Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Lyssnar på podden Svenska brott.

Avsnittet handlar om en lärare i Ulricehamn som misshandlat elever och låtit andra elever misshandla varandra, "smättat" kallas det i podden och rättegången, en mycket lindrig misshandel som jag fattar det, man snäpper till med tummen och pekfingret, jag tror att vi kallade det för sprätta i min barndom.

Hon är också åtalad för annan misshandel, slag på handen osv.

Det jag reagerar mest på är att läraren under rättegången behöver tolk!

Sketchen med "ert nya svensklärare" har blivit verklighet 😟

Men självklart, Vänstern har sitt tolkningsschema, sina moraliska värderingar och drar sålunda till sig en delmängd av befolkningen, men samma sak gäller ju för Högern. Folk fastnar i ideologier och förklaringsmönster som i en given livssituation är tillfredställande för dem av olika specifika anledningar.


Det som kärlingar ger uttryck för måste förstås för vad det är. Det vi under vårt föränderliga liv tycker är viktigt, vad vi önskar, vad vi tycker om att tänka på, vad vi hoppas på och vad som ligger nära vårt hjärta etc. ändras och beror på hormoner och annat på samma sätt som alkohol inverkar på vår motivation om vad som känns relevant att säga i stunden.

Problemet är att dessa människor genomsyrar hela statsapparaten och medierna. De drivs av sina personliga värderingar istället för av professionalism. De bemöter invändningar med mobbarmetoder och maktmissbruk istället för med saklighet. De sätter demokrati och rättssäkerhet ur spel. De skapar kaos i samhället och resultatet syns tydligt. Alla problem kopplade till invandringen är bara en delmängd av detta kaos.

Vad är dessa för slags tolkningsscheman och moraliska värderingar? Hur ser de innehållsmässigt ut?
Vad grundar de sig på? Vari ligger distinktionerna?

Jag blickar mot en synkroniserad, unisont enad, media, press, etablissemang och politikerklass, men ser inte mycket till stringens eller andra moraliska kompassriktningar, annat än den som för stunden råkar passa det påbjudna rådande narrativ. Det vill säga en ombytlig, fritt snurrande pil och kompassros...

Vad är det jag missar att se?

Jag uppfattar att dessa människor i grunden är ointresserade av sakfrågor och fakta. Deras fokus bestäms av vad som för stunden är ”politiskt korrekt”. Deras argumentation är generisk (kan tillämpas på godtycklig sakfråga) och baseras på klyschor, argumentationsfel och mobbarmetoder. Någon moralisk kompass tycks inte finnas.

Det är intressant att notera hur snabbt och synkront fokus flyttades från flyktingar och invandring till ”klimatkris”. Nu ser vi samma störda beteende i samband med klimatfrågor. ”De godas” fokus skiftar snabbt och synkront.

Inom offentligheten finns horder av kommunikatörer och HR-folk som sprider budskapet till chefer som påfallande ofta inte kan de verksamheter som de ansvarar för. Istället fokuserar dessa chefer på ”värdegrunder”, ”varumärken”, ”policyer” och allehanda dokument fyllda med klyschor och floskler. Under tiden växer kaoset i verksamheterna. Det är inte konstigt att det ser ut som det gör i Sverige.

En hel del journalister och opinionsbildare har gjort avbön i migrationsfrågan sedan tråden skapades. Idag är det dags för Rebecca Weidemo Uvell och hon är nog den som är ärligast när hon talar om vilka som istället hade rätt, vilket kanske inte är så konstigt då hon idag umgås med topparna i SD privat.

Om sin egen insats skriver hon:
Om Thomas Gür:
https://uvell.se/2023/10/13/de-skyld...e-prata-skuld/

Ordergången är klar. Uppifrån och ned. Media tar order och är samtidigt propagandamakarna som producerar populasens tankar.

Samma fakta kan användas som både sköld och svärd, sanning eller lögn, precis efter behag och behov, samtidigt. Reverserande polaritets- och rotationsriktningar är inga som helst problem i samhället 1984. Det är där vi idag står, dubbeltänket* är här och det är högst medvetet. Debatten och narrativen är i samma stund hjälplöst förlorat, som andra meningsyttringar släpps fram.

