Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag postar dessa "språkråd" från SVT i tråden för att spara dem för eftervärlden. Hittade det på Twitter och vet inte om de verkligen kommer från SVT eller om det är något slags hoax. Andra mer datorvana än mig får avgöra den saken.

http://www.svtstatic.se/image-cms/sv...oktober%202016

Inlägg flyttade hit:
(FB) Jimmie Åkesson i debatt hos Malou von Sivers (2017-03-28)

// mod

Kommer ni ihåg när det kändes kontroversiellt att tala om nationalismen som framtidens starkaste politiska kraftfält? Underground, subversivt i bästa fall - underklass och utdöende i värsta.

Nu har vår "professionella", kosmopolitiska klass som "känner sig hemma överallt och ingenstans" ändå varit så illa tvungen att förhålla sig till nationalismens återkomst. Som något att fundera över och självbespeglande teoretisera kring, än så länge. På det temat har Niklas Ekdal tydligen gjort en serie om "nationernas Europa" på Axess TV, där han intervjuar tänkare på temat och nu pluggar i en DN-text. Om inte annat ett tecken i tiden.

Vad det verkar utmynna i är en beklagande erkänsla av den "positiva nationella berättelsen" som tydligen behövs, trots allt. En sund medborgarpatriotism eller öppen svensk kulturentitet, någon?

För - det vi ser över hela linjen är fortfarande bara en kosmopolitisk köpslagan, ett senkommet försök att byta grepp för att baxa samma vision genom dörrhålet - och samma rasistiska, tribalistiska anti-tribalism. "Nationalism" betyder nämligen olika ting för olika personer och det som är etno-halal för den ene är lika -haram för den andre. De positiva berättelser som ska spinnas har fortfarande som syfte att underlätta vissa ingruppers kontinuitet och problematisera andras.

Tankefelet som görs är att tro att nationalismen innebär att "staten" dikterar "nationen", när det historiskt var tvärtom: Syftet var att skapa stater som bestod av organiskt existerande nationer. Annars hade ju Tsarryssland, habsburgarnas eller ottomanernas mångkulturella imperier inte behövt splittras och än mindre Norge skiljas från Sverige för att stabila nationalstater skulle skapas. Allt som krävdes var ju en tillräckligt positiv berättelse.

Betänk att Sverige av idag innehåller ett STÖRRE etnokulturellt spektrum än någon av dessa havererade övernationella statsbildningar, att den sunda, öppna svenskheten ratades av norrmän - och den försiktige betraktaren bör hålla med om att varje framgång är allt annat än given, för att uttrycka det försiktigt.

Ingenstans finns förlagan till det posttribalistiska, mångetniska samhället. Ingen ingrupp kan tjäna som förebild, tvärtom är de enda lärdomarna som kan dras att egen- och särintresset alltid, alltid, alltid väger tyngre än det neutralt oförsvarade allmänna. Vilken minoritetsgrupp har någonsin visat den gemensamma vägen framåt, genom att själv stå tillbaka i representation och resurs?

Nu när nationalismen får anses rehabiliterad eller åtminstone respekterad som politiskt kraftfält är det dags att skilja den agendasättande, nationella berättelsen från nationell beskrivning av legitim folkrätt och -representation.

Och återigen - fältet är i Sverige öppet. Om något är Mattias Karlssons SD sämre rustat än den opportunistiske minoritetsrepresentanten att göra sig till ombud för den där mystiske svensken som det fragmenterade Sveriges viktigaste särintressent. Karlsson berättar en saga om svenska folkdräkter på andras kroppar som hade fått nationalstatsbyggande öppenturken Atatürk att plocka fram skämskudden.

Vem ska beskriva nationell, tribalistisk verklighet och låta realiteterna avgöra om intrycket blir positivt eller negativt?

Förlagan till det mångetniska, mångkulturella samhället är just de imperier du beskriver. Det ryska, ottomanska, engelska bland andra.
De var mångkulturella och mångetniska och drogs därför med en hel del problem vad avser samverkan och samarbete de olika folken emellan.
Det som gjorde att det fungerade hyggligt fram tills sönderfallet var att man hade utsett en och endast en överetnicitet och överkultur att härska över dem alla. Rysk, arabisk och engelsk kultur, religion och etnicitet trumfade alla andra - och bestämde också till sist.

Nu ryms då inte den egna etniska berättelsen bland finnar, armenier, perser, judar, indier och sudaneser inom dessa imperier. Lite tråkigt förstås men det fanns annat att glädjas åt, lite ekonomiskt uppsving där, möjlighet att stiga i graderna militärt eller civilt inom arméer och civilförvaltning eller att bli köpman inom det nya ekonomiska samarbetsområde som imperierna öppnade.
Så drömmen om mångkultur slutar hur man än vänder sig i en återvändsgränd för den enskilda kulturen, antingen som tvångsansluten enklav som Finland i Ryska imperiet eller som en av många undertryckta kulturer i Mattias Karlssons nya mångfalds-Sverige. En lose-lose situation.

