Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Dan Korn recenserade Arnstberg och Sandelins Invandring och mörkläggning.
Inte så jättebra recension. Bland annat ställde han denna fråga:
Citat:
Varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad?
http://magasinetneo.se/artiklar/inva...-morklaggning/
Mirjamsdotter tbx till favoritämnet, Svenska staten är ingen riktig välgörenhetsorganisation längre. Krisen pågår inte i Sverige utan tredje världen precis som den alltid har gjort. Så egentligen borde vi släppa in 10k om dan hela tiden med hennes emotionella infantila logik. Varför publicerar man sån här jävla smörja?
http://www.st.nu/opinion/ledare/sofi...rar-ett-andrum
http://www.st.nu/opinion/ledare/sofi...rar-ett-andrum
Citat:
De svenska myndigheterna har fått sitt andrum. Migrationsverket har inte längre människor sovande i sina korridorer eller i tält utanför, som under den mest kritiska perioden 2015. Kommunernas nödboenden behövde inte användas längre än några månader.
Citat:
Visserligen beslutades häromdagen att ID-kontrollerna – som främst försvårat för pendlare mellan Sverige och Danmark – ska upphöra. Men samtidigt förstärker man gränskontrollerna, vilket i praktiken kan ses som ett spel för gallerierna och ett nollsummespel.
Citat:
Dan Korn recenserade Arnstberg och Sandelins Invandring och mörkläggning.
Inte så jättebra recension. Bland annat ställde han denna fråga:
http://magasinetneo.se/artiklar/inva...-morklaggning/
Inte så jättebra recension. Bland annat ställde han denna fråga:
http://magasinetneo.se/artiklar/inva...-morklaggning/
Det vore intressant att höra om rabbinen Dan Korn tycker det är viktigt att den judiska etniciteten bevaras.
Citat:
Dan Korn är jude. De är såna. Det här var en "rolig" passage:Dan Korn recenserade Arnstberg och Sandelins Invandring och mörkläggning.
Inte så jättebra recension. Bland annat ställde han denna fråga:
http://magasinetneo.se/artiklar/inva...-morklaggning/
Inte så jättebra recension. Bland annat ställde han denna fråga:
http://magasinetneo.se/artiklar/inva...-morklaggning/
Citat:
"Judar som säger judiska saker", det är det enda som inte är "svartvitt" enligt Korn. De patetiska "mediakrigarna" jublar.
Åtminstone några rader hade kunnat ägnas åt forskare och författare som Andreas Johansson Heinö, Torbjörn Elensky, Eli Göndör och Adam Cwejman, som förmått finna idéer bortom det svartvita.
Om det mot förmodan finns några svenskar bland stammisarna i den här tråden borde ni fan skämmas.
__________________
Senast redigerad av baggebo1 2017-05-04 kl. 21:17.
Senast redigerad av baggebo1 2017-05-04 kl. 21:17.
Citat:
Detta skrev Julia Caesar om när det begav sig.Dan Korn recenserade Arnstberg och Sandelins Invandring och mörkläggning.
Inte så jättebra recension. Bland annat ställde han denna fråga:
http://magasinetneo.se/artiklar/inva...-morklaggning/
Inte så jättebra recension. Bland annat ställde han denna fråga:
http://magasinetneo.se/artiklar/inva...-morklaggning/
Citat:
Ja, varför är det fel att den svenska etniciteten är hotad? Dan Korn försöker hålla sig så att han blir blå i ansiktet ända till slutet av texten. Men då bryter det fram, det som han velat få ur sig hela tiden: “Den svenska etniciteten är något som borde avskaffas med omedelbar verkan.”
Jaså på det viset! Om vilken annan folkgrupp är det i dagens Sverige tillåtet att uttrycka sig på det sättet?
Jaså på det viset! Om vilken annan folkgrupp är det i dagens Sverige tillåtet att uttrycka sig på det sättet?
Recensionen av boken hade titeln "Foliehattar". Detta insåg till och med Paulina Neuding, som då var chefredaktör på Neo, var ett övertramp och titeln ändrades. Dock raderades ingenting i texten utan rationaliseringen av folkmordet på svenskar fick vara kvar (hoppas du läser detta Paulina för det kommer inte alltid att ses som något helt normalt och oskyldigt).
Citat:
Svenska kyrkan anser i alla fall att det är av yttersta vikt. Från det styrande dokumentet "Guds vägar" från 2001:
Citat:
https://www.svenskakyrkan.se/km-2001...01-5bil1.shtml
Dokumentet Guds vägar behandlar förhållandet mellan kyrkan och det judiska folket och syftar dels till att bidra med några grundläggande reflexioner utifrån många år av dialog mellan företrädare för Svenska kyrkan och judendomen, dels till att ange utgångspunkter för Svenska kyrkans fortsatta bearbetning av sin egen tro, bekännelse och lära utifrån detta perspektiv.
...
