Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Frågan om svenskhet blev nyligen omdebatterad när sverigedemokraten, tillika talmannen, Björn Söder uttalade sig om huruvida samer och judar var att betrakta som svenskar. Det blev, till viss del med rätta, ett väldans liv. Det är inte talmannens roll att definiera de etniska kriterierna för att betraktas som svensk.

Den efterföljande, grovt förenklade diskussionen, fick mig att minnas ett sammanhang i Almedalen för några år sedan där komikern Özz Nûjen och jag debatterade den svenska nationalismen och Nûjen utan omsvep förklarade att han var orolig för nationalismen i Sverige. Samtidigt påpekade han att: ”Många flyktingar som jag, jag har bott i Sverige i 32 år, jag flydde ju inte hit för att bli svensk, jag flydde ju hit för att kunna fortsätta att vara kurd, det var därför som jag flydde från Turkiets förtryck, annars hade jag ju lika gärna kunnat stanna i Turkiet och avsagt mig det kurdiska. Det är därför folk flyr, för att kunna fortsätta att vara sig själva.” (SVT/Youtube). Varför hans nationalism var mindre skadlig än andras framgick dessvärre inte.

Men diskussionen efter Söders uttalanden visade också på en allmän oförmåga att hålla isär sådant som medborgarskap, nationell identitet och etnisk dito. I SvD dechiffrerade författaren och debattören Thomas Gür begreppen på ett förtjänstfullt vis när han pedagogiskt förklarade skillnaderna mellan att vara ”etnisk svensk”, ”svensk som nationstillhörighet” och ”svensk medborgare - medborgare i Sverige” (23/6).

Gür konstaterade att ”det är betecknande för det svenska språket att det inte finns särskilda termer för dessa tre sakförhållanden när man skall tala om Sverige men väl om Finland." Enligt Gür behövs ett begrepp som kan göra åtskillnad mellan svensk i etnisk mening och svensk som nationell identitet.

Den höga, rena altruismen riktad mot om svenskarna kommer, om inte annat för att egenintresset kräver det. Vi ser ju hela tiden hur narrativ halvhjärtat approprieras i takt med att det blir nödvändigt. Segt och tafatt, men dock. Trådens studieobjekt kommer skriva det tråden säger åt dem att skriva, med några års eftersläpning och antagligligen sämre.

2014 stödde 1,4 procent av kvinnor i denna grupp Sverigedemokraterna, 2017 hade stödet ökat till över 10 procent. Bland utlandsfödda män var stödet ännu högre, 15,4 procent.

Moderaterna ligger nu och darrar runt 20 procent och det är verkligen inte mycket att slå sig för bröstet om.

Ändå ser det dystert ut också för Moderaterna i de senaste opinionsmätningarna. Varför? Svaret tror jag stavas ängslighet. Rädslan för att få dålig press eller utsättas för ett eller annat Twitterdrev hämmar politiken och styr den offentliga debatten.

Lifvendahls krypande för vänsterpressen och gaphalsarna på sociala medier är symptomatiskt för en viss falang inom Moderaterna, dessvärre en falang som har stor makt inom partiet. Ängsligheten, tassandet och oförmågan att tala ur skägget är djupt destruktiv. Det skapar oro och osäkerhet bland våra väljare och är det absolut sämsta sättet att upprätta den bristande tillit många moderata väljer hyser i relation till partiet efter partiets oansvariga politik under Reinfeldt, en politik som på många sätt lagt grunden till den kris och de samhällsproblem Moderaterna säger sig vilja bekämpa.

...och jag har ett stort nätverk av moderata kommun och regionalpolitiker.

Se till att välja noga i september – inte bara parti utan också kandidat. Kontakta kandidater på listorna, fråga hur de förhöll sig till MÖK och DÖ och hur de förhåller sig till andra partier, vem de kan tänka sig att samarbeta med och vem de utesluter ett samarbete med. Kryssa rätt. Kryssa bort ängsligheten och fegheten.