Citat:
Ursprungligen postat av
Meiji
Begrepp som "hat" (bortsett från när det gäller uppenbart störda individer som Tobias Hübinette) fångar knappast vad projektet (massinvandringen) handlar om. Ej heller finns det någon ambition att "skada och förstöra".
De invandringsansvariga partierna betraktar den tidigare befolkningen som kanonmat (collateral damage), som kan offras för ett högre ändamål.
Collateral damage betraktas med likgiltighet och utgör inte något fokus för verksamheten.
Sveriges tidigare befolkning har spelat ut sin roll i Sverige - som de invandringsansvariga partierna ser det. Nu ska den tidigare befolkningen reduceras till en minoritet och "folket ska inte få reagera på det" - anser givetvis de invandringsansvariga partierna och den enstämmigt agiterande svenska journalistkåren.
Jag är böjd att hålla med i mycket här. Men jag skriven så här, som jag tänker just nu i stunden, bara rakt på, förutom rättstavning dårå. Fritt ur minnet och säkert med detaljfel, denna vår i mitt tycke märkliga helgdag.
Det går ju att följa den svenska politiken på området. Tar vi från tidig modern tid hade vi i princip fri rörlighet av människor, efter att inrikespassen m.m. avskaffades på 1800-talet. Sen infördes förpassningslagarna när ryska borstförsäljare började dyka upp i början av 1900-talet. Sen kom första och andra världskriget och gränserna stängdes till rätt rejält jämfört med tidigare.
Allt ovanstående efter lättnaderna på 1800-talet var reaktivt. Saker hände och man reagerade. Det fanns inte nån särskild tanke annat än att det behövdes kontroll på vilka som befann sig i landet.
Efter andra världskriget uppstod ett behov av arbetskraft. Här börjar den planerade invandringen. Sverige ansågs behöva fler människor.
Effekterna på vårt samhälle, kulturellt och utifrån det svenska folkets perspektiv, var inget man brydde sig särskilt mycket om. Ekonomin var viktigare. En ny skön värld stod för dörren. Framgångsåren tuffade på i allt högre takt. Och i Sverige fick man i ledande skikt kanske lite grann hybris?
Här nånstans dök visionerna upp. Visionerna om en värld av tolerans och öppenhet. Visioner om ett Sverige fritt från inhemsk inkrökthet, ett Sverige fritt från familjens, kulturens och historiens kvävande tyngdtäcke. Vi skulle öppna vår dörr mot världen. I Sverige, det rationella Sverige, skulle idealsamhället byggas. På vissa håll var, och är fortfarande, denna idé, denna närmast frireligiösa hänförelsens idé, rådande. Wir schaffen das, som Merkel skanderade.
Visionerna visar på en övergång från enbart reaktion på ett tryck utifrån, från en i många stycken passiv invandringspolitik, till en aktivt förd politik, baserad på just visioner.
En viktig del i den nya politiken var att inte stoppa människor vid gränsen. Istället satsades resurser på mottagandet. Inte stoppa eller begränsa, utan välkomna och ta emot.
Visionerna stämde aldrig med verkligheten, men de blev kvar. De är ju vackra.
Visionerna har nu insitutionaliserats. Nu lever de sina egna liv i ett mångkulturellt industriellt komplex som omsätter miljarder.
I denna process, så klart bristfälligt beskriven, fanns nog aldrig någon ondska. Likgiltighet då? Ja, kanske det. Men jag lutar mer åt en nyttokalkyl. Det anses värt att svenskar blir i minoritet. Det är värt priset för stor invandring och mångkultur. Visionen om hur mångkulturen kommer att vara är så vacker och fin, att svenskens försvinnande är värt det.
Sen att verkligheten blir som Indien och Brasilien, ja det är ju en helt annan femma, som inte bekommer de visionära nämnvärt.