Det är viktigt att redan från början klargöra att vi i detta sammanhang med begreppen "det judiska folket" respektive "judendomen" inte i första hand åsyftar historiska fenomen utan främst ett samtida folk och detta folks tro: de miljontals nu levande människor, vilka talar om sig själva som "judar" och de traditioner - bibliska, teologiska, etiska, rituella, historiska, politiska - vilka utgör kärnan i judarnas religiösa och etniska identitet.
...
Kyrkornas världsråd har under nära ett halvsekel arbetat med frågan om den kristna trons förhållande till judendomen.
...
Där ges följande sammanfattning av den grundläggande konsensus, som kan utläsas ur kyrkornas officiella dokument:
· att Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet;
· att antisemitism är synd mot Gud och människor;
· att med tvång förmå judar att lämna sin tro är oförenligt med
kristen tro.
...
I judisk tradition har "landet" alltid haft en djup betydelse. Kärleken till och förbundenheten med det land, där profeterna verkade och templet reste sig på det heliga berget, kan omöjligen tänkas bort ur det judiska folkets liv och historia. Vår respekt för judendomen bör omfatta även denna del av den judiska traditionen. Starka känslor för "det heliga landet" är ett gemensamt drag i både judiskt och kristet fromhetsliv. Förbundenheten med landet har emellertid hos många judar en teologisk dimension som inte på samma sätt finns hos flertalet kristna.
...
Mycket tidigt - redan under den babyloniska fångenskapen - växte en tradition fram, enligt vilken folket i religiöst och etiskt hänseende kan leva ett fullvärdigt judiskt liv på vilken plats som helst i världen. Den traditionen har varit dominerande i judiskt tänkande och är det alltjämt.
...
En djupare kännedom om judisk tro är dessutom ägnad att föra oss närmare Jesus själv och därmed den Gud som sluter eviga förbund och vars vägar ytterst sett förblir ogripbara för oss människor.
...
I bönen om att människan skall vända om till sin skapare och ta emot Guds välsignelse kan människor av judisk och kristen tro förenas. Ingenting är mer ägnat att föra oss närmare varandra än en gemensam tillbedjan av den Gud, som gör allting nytt.
...
Det är viktigt att redan från början klargöra att vi i detta sammanhang med begreppen "det judiska folket" respektive "judendomen" inte i första hand åsyftar historiska fenomen utan främst ett samtida folk och detta folks tro: de miljontals nu levande människor, vilka talar om sig själva som "judar" och de traditioner - bibliska, teologiska, etiska, rituella, historiska, politiska - vilka utgör kärnan i judarnas religiösa och etniska identitet.
...
Kyrkornas världsråd har under nära ett halvsekel arbetat med frågan om den kristna trons förhållande till judendomen.
...
Där ges följande sammanfattning av den grundläggande konsensus, som kan utläsas ur kyrkornas officiella dokument:
· att Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet;
· att antisemitism är synd mot Gud och människor;
· att med tvång förmå judar att lämna sin tro är oförenligt med
kristen tro.
...
I judisk tradition har "landet" alltid haft en djup betydelse. Kärleken till och förbundenheten med det land, där profeterna verkade och templet reste sig på det heliga berget, kan omöjligen tänkas bort ur det judiska folkets liv och historia. Vår respekt för judendomen bör omfatta även denna del av den judiska traditionen. Starka känslor för "det heliga landet" är ett gemensamt drag i både judiskt och kristet fromhetsliv. Förbundenheten med landet har emellertid hos många judar en teologisk dimension som inte på samma sätt finns hos flertalet kristna.
...
Mycket tidigt - redan under den babyloniska fångenskapen - växte en tradition fram, enligt vilken folket i religiöst och etiskt hänseende kan leva ett fullvärdigt judiskt liv på vilken plats som helst i världen. Den traditionen har varit dominerande i judiskt tänkande och är det alltjämt.
...
En djupare kännedom om judisk tro är dessutom ägnad att föra oss närmare Jesus själv och därmed den Gud som sluter eviga förbund och vars vägar ytterst sett förblir ogripbara för oss människor.
...
I bönen om att människan skall vända om till sin skapare och ta emot Guds välsignelse kan människor av judisk och kristen tro förenas. Ingenting är mer ägnat att föra oss närmare varandra än en gemensam tillbedjan av den Gud, som gör allting nytt.
Detta ÄR en del av mediekriget om mångkulturen. Svenska kyrkan anlägger en syn på en annan religion och etnicitet mer detaljerat än sin egna.
Underkastelse. Det är inget annat. Underkastelse under den gemensamma guden.
Vi ser samma tankegods om och om igen. Globalister som är förenade i ETT nationellt mål. En paradox som får fortsätta generation efter generation. Det egna landet. Tydligen är det bara judar som har ett förbund med det egna landet. Ett mål som alla andra skall förhålla sig till och godkänna samtidigt som andra länder och folks likvärdiga intressen skall förringas. Nu när andra nationella intressen hävdar sin länder och folks intressen går globalisterna i spinn.
Ett land och ett folk som alla andra existerar inte. Frågan är om man kan tolerera det i en global värld? Om man inte respekterar andra kan man då förvänta sig respekt? Respekt får man utifrån sitt uppträdande. Det är inget man kan kräva.
