Kommer ni ihåg när det kändes kontroversiellt att tala om nationalismen som framtidens starkaste politiska kraftfält? Underground, subversivt i bästa fall - underklass och utdöende i värsta.
Nu har vår "professionella", kosmopolitiska klass som "känner sig hemma överallt och ingenstans" ändå varit så illa tvungen att förhålla sig till nationalismens återkomst. Som något att
fundera över och självbespeglande teoretisera kring, än så länge. På det temat har Niklas Ekdal tydligen gjort en serie om "nationernas Europa" på Axess TV, där han intervjuar tänkare på temat och nu pluggar i en
DN-text. Om inte annat ett tecken i tiden.
Vad det verkar utmynna i är en beklagande erkänsla av den "positiva nationella berättelsen" som tydligen behövs, trots allt. En
sund medborgarpatriotism eller
öppen svensk kulturentitet, någon?
För - det vi ser över hela linjen är fortfarande bara en
kosmopolitisk köpslagan, ett senkommet försök att byta grepp för att baxa samma vision genom dörrhålet - och samma rasistiska, tribalistiska anti-tribalism. "Nationalism" betyder nämligen olika ting för olika personer och det som är
etno-halal för den ene är lika -haram för den andre. De
positiva berättelser som ska spinnas har fortfarande som syfte att underlätta vissa ingruppers kontinuitet och problematisera andras.
Tankefelet som görs är att tro att nationalismen innebär att "staten" dikterar "nationen", när det historiskt var tvärtom: Syftet var att skapa stater som bestod av organiskt existerande nationer. Annars hade ju Tsarryssland, habsburgarnas eller ottomanernas mångkulturella imperier inte behövt splittras och än mindre Norge skiljas från Sverige för att stabila nationalstater skulle skapas. Allt som krävdes var ju en
tillräckligt positiv berättelse.
Betänk att Sverige av idag innehåller ett STÖRRE etnokulturellt spektrum än någon av dessa havererade övernationella statsbildningar, att den
sunda, öppna svenskheten ratades av norrmän - och den försiktige betraktaren bör hålla med om att varje framgång är allt annat än given, för att uttrycka det försiktigt.
Ingenstans finns förlagan till det posttribalistiska, mångetniska samhället. Ingen ingrupp kan tjäna som förebild, tvärtom är de enda lärdomarna som kan dras att egen- och särintresset alltid, alltid, alltid väger tyngre än det neutralt oförsvarade allmänna.
Vilken minoritetsgrupp har någonsin visat den gemensamma vägen framåt, genom att själv stå tillbaka i representation och resurs?
Nu när nationalismen får anses rehabiliterad eller åtminstone respekterad som politiskt kraftfält är det dags att skilja den agendasättande,
nationella berättelsen från
nationell beskrivning av legitim folkrätt och -representation.
Och återigen - fältet är i Sverige öppet. Om något är Mattias Karlssons SD sämre rustat än den opportunistiske minoritetsrepresentanten att göra sig till ombud för den där mystiske svensken som det fragmenterade Sveriges viktigaste särintressent. Karlsson
berättar en saga om svenska folkdräkter på andras kroppar som hade fått nationalstatsbyggande öppenturken Atatürk att plocka fram skämskudden.
Vem ska
beskriva nationell, tribalistisk verklighet och låta realiteterna avgöra om intrycket blir positivt eller negativt?