Chefredaktörer och krönikörer som inte alltför länge sedan, gråtit sig sömnlösa av vrede och hat över Rysslands konventionella krigföring, är precis samma chefredaktörer och krönikörer som idag, med febrigt glansiga ögon, drömmer våta drömmar om fosforbomber om ett folkmord som inte kan effektueras snabbt nog.

*Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning.

Detta är fantasier och att populasens tankar inte styrs av något sådant vet vi eftersom SD fick 20% för ett år sedan, Trump blev vald i USA 2016, samma år som Brexit röstades igenom i Storbritannien.



Vem? Wolodarski? Har han i så fall skrivit något sådant? Det räcker inte med dina fantasier. Utöver Wolodarski finns det garanterat inte en enda chefredaktör som ens skulle tänka på det viset , än mindre skriva det.

På SVT och framförallt SR är det Palestinasympatier som gäller och det sedan länge. Nyligen uppdagades att en medarbetare på P4 Sjuhärad råkat i blåsväder på grund av Hamas-sympatier som uttryckts på SR:s sociala medier.

Det visar ju bara att alla svenskar inte är lika lättlurade.

Vi bör tala om det som pågår i Gaza. Är det moraliskt försvarbart? På vilka grunder? Existerar ens moraliska fakta eller är allt relativt åskådarens perspektiv? Det senare låter ju postmodernt och får säkert somliga i tråden att rygga tillbaka - ironiskt nog, menar jag, samma typer som i dagarna har kastat allt vad moralisk realism och pliktmoral heter, överbord.

Till att börja med är det väl orimligt att hävda att Kants kategoriska imperativ kan användas att motivera militära aktioner som dödar många fler barn än det hämnar? Kant menade ju att varje människa kategoriskt måste betraktas som ett mål i sig och inte ett medel; menar man inte att palestinska barn inte är människor, så får man inte offra dem ens för att rädda lika många judiska barn och verkligen inte en faktor av tio eller än mer. Vidare går det ju inte att önska en allmän lag om asymmetrisk vedergällning mot oskyldiga för att skydda/hämnas oskyldiga; det skulle innebära att det var moraliskt att i sin tur döda exponentiellt fler oskyldiga i nästa led och så vidare.

Inte Kant, alltså. Men utilitaristerna som Bentham och Mill, då? Alltså en konsekvensetik istället för en plikt? Nej, det är förstås lika illa; att utsätta oskyldiga palestinier för mycket större lidande för att kanske skydda judar från framtida lidande av en rimligen mycket lägre magnitud innebär ju inte "största möjliga lycka åt största möjliga antal" - den hedonistiska kalkylen går många, många utiler back på att bomba Gaza till smulor. Återigen skulle undantaget vara om palestinska barn inte räknas in bland människorna, vilkas lycka är målet.

Det som tycks återstå är moralisk nihilism eller postmodern relativism; det är bara viljan till liv eller makt som ytterst existerar och dikterar vad som är rätt och varje relativt mål helgar sina relativa medel. Men om det är sant, alltså att moraliska "fakta" är konstruktioner som tjänar syften istället för att existera bortom relativistiskt tyckande - varför som svensk välja annat perspektiv än det egna?

Innebär det här någonting annat än fortsatt ältande om den moraliska stormaktens misslyckande?

Det handlar snarare om hur moraliska intuitioner kortsluts på ett sätt som tidigare generationer inte skulle förstå. Det är uppenbart att folk saknar kompassriktning och därför går vilse. Eller förleds att agera mot egenintresset.

Om man tror på någon sorts universell moral, kalla den kristen eller upplysningsvästerländsk, så är det viktigt att förstå att andra grupper inte gör det. Och om man istället måste erkänna att man är värderelativist som inte tror på verkligt existerande, oberoende moraliska normer, så bör man fundera över varför man inte sätter det egna perspektivet högst.