Det gäller i stort och smått. Mellan personer men också mellan länder, etniciteter och religioner.
Folk som kommer till Sverige och inte respekterar svenskar kan inte förvänta sig bli respekterade.
Nu verkar vi ta mig tusan faktiskt ha kravlat oss ner en liten bit under den glättade ytan av happy clappy mångkultur. Håkan Boström har varit i samspråk med en hatbitter, ljugande och, åtminstone, halvkriminell somalier i Borlänge. Detta möte kom tankar att formulera sig hos den gode Boström. Visserligen kan inte denne somalier, enligt Boström, sägas representera någon annan än sig själv, men somaliern var förvisso heller inte ett unikum.
Så har då äntligen ett erkännande av ömsesidighetsprincipen nått in i MSM, denna i tråden så ofta efterlysta reciprocitet, visserligen dyker den upp i en landsortsblaska - något annat var ju inte direkt att vänta - men nu är den i alla fall införd i den städade offentligheten. Känns lite stort. Inte bara svensken måste ta ansvar, invandraren måste också. Och, vi lever faktiskt i Sverige. Det måste räknas, och räknas högt.
Citat:
http://www.dt.se/opinion/ledare/haka...ch-borlangebor
Längtan efter värdighet är lika för somalier och borlängebor
[...]
Hur kan någon som kommit hit och fått alla möjligheter vara otacksam, närmast hatisk, mot det svenska samhället?
Psykologin bakom detta är egentligen ganska enkel.Ingen vill vara en andra klassens medborgare. Samhällskontraktet bygger på att vi identifierar oss med det samhälle vi lever i och därmed i förlängningen respekterar lagar och institutioner.
Det kräver ett ömsesidigt erkännande.
Den svenska invandringspolitiken har präglats av ett välgörenhetsperspektiv. En inställning som kan påminna om hur det sena 1800-talets liberala borgerlighet såg på arbetarklassen: välmenande men med distans.
Sällan med människokännedom.
Lösningen är förstås inte att anpassa sig till patriarkala värderingar eller kriminellt beteende. Tvärtom.
Om man förstår mekanismerna bakom dessa beteenden så förstår man också vikten av tydliga normer.
Att polisen upprätthåller ordningen. Att människor kan bygga upp något på egen hand. Vackra fraser räcker inte långt. Det krävs insikt.
Människor är inte enbart goda. Att konflikter uppstår är ofrånkomligt.Det bästa är om den konflikten får gå mellan dem som sköter sig och dem som inte gör det – oavsett ursprung.
[...]
Hur kan någon som kommit hit och fått alla möjligheter vara otacksam, närmast hatisk, mot det svenska samhället?
Psykologin bakom detta är egentligen ganska enkel.Ingen vill vara en andra klassens medborgare. Samhällskontraktet bygger på att vi identifierar oss med det samhälle vi lever i och därmed i förlängningen respekterar lagar och institutioner.
Det kräver ett ömsesidigt erkännande.
Den svenska invandringspolitiken har präglats av ett välgörenhetsperspektiv. En inställning som kan påminna om hur det sena 1800-talets liberala borgerlighet såg på arbetarklassen: välmenande men med distans.
Sällan med människokännedom.
Lösningen är förstås inte att anpassa sig till patriarkala värderingar eller kriminellt beteende. Tvärtom.
Om man förstår mekanismerna bakom dessa beteenden så förstår man också vikten av tydliga normer.
Att polisen upprätthåller ordningen. Att människor kan bygga upp något på egen hand. Vackra fraser räcker inte långt. Det krävs insikt.
Människor är inte enbart goda. Att konflikter uppstår är ofrånkomligt.Det bästa är om den konflikten får gå mellan dem som sköter sig och dem som inte gör det – oavsett ursprung.
Så har då äntligen ett erkännande av ömsesidighetsprincipen nått in i MSM, denna i tråden så ofta efterlysta reciprocitet, visserligen dyker den upp i en landsortsblaska - något annat var ju inte direkt att vänta - men nu är den i alla fall införd i den städade offentligheten. Känns lite stort. Inte bara svensken måste ta ansvar, invandraren måste också. Och, vi lever faktiskt i Sverige. Det måste räknas, och räknas högt.
MSM:s funderingar över den populistiska revolten i västvärlden har nu börjat komma närmare pudelns kärna. I kulturmagasinet New York har den inte särskilt originelle Andrew Sullivan skrivit en text om att man måste förstå neoreaktionen. Texten är delvis intressant.
http://nymag.com/daily/intelligencer...seriously.html
Sullivans analyser är inte viktiga, men det som gör artikeln läsvärd är att han för upp till ytan de tänkare och idéer som de rörelsen tror på, t ex diskuteras Curtis Yarvin/Moldbug. Sullivan berör heller inte altright särskilt mycket, utan fokuserar på den intellektuellt betydligt intressantare neoreaktionen.
