Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hennes bok om islam har blivit en storsäljare i Norge. Journalisten och författaren Hege Storhaug är starkt oroad över utbredningen av politisk islam i Skandinavien som hon hävdar präglar de flesta moskéer som startas – såväl i Sverige som i Norge.
– Det handlar om en totalitär ideologi som söker makt på alla samhällsnivåer, säger hon.
Hon menar också att politikerna går in i aningslösa dialoger med företrädare så extrema att ingen politiker hade velat komma nära dem om de inte just sågs som representanter för ländernas muslimer. Om den kritik om islamofobi som hon emellanåt har fått säger Hege Storhaug:
– Vad en människa tror och lutar sig på spirituellt i vardagen, det har jag inga problem med. Men när man gör om islam till politik, då ringer alla varningsklockor för mig.

Pessimism leder oftare till hopplöshet än handlingskraft – varför agera om det inte gör någon skillnad? Det är värt att påminna om att Voltaires Pangloss inte alls var någon naiv optimist, som han ofta utmålas. När han sade att vi lever i den bästa av tänkbara världar var det en rent metafysisk pessimism – ingenting kan bli bättre.

Jag har talat med företrädare för hjälporganisationer som insett att de har hamnat i Pangloss fälla. De har talat om mörkret år ut och år in och länge lockade det till engagemang. Men när de säger detsamma i dag svarar allt fler att det i så fall är meningslöst. Om inget någonsin blir bättre, varför bry sig?

Hopplöshet blir lätt till rädsla och rädsla blir snabbt politik. Om något har gått sönder lagar man det, men om hela världen är trasig, då söker man skydd mot den. Och paradoxalt nog är det just denna reaktion mot öppenhet och globalisering som riskerar att omintetgöra vår epoks unika utveckling.

Jag kan inte tala för alla optimister, men jag talar och skriver inte om världens framsteg för att jag är så säker på att de ska fortsätta. Jag gör det för att jag är livrädd för att de plötsligt ska gå förlorade. (min fetstil)

OM BOKEN

Sverige är ett så väldigt speciellt land att man förmodligen måste komma utifrån för att förstå hur annorlunda det mesta är. Själva har vi vant oss vid att vara aparta i ett globalt perspektiv och därför blivit blinda för vår särart.

Vi satte ihop ett folkhem och en väl färdsstat och när vi såg på allt vi hade gjort, och såg att det var gott, öppnade vi dörren och gav oss i kast med ett överväldigande integrationsprojekt om vars utgång vi inget kan veta, men om vilket det är lätt att misströsta.

Hur blev det så? Var det en medveten process, sprungen ur en vilja att förändra världen, eller blev vi helt enkelt omständigheternas rov?

Hur vet man då om ett samhälle börjar gå sönder?

Första gången jag tänkte tanken var den inte alls påverkad av migrationskriser eller handfallna myndigheter utan kopplad till de brister i samhällskunskapen som jag mötte hos elever på högstadiet. Niondeklassarna jag träffade i en stor skola i en större svensk stad visste inte särskilt mycket om hur samhället var uppbyggt, hur dess institutioner grep in i varandra och hur beslut fattades. En del trodde att socialförvaltningen och socialdemokratin var samma sak. Några av dem var säkra på att barnbidraget kom från FN. De allra flesta hade ingen som helst koll.

En undran väcktes då hos mig: om man inte känner till hur saker och ting hänger ihop, hur märker man då när de faktiskt inte längre gör det?

[---]

Någon motsvarighet till detta inhemska biståndsprojekt har vi aldrig tidigare sett.

Svensk politik har de senaste åren ägnat sig åt att låtsas som om en redan förändrad verklighet vore oförändrad och som om varje form av problematisering vore ett hot mot det orubbliga hos denna verklighet. Där samhällsdebatt tidigare setts som en väg till reformer, en förändrad verklighet, har den i stället kommit att uppfattas som skadlig för det redan uppnådda.


Precis som amerikanerna betraktar sig svenskar gärna som bärare av något existentiellt annorlunda, en exceptionalism. Den ser ut på olika sätt i USA och Sverige, men i vår egen självbild framträder ett missionerande drag som möjliggjort att den gamla biståndspolitiken i det som då kallades Tredje världen har kunnat följas av nyare biståndsverksamhet på hemmaplan. ...


Vårt uppdrag framstår dock i dessa dagar som mera oklart: vi ser oss själva som ett föredöme och tycker ändå inte att vi har så mycket att komma med. Vi förväntar oss att alla ska bidra till integrationen, men ger bidrag till dem som inte vill. Den svenska exceptionalismen har bytt skepnad, från något trosvisst till något lätt handlingsförlamat. Solidaritet har ersatts med tolerans.

[---]

Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut. Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.

Sannolikt vill många då i stället dra nya gränser. Detta vet även de som påstår att gränskontroller och id-handlingar är tecken på hjärtlöshet. Mänskliga rättigheter är någonting som varje enskilt land måste förmås att upprätthålla; de handlar inte primärt om fri passage till länder som redan är hyggliga och uppvisar fördelningspolitiska ambitioner.

[---]

Eftersom vi så gärna skulle vilja tro att allt kommer att förbli som det en gång har varit blir det inte helt lätt att ta till sig insikten att det här faktiskt är landet där vad som helst kan hända.

Hans Rosling skapade kort sagt en egen lukrativ nisch genom att förkunna, att det mesta blir bättre – nota bene, om man bara aggregerar det på ett lämpligt sätt och/eller använder andra statistiska tricks.