetisk förklaring som gör det som sker försvarligt? Hur skulle en rimlig motivering formuleras?

Eller måste ni hålla med om er Israel-vurm är a-/omoralisk eller relativistisk (kanske religiöst motiverat med att allt Israel gör BLIR moraliskt per definition)?

Någonstans i förlängningen av detta ligger hur någon av er strängt taget kan klandra någon för det som skett med Sverige. Med vilken rätt gör ni det om ni inte har någon konsekvenst måttstock att mäta med?

Krympandets radikalisering. Men om det nu är så att moral är något konstruerat att passa maktens tillfälliga behov, så hade ju trådens alla kritiska deltagare fel om att makthavarna då var pliktförgätna? Antingen var plikten att följa (den konstruerade) moralen eller så finns det strängt taget ingen moralisk plikt och det går inte att göra varken rätt eller fel? Om makten skapar rätten, har det per definition aldrig begåtts något fel - förrän efteråt då "felet" bedöms efter nya (tillfälliga) moraliska konstruktioner.

Krympandets radikalisering. Men om det nu är så att moral är något konstruerat att passa maktens tillfälliga behov, så hade ju trådens alla kritiska deltagare fel om att makthavarna då var pliktförgätna? Antingen var plikten att följa (den konstruerade) moralen eller så finns det strängt taget ingen moralisk plikt och det går inte att göra varken rätt eller fel? Om makten skapar rätten, har det per definition aldrig begåtts något fel - förrän efteråt då "felet" bedöms efter nya (tillfälliga) moraliska konstruktioner.

Tv-serien The Crown belyser mycket av det vi talar om här. Elisabeths roll som drottning var hela tiden att bevaka kronans vilja. Drottningen och hela hennes familj samt alla inblandade i hovet tillsammans var alla styrda av detta. Kritiken mot prinsparet Harrys och Meghans attack mot kungahuset handlar om detta.

Sett ur den synvinkeln kan vi tillämpa det på maktens och marknadens principer. Dessa principer är krafter som varje makthavare och företagare måste följa. Annars blir de utbytta. När jag säger att moralen är samhällets resultat menar jag att maktens och marknadens företrädare använder den moral som de finner bäst passad och därför blir legio i samhället. Pierces och Deweys pragmatism anammades av socialdemokraterna när folkhemmet byggdes. Idag har Frankfurtskolan haft stort inflytande för hur maktelitens budbärare, mainstreammedia, resonerar för att försvara maktelitens och marknadens vinster av massinvandring.

Den mänskliga hjärnan är funtad så att den kan reflektera över tillvaron. Och då det är så att såsom människan lever, så tänker hon. I och och med att människor lever på olika sätt så kommer de att ha olika föreställningar, på olika sätt. Men många människor som lever på olika sätt kan dock ha vissa gemensamma föreställningar om till exempel samhället där de ingår.

Jag sa redan i början av denna tråd att kampen står i makten över narrativet om moralen. Den moral som råder är dock samhällets resultat och inte dess orsak precis på samma sätt som religion, konst och ideologi är det. Just därför ser jag att moralen om godhet angående massinvandring tillkom för att tillfredsställa de egenintressen som såväl makten och marknaden eftersträvade. Nu har man ingen större vinst längre med massinvandring och lämnar kvar de som kämpade för maktens och marknadens sak.

Jag håller med. Det är förstås inte ett totalt omvänt narrativ riktad mot det gamla eftersom det skulle ställa makteliten till svars. Istället skapas ett nytt och att man i stort sett bara blickar framåt. Intressant vore då att studera vilka nya vinstintressen som makteliten och marknaden har och vilken typ av moral man då vill lansera.

Idag har Frankfurtskolan haft stort inflytande för hur maktelitens budbärare, mainstreammedia, resonerar för att försvara maktelitens och marknadens vinster av massinvandring.

Hur kommer den moraliska berättelsen att fortsatt utformas för att övertyga svenska skattebetalare att acceptera en livslång försörjningsbörda för människor, som arbetsmarknaden inte efterfrågar och acceptera dagliga skottlossningar och återkommande bombdåd?

Räcker det med berättelsen, att svenska skattebetalare arbetar för att Sverige kommer att bli bra någon/några generation/er framåt?

Alla de bästa filosoferna har förr eller senare landat i att poesi är mycket viktigare än filosofi. Heidenstam var vår största moderna moralist, som trådrelevant nog, i sin missförstådda Ett folk-cykel, konfronterade Gamla Testamentets folkmordsmotiv (ej att förväxla med nationalism; att kalla sionism för en nationalism är som att kalla judendom för en variant av kristendom). På ett lika subtilt som aggressivt sätt vände Heidenstam på profeten Nahums moral och identifierade sig med Nineve, vars förstörelse och krossade seder hebréerna firade, jämförbart med hur sionister idag firar palestinska förluster. På så vis kan dagens svenska nationalistiska poiesis förstås i direkt motsatsförhållande till sionismen, som i stället följer Nahums och Josuas ethos.

Profeten Nahum talar så
till Ninive, till Assurs konung:
"De sova dina styresmän
och dina hövdingar, du förste,
bo var för sig och ligga stilla;
på bergen skingrat är ditt folk,
som ingen stämma längre samlar."
...
Mitt folk, din hand är kall, men frossan,
som isar dig, är gryningstimmens.
De sova dina styresmän
och dina hövdingar, mitt folk,
bo var för sig och ligga stilla.

Är frågan retorisk?

Sinnelagsetiken finner man ju i någon form i flera teorier. Exempelvis nämnda Kant där den moraliska handlingen speglar en intention att göra handlingen allmän regel. Om sinnelagsetiken diskuteras mer övergripande i Sverige än andra länder vet jag inte. Tänker du att det finns en politisk dimension bakom?

Nu var det ju dock inte hebréerna själva som krossade vare sig Assyrien eller det Nybabyloniska riket, de hade ingen aktiv del i den saken. Det var andra imperier som gick in och tog över kejsarkronan, eller i fallet Assur (Nineves fall 612 f Kr) en koalition av flera andra makter, om jag minns rätt, varav Babylon snabbt utgick som den ledande. Det är litet långsökt att säga att Heidenstam här skulle anspela på idén om något slags brutalt etnifierat krig för att återskapa ett svenskt imperium - snarare är det tanken på långsiktig, smygande degeneration inom ett samhälle han anspelar på med Nineve och Nahum.

Tanken att samhälllen och kulturer bär på fröna till sin egen långsiktiga degeneration var populär runt förra sekelskiftet, och när Oswald Spengler skrev sin klassiker Der Untergang des Abendlandes (påbörjad före 1914 men fullbordad och utgiven först framåt 1918-20) var det en sådan upplösningsprocess han tänkte på, snarare än en plötslig apokalyps som bryter ner riken och troner, folk och städer.

Men i princip stämmer det förstås att i varje fall den mer radikala sionismen har varit okay med tanken att det egna/nya landet skall återtas med våld och de som tidigare bott där kastas ut eller underkuvas. Det var inte en så främmmande idé då, för drygt hundra år sedan - det var ju vad de europeiiska stormakterna gjorde i sna kolonier och USA i vilda västern. Senare har man helst inte velat vara lika öppen med detta tankegods, men det finns fortfarande med.