Sedan höll jag på att falla av stolen när jag i samma tidning finner en artikel (visserligen en hit piece) om Steve Sailer.
http://nymag.com/daily/intelligencer...alt-right.html
I kommentarsfältet dyker Sailer själv upp och länkar till en samling av de texter som refererades i New York Mag:
http://www.unz.com/isteve/ny-mag-the...the-new-right/
Sailer har gjort exakt samma observation och förutsägelse som jag själv och t ex Oyto: mångkultur leder obönhörligen till etnocentrism i samtliga inblandade folkgrupper, även majoritetsbefolkningen.
Citat:
And then there is the cultural impact of mass immigration, which the Party of Davos, living in a post-national world, celebrates as a vision of the global future. Neo-reactionaries beg to differ. They get a little vague here — tiptoeing awkwardly around the question of race. A nation, they believe, is not just a random group of people within an arbitrary set of borders. It’s a product of a certain history and the repository of a distinctive culture. A citizen should be educated to understand that country’s history and take pride in its culture and traditions.
http://nymag.com/daily/intelligencer...seriously.html
Sullivans analyser är inte viktiga, men det som gör artikeln läsvärd är att han för upp till ytan de tänkare och idéer som de rörelsen tror på, t ex diskuteras Curtis Yarvin/Moldbug. Sullivan berör heller inte altright särskilt mycket, utan fokuserar på den intellektuellt betydligt intressantare neoreaktionen.
Sedan höll jag på att falla av stolen när jag i samma tidning finner en artikel (visserligen en hit piece) om Steve Sailer.
Citat:
Sailer’s brief career at National Review ended in 1997, when William F. Buckley, Jr. eased out the magazine’s then-editor, the immigration hawk John O’Sullivan, in favor of Rich Lowry — part of a larger shift in the conservative world away from paleoconservatives and immigration skeptics near the turn of the millennium. Since then, he has largely been confined to smaller and less mainstream conservative outlets. But after Trump won last November by getting blue-collar, Midwestern whites to vote like a minority bloc, as Sailer had so memorably recommended in 2000, a number of Sailer’s establishment critics, such as Michael Barone, were forced to acknowledge that Sailer had been vindicated.
On foreign policy, too, Sailer has been a pervasive if subtle presence on the right. During the mid-2000s, he popularized the phrase “Invade the World, Invite the World” to parody the apparent bipartisan foreign policy consensus of the last two decades around large-scale military intervention abroad and large-scale immigration at home. It took some time, but by the summer of 2016, the mood of the country had caught up with Sailer. Breitbart began using “Invade the World, Invite the World” to describe the ideology of John McCain and Hillary Clinton, and Donald Trump’s stated hostility to elites’ perceived “globalist” overreach proved to be a major asset in his campaign.
[...]
Perhaps the Sailerist idea most closely echoed by the Trump movement is “citizenism,” which he describes as the philosophy that a nation should give overwhelming preference to the interests of its current citizens over foreigners, in the same way as a corporation prioritizes the interests of its current shareholders over everyone else. Effectuating this philosophy — putting “Americans First,” as he put it in 2006—would, according to Sailer, require a draconian reduction in immigration levels.
Most liberals would take issue with citizenism as reactionary, and perhaps see it as a closeted form of the white nationalism openly championed by many bloggers on the alt-right. Yet Sailer describes citizenism as the best possible bulwark against ethnonationalist impulses. In Sailer’s view, people are naturally inclined to pursue “ethnic nepotism” — that is, to help those like themselves at the expense of those who are not. The goal of citizenism, therefore, is to redirect these energies by providing a more expansive definition of “us” than the race or tribe.
[...]
In other words, Sailer’s body of work points to a politics very much like the Trumpism of the campaign trail — nationalistic, contemptuous of limitations on acceptable discourse, and laden with occasionally sinister racial undertones without directly challenging the principle of equality under the law. Sailer sees himself as having presented an intellectual justification for commonsense politics, which Donald Trump, by being ignorant of the (as Sailer put it in an email to us) “Davos Man conventional wisdom,” arrived at out of instinct.
And he’s not entirely wrong. Sailer’s influence is impossible to understand without recognizing how far what he refers to as the conventional wisdom has drifted from the common sense of a large part of the country, creating a demand for people who are indifferent to the castigation that normally deters the airing of sometimes wrong, sometimes merely inconvenient ideas. “In 2017, I’m the voice of reason and moderation,” Sailer told us, in reference to the open ethnonationalists to his right and cosmopolitan liberals to his left. That isn’t true — Sailer is a perceptive thinker, but his views on race, for which he will inevitably be best-known, still represent the more resentful end of white opinion. Yet if current trends toward partisan and racial polarization continue unabated, Sailerism may indeed come to represent a kind of uneasy center, flanked by identitarian leftism on one side and raw white nationalism on the other. This is a future we should try to avoid.
On foreign policy, too, Sailer has been a pervasive if subtle presence on the right. During the mid-2000s, he popularized the phrase “Invade the World, Invite the World” to parody the apparent bipartisan foreign policy consensus of the last two decades around large-scale military intervention abroad and large-scale immigration at home. It took some time, but by the summer of 2016, the mood of the country had caught up with Sailer. Breitbart began using “Invade the World, Invite the World” to describe the ideology of John McCain and Hillary Clinton, and Donald Trump’s stated hostility to elites’ perceived “globalist” overreach proved to be a major asset in his campaign.
[...]
Perhaps the Sailerist idea most closely echoed by the Trump movement is “citizenism,” which he describes as the philosophy that a nation should give overwhelming preference to the interests of its current citizens over foreigners, in the same way as a corporation prioritizes the interests of its current shareholders over everyone else. Effectuating this philosophy — putting “Americans First,” as he put it in 2006—would, according to Sailer, require a draconian reduction in immigration levels.
Most liberals would take issue with citizenism as reactionary, and perhaps see it as a closeted form of the white nationalism openly championed by many bloggers on the alt-right. Yet Sailer describes citizenism as the best possible bulwark against ethnonationalist impulses. In Sailer’s view, people are naturally inclined to pursue “ethnic nepotism” — that is, to help those like themselves at the expense of those who are not. The goal of citizenism, therefore, is to redirect these energies by providing a more expansive definition of “us” than the race or tribe.
[...]
In other words, Sailer’s body of work points to a politics very much like the Trumpism of the campaign trail — nationalistic, contemptuous of limitations on acceptable discourse, and laden with occasionally sinister racial undertones without directly challenging the principle of equality under the law. Sailer sees himself as having presented an intellectual justification for commonsense politics, which Donald Trump, by being ignorant of the (as Sailer put it in an email to us) “Davos Man conventional wisdom,” arrived at out of instinct.
And he’s not entirely wrong. Sailer’s influence is impossible to understand without recognizing how far what he refers to as the conventional wisdom has drifted from the common sense of a large part of the country, creating a demand for people who are indifferent to the castigation that normally deters the airing of sometimes wrong, sometimes merely inconvenient ideas. “In 2017, I’m the voice of reason and moderation,” Sailer told us, in reference to the open ethnonationalists to his right and cosmopolitan liberals to his left. That isn’t true — Sailer is a perceptive thinker, but his views on race, for which he will inevitably be best-known, still represent the more resentful end of white opinion. Yet if current trends toward partisan and racial polarization continue unabated, Sailerism may indeed come to represent a kind of uneasy center, flanked by identitarian leftism on one side and raw white nationalism on the other. This is a future we should try to avoid.
http://nymag.com/daily/intelligencer...alt-right.html
I kommentarsfältet dyker Sailer själv upp och länkar till en samling av de texter som refererades i New York Mag:
http://www.unz.com/isteve/ny-mag-the...the-new-right/
Sailer har gjort exakt samma observation och förutsägelse som jag själv och t ex Oyto: mångkultur leder obönhörligen till etnocentrism i samtliga inblandade folkgrupper, även majoritetsbefolkningen.
__________________
Senast redigerad av Napoleon.Snowball 2017-05-06 kl. 02:49.
Senast redigerad av Napoleon.Snowball 2017-05-06 kl. 02:49.
Citat:
MSM:s funderingar över den populistiska revolten i västvärlden har nu börjat komma närmare pudelns kärna. I kulturmagasinet New York har den inte särskilt originelle Andrew Sullivan skrivit en text om att man måste förstå neoreaktionen. Texten är delvis intressant.
http://nymag.com/daily/intelligencer...seriously.html
Sullivans analyser är inte viktiga, men det som gör artikeln läsvärd är att han för upp till ytan de tänkare och idéer som de rörelsen tror på, t ex diskuteras Curtis Yarvin/Moldbug. Sullivan berör heller inte altright särskilt mycket, utan fokuserar på den intellektuellt betydligt intressantare neoreaktionen.
Sedan höll jag på att falla av stolen när jag i samma tidning finner en artikel (visserligen en hit piece) om Steve Sailer.
http://nymag.com/daily/intelligencer...alt-right.html
I kommentarsfältet dyker Sailer själv upp och länkar till en samling av de texter som refererades i New York Mag:
http://www.unz.com/isteve/ny-mag-the...the-new-right/
Sailer har gjort exakt samma observation och förutsägelse som jag själv och t ex Oyto: mångkultur leder obönhörligen till etnocentrism i samtliga inblandade folkgrupper, även majoritetsbefolkningen.
http://nymag.com/daily/intelligencer...seriously.html
Sullivans analyser är inte viktiga, men det som gör artikeln läsvärd är att han för upp till ytan de tänkare och idéer som de rörelsen tror på, t ex diskuteras Curtis Yarvin/Moldbug. Sullivan berör heller inte altright särskilt mycket, utan fokuserar på den intellektuellt betydligt intressantare neoreaktionen.
Sedan höll jag på att falla av stolen när jag i samma tidning finner en artikel (visserligen en hit piece) om Steve Sailer.
http://nymag.com/daily/intelligencer...alt-right.html
I kommentarsfältet dyker Sailer själv upp och länkar till en samling av de texter som refererades i New York Mag:
http://www.unz.com/isteve/ny-mag-the...the-new-right/
Sailer har gjort exakt samma observation och förutsägelse som jag själv och t ex Oyto: mångkultur leder obönhörligen till etnocentrism i samtliga inblandade folkgrupper, även majoritetsbefolkningen.
För mig är det logiskt att mångkultur leder till etnocentrism. Om en majoritetsbefolkning minskar i majoritet på grund av att landets befolkning ökar kraftigt genom massinvandring leder det till att de olika invandrargruppernas inflytande också ökar. Med inflytande kommer invandrargrupperna att ställa krav på att deras värderingar och sätt att leva ska respekteras. Det i sin tur gör att majoritetsgruppen självklara ställning hotas. I och med det kommer allt fler inom majoritetsgruppen att vilja försvara sin position.
Jag har aldrig mött eller hört talats om en person med icke etnisk svensk bakgrund som tycker att den etnisk svenska gruppen ska vara i majoritet. Mainstreammedia och 7klövern har inte sett detta som ett problem. Man har istället torgfört idén om att alla är svenskar oavsett bakgrund. Nu håller det inte längre. De olika etniska grupperna eller kulturerna börjar ställa krav på särrättigheter i och med ökat inflytande. Samtidigt ser allt fler inom den etnisk svenska gruppen 7klövern och mainstreammedia som ett hot eftersom de kämpar för ännu mer mångfald trots polariseringens negativa konsekvenser.
Jag kan inte se att mainstreammedia är relevant om tio år. Något man förstås inte erkänner. Det sägs att cheferna inom skrivmaskinsbranschen använde datorer som arbetsredskap. Mainstreammedia använder allt mer alternativ media som sitt verktyg. Ser vi till ledarsidorna är de mest betydelsefulla de som har skribenter som skriver liknande massinvandringskritiskt som det görs inom alternativ media och får naturligtvis läsare därifrån. Ett nytt inslag är att de som tidigare verkade inom mainstreammedia går över till alternativ media. Såg nu att Det Goda Samhället har fått Jens Ganman som medarbetare. Han intervjuade Egor Putilov och han lär ju också få plats inom alternativ media.
Frågar man idag personer med invandrarbakgrund om de anser att den etniskt svenska gruppen ska vara i majoritet skulle åtskilliga svara ja. Till exempel Hanif Bali, Tino Sanandaji, Mohammed Omar, Nima Dervish, Alice Teoderescu, Katerina Janouch, Hanna Gadman och åtskilliga fler. Den här övergången har svängt på bara 5 år. Särskilt de tre sista efter valet 2014.
En hel del att kommentera från de senaste sidorna.
Jag har ju skrivit om två användbara schabloner: Linderborgs längtan och Cwejmans bondfångeri. I det första fallet ett vänsterns trevande efter ett autentisk underifrånperspektiv som MÅSTE landa i populism som i sin tur MÅSTE utgå från nationerna som motvikt till det globala kapitalet.
I det andra en etnoautism, en blind fläck eller rasistisk doktrin som bara behöver beskrivas för att bli kontraproduktiv, genom att klargöra att identitetspolitikens argaste kritiker ofta bedriver identitetspolitik när de kritiserar. När Adam talat om "identitetspolitikens nyttiga idioter" så är det inte en upphöjt neutral observation utan en partsinlaga bland partsinlagorna.
Ja - jag har ju velat gå så långt som att göra Cwejman till min nyttiga idiot i tråden när jag ofta återkommit till att återge hans osynliggörande av "svennehoran" till förmån för "judehorans" ensamrätt till sympati. En liknande, pedagogisk roll som Dan Korn nu fyllt när hans icke-reciprocitet gentemot svenskar påtalats.
Vilket är då vapnet att skapa ett svenskt tribalistiskt "vi"? Att beskriva andras tribalism, inget annat. Deras ingruppsbeteende, särintresse, avsaknad av ömsesidighet är det som med lagisk nödvändighet skapar reaktion, rekyl.
Då är förortens migrerade stenkastare en sorts läromästare, medan innerstadens mondäna kosmopolit är en annan - de lär båda ut samma eviga sanning: Identitet fungerar. Om du säger dig själv stå över mänskliga egenskaper som girighet, kåthet eller tribalism är du antagligen mer förljugen och inbilsk än nobel och autentisk.
Denna judiska etnoautism är en fråga som kommer börja diskuteras inom gruppen, förutspår jag. Att i allt mer nakna termer göra anspråk på en särställning i förhållande till vita utsprungsbefolkningar, bör alla inte vara bekväma med. Hur försvara att det som är etnoharam för svensken eller angloamerikanen är halal för den egna gruppen?
Och när jag förutspår något så bör det tas ad notam, vilket Åsa Linderborgs text om populismen visar. Som den goda polemiker hon är, använder hon populus-demos-folk med precis det historiska perspektiv jag anlagt: För att misstänkliggöra dagens antidemokrater, räcker det med att påtala att deras kritik av populismen är den som genom historien riktats mot demokratin.
Hon använder inte ordet pöbelvälde, men det är vad makten åsyftar och därför kärnan i Linderborgs längtan - att få stå med pöbeln mot makten. Istället använder hon det lite mindre catchy "demosfobi":
T o m den etniska aspekten antyds alltså, även om ambivalensen och det fegt prutade åskådliggjorts tidigare:
Att inte ens nämna den uppifrån incitamentsstyrda, nationsförstörande migrationen vid namn är ett svaghetstecken som snarare triggar fortsatta angrepp än bevekar. För Åsa och vänstern måste ju förstå två saker:
1. Det enda som kan fungera som en motvikt till det gränslösa är det begränsande. Nationerna måste balansera globalismen. Och nationerna definierar sig själva. Lika lite som Mattias Karlsson eller Adam Cwejman bestämmer över kulturentitet eller medborgarpatriotism, kan vänstern någonsin utmana överheten underifrån, genom att försöka definiera eller konstruera kraftkällan de behöver.
Den sympati och politiska gravitation som Linderborgs motpart Wolodarski känner över nationsgränserna är nog så verklig och organiskt stark - men också en polemisk svaghet när han angriper henne. Han har förlorat debatten mot legitimiteten i svensk tribalism i samma stund som hans egen blir belyst.
2. Viljan att ta den debatten måste finnas där, beredskapen att stirra i vitögat och gå så långt som krävs i minfältet. Är svensk eller europeisk eller "vit" tribalism/identitetspolitik/nationalism verkligen illegitima, farliga och per definition hatiska? Varför denna apartheid i förhållande till annan etnogravitation?
Det är helt nödvändigt att åtminstone visa klorna för att slippa slåss - vilket absolut inte kräver ett uppdrivet tonläge. Hur lätt hade det t ex inte varit för Jimmie Åkesson att stillsamt problematisera Göran Rosenbergs fråga om svensk etnicitet och hur snabb hade inte reträtten och samsynen om alla etniciteters lika värde blivit?
Jag säger inte att Linderborg kommer längre - men om hon vill längre (ska hon i vänsterns tjänst vara relevant MÅSTE hon längre), så finns här ett alldeles förträffligt retoriskt grepp: Kritisera BÅDE Adam Cwejmans liberala, hycklande "sunda medborgarpatriotism" OCH Mattias Karlssons hittepånationalism för vad de är: Uppifrånkommande tankefoster som med historisk empiri som grund inte kommer överleva utanför kuvösen.
Denna historiedeterminism och polemiska udd borde tilltala henne.
Jag har ju skrivit om två användbara schabloner: Linderborgs längtan och Cwejmans bondfångeri. I det första fallet ett vänsterns trevande efter ett autentisk underifrånperspektiv som MÅSTE landa i populism som i sin tur MÅSTE utgå från nationerna som motvikt till det globala kapitalet.
I det andra en etnoautism, en blind fläck eller rasistisk doktrin som bara behöver beskrivas för att bli kontraproduktiv, genom att klargöra att identitetspolitikens argaste kritiker ofta bedriver identitetspolitik när de kritiserar. När Adam talat om "identitetspolitikens nyttiga idioter" så är det inte en upphöjt neutral observation utan en partsinlaga bland partsinlagorna.
Ja - jag har ju velat gå så långt som att göra Cwejman till min nyttiga idiot i tråden när jag ofta återkommit till att återge hans osynliggörande av "svennehoran" till förmån för "judehorans" ensamrätt till sympati. En liknande, pedagogisk roll som Dan Korn nu fyllt när hans icke-reciprocitet gentemot svenskar påtalats.
Vilket är då vapnet att skapa ett svenskt tribalistiskt "vi"? Att beskriva andras tribalism, inget annat. Deras ingruppsbeteende, särintresse, avsaknad av ömsesidighet är det som med lagisk nödvändighet skapar reaktion, rekyl.
Då är förortens migrerade stenkastare en sorts läromästare, medan innerstadens mondäna kosmopolit är en annan - de lär båda ut samma eviga sanning: Identitet fungerar. Om du säger dig själv stå över mänskliga egenskaper som girighet, kåthet eller tribalism är du antagligen mer förljugen och inbilsk än nobel och autentisk.
Denna judiska etnoautism är en fråga som kommer börja diskuteras inom gruppen, förutspår jag. Att i allt mer nakna termer göra anspråk på en särställning i förhållande till vita utsprungsbefolkningar, bör alla inte vara bekväma med. Hur försvara att det som är etnoharam för svensken eller angloamerikanen är halal för den egna gruppen?
Och när jag förutspår något så bör det tas ad notam, vilket Åsa Linderborgs text om populismen visar. Som den goda polemiker hon är, använder hon populus-demos-folk med precis det historiska perspektiv jag anlagt: För att misstänkliggöra dagens antidemokrater, räcker det med att påtala att deras kritik av populismen är den som genom historien riktats mot demokratin.
Hon använder inte ordet pöbelvälde, men det är vad makten åsyftar och därför kärnan i Linderborgs längtan - att få stå med pöbeln mot makten. Istället använder hon det lite mindre catchy "demosfobi":
Citat:
Det är skrattretande att se alla demosfober, från den yttersta makteliten till finliberaler och lattevänster, som nu manar till ”antifascistisk front” mot högerpopulism och fascism. Demokratins ädla riddare, som innerst inne tycker att det är otäckt när vanligt folk får vara med och bestämma.
Som tror att de är världens centrum. Som lever i en medelklassbubbla där de berömmer sig för sin självständighet och inte fattar att de är helt beroende av andras arbete.
Som själva kan välja bort bostadsområden och skolor där det finns för många svarthåriga – säkra zoner, trygga rum.
Som tror att de är världens centrum. Som lever i en medelklassbubbla där de berömmer sig för sin självständighet och inte fattar att de är helt beroende av andras arbete.
Som själva kan välja bort bostadsområden och skolor där det finns för många svarthåriga – säkra zoner, trygga rum.
T o m den etniska aspekten antyds alltså, även om ambivalensen och det fegt prutade åskådliggjorts tidigare:
Citat:
Populism har blivit ett skällsord för allt som avviker från den rådande ordningen. Varje tanke på en alternativ politik rörande EU, ojämlikheten, integrationen, globaliseringen, nedskärningarna, vinsterna i välfärden – allt stämplas som populism.
Att inte ens nämna den uppifrån incitamentsstyrda, nationsförstörande migrationen vid namn är ett svaghetstecken som snarare triggar fortsatta angrepp än bevekar. För Åsa och vänstern måste ju förstå två saker:
1. Det enda som kan fungera som en motvikt till det gränslösa är det begränsande. Nationerna måste balansera globalismen. Och nationerna definierar sig själva. Lika lite som Mattias Karlsson eller Adam Cwejman bestämmer över kulturentitet eller medborgarpatriotism, kan vänstern någonsin utmana överheten underifrån, genom att försöka definiera eller konstruera kraftkällan de behöver.
Den sympati och politiska gravitation som Linderborgs motpart Wolodarski känner över nationsgränserna är nog så verklig och organiskt stark - men också en polemisk svaghet när han angriper henne. Han har förlorat debatten mot legitimiteten i svensk tribalism i samma stund som hans egen blir belyst.
2. Viljan att ta den debatten måste finnas där, beredskapen att stirra i vitögat och gå så långt som krävs i minfältet. Är svensk eller europeisk eller "vit" tribalism/identitetspolitik/nationalism verkligen illegitima, farliga och per definition hatiska? Varför denna apartheid i förhållande till annan etnogravitation?
Det är helt nödvändigt att åtminstone visa klorna för att slippa slåss - vilket absolut inte kräver ett uppdrivet tonläge. Hur lätt hade det t ex inte varit för Jimmie Åkesson att stillsamt problematisera Göran Rosenbergs fråga om svensk etnicitet och hur snabb hade inte reträtten och samsynen om alla etniciteters lika värde blivit?
Jag säger inte att Linderborg kommer längre - men om hon vill längre (ska hon i vänsterns tjänst vara relevant MÅSTE hon längre), så finns här ett alldeles förträffligt retoriskt grepp: Kritisera BÅDE Adam Cwejmans liberala, hycklande "sunda medborgarpatriotism" OCH Mattias Karlssons hittepånationalism för vad de är: Uppifrånkommande tankefoster som med historisk empiri som grund inte kommer överleva utanför kuvösen.
Denna historiedeterminism och polemiska udd borde tilltala henne.
__________________
Senast redigerad av oyto 2017-05-06 kl. 11:10.
Senast redigerad av oyto 2017-05-06 kl. 11:10.
Ann Heberlein är en av dem med plattform både i de nya medierna och gammelmedierna. Här en liten utvikning om offerskapets makt:
Ja, nu får det vara nog med krusandet av skamlösa, förmånekrävande etnoseparatister.
Citat:
En minimidefinition av ordet makt är att det innebär förmågan att få något att hända, alltså att åstadkomma social förändring i stor eller liten skala. Max Weber beskriver i "Makt och byråkrati" makt som ”en eller flera människors möjlighet att genomdriva sin vilja i det sociala umgänget, och detta även om andra deltagare i det kollektiva livet skulle göra motstånd”.
Citat:
Offerskapets konnotation av oskyldigt lidande ger, paradoxalt nog, offret ett övertag. Det oskyldiga lidandet väcker dåligt samvete hos andra. Rätt använt kan statusen av att vara ett offer ge fördelar, skriver psykologen Sharon Lamb i "The Trouble with Blame". Den största vinsten offerstatusen ger är befrielsen från ansvar. Ett offer är någon som kan kräva omsorg, sympati, hänsyn och särskilda förmåner. Det är synd om offer, och därför kan de inte avkrävas ansvar. Här finns offerskapets potential till makt – och det har flera inhemska minoritetsgrupper förstått.
Citat:
Ta av dig slöjan så kan du arbeta på SAS. SAS struntar i vilken gud du tror på – de bryr sig om sin uniform och värnar neutraliteten. Fast just det där är det ingen som säger – den muslimska kvinnan som har valt att bära slöja betraktas av diffusa skäl som "marginaliserad” och ”maktlös”. En person som förmått nästan varenda ledarsida i landet att skriva om just henne och hennes problem är knappast maktlös.
Ja, nu får det vara nog med krusandet av skamlösa, förmånekrävande etnoseparatister.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