Folket naturligtvis, och i Sveriges fall avses Svenskarna. Det här är en återkommande vinkel i krigandet. När nu kosmopoliterna inte lyckades övertyga oss att alla är världsmedborgare, och EU inte lyckades övertyga oss om att vi i första hand är europeer och i andra hand svenskar så provas nya grepp. "Inkluderande nationalism"... Försök att säga det ordet utan att börja må illa.
Det allra värsta exemplet på detta är Mattias Karlssons "öppna svenskhet". Han har på egen hand fått mig att allvarligt fundera på att rösta något annat än SD, trots att inget annat alternativ finnes.

Ingenting av detta som kommer "uppifrån" kommer accepteras av oss folket. Att de inte har lärt sig. Hur länge ska de stånga huvudet blodigt mot väggen frågar man sig.

Själv är jag förvånad att inte någon driven individ tar tillfället i akt och startar ett nytt parti som tar över på alla områden där till och med SD sviker. Jag tror att folk i allmänhet är redo för lite mer klara besked och jävlar anamma i politiken.

Ja, det kommer nog att ske en viss positionsstrid kring begreppet "svensk" nu. PKisterna har kört sitt kacklande om att "vem är svensk egentligen? Den som åker tunnelbana," "vad är svensk kultur egentligen, inte ens svenskar vet om kåldolmar är svenska eller inte."

De har försökt avskriva begreppet som tomt och utan gränser. Vem som helst är svensk, och svensk kultur finns egentligen inte, vi är alla Européer. Eller minska ned svensk kultur till att enbart handla om mat och midsommarfirande. Och svenskarna har till stor del köpt inställningen, den svenska kulturen är så självklar att man inte reflekterat över vad den innebär. MEN, nu har man mött mångkulturen på allvar i och med alla sexuella ofredanden och bilbränder, och en tanke börjar vakna: Kultur kanske är mer än julmat och midsommarkransar. Vi är ju helt annorlunda jämfört med de där vidriga afghanerna, och den skillnaden kan ju inte bara ligga i att vi hoppade smågrodorna som barn...

Med mångkulturen så står den svenska kulturen plötsligt i skarp kontrast. Det svenska är mer än bara traditioner och töntiga egenheter, det är också något mer fundamentalt, och framförallt är det något väldigt gott. För kulturen är en spegling av vilka vi är och våra värderingar och ideal. Det är en mängd goda egenskaper, enligt våra värderingar, som dessa främlingar saknar. Kulturkrockar handlar inte bara om små etikettregler och missförstånd, det handlar om frontalkrock med precis motsatta värderingar.

Svenskarna är ytterst toleranta, men någon inkluderande nationalism kan PKisterna glömma. Och det är nog inte heller där som den mest betydelsefull kampen kommer stå, det är kring hur vi som svenskar ska förhålla oss inför PKismens sammanbrott och mångkulturens bistra verklighet. Det går inte att bara omformulera en hel kultur bara så där, diskursen kan de manipulera på kort tid (eller kunde innan i alla fall), men den egentliga kulturen har en helt annan tyngd.

Den avgörande striden kommer att handla om hur kulturen förändras av att folket blivit utnyttjat och lurat av PKister och invandrare. Kulturen/folksjälen tar lärdom av såna här kriser och egenskaper som tolerans och generositet mot främlingar kommer omvärderas, men också frågan om hur PKismen kunde uppstå. Jag tror det första som hänt är att tilliten är bortblåst. Både till andra människor, men framförallt till staten, politiker och media. Men jag tror inte att det behöver vara något dåligt, så länge det finns en tillit mellan svenskarna, och den tror jag kan bestå om vi gör rätt.

Tilliten är bara det första steget, mängder av andra insikter hos människor kommer att förändra kulturen. Framförallt tror jag att vi kommer utveckla en väldigt stark avsky mot allt som PKismen stod för och alla som var drivande. Socialt förtryck, uppblåsta, självgoda människor som är givmilda med andras pengar osv.

Jag tror att svensken efter det här kommer värdera självständighet högre, och kanske äntligen släppa vanföreställningen om att staten vill en väl. Demokrati och yttrandefrihet kommer värderas högre, och vi kommer bli mer upproriska.

Det finns nog inget media kan göra för att stoppa en sådan utveckling egentligen, men de kan försöka mildra smällen. Jag är dock inte säker på hur. Kanske går det att pudla om det görs i tid, det är nog enda möjligheten. De måste agera som man gör för att lugna en person som exploderar av ilska och som man vet har all rätt att vara förbannad. Försöka lugna genom att be om ursäkt och försöka gottgöra, men det är nog omöjligt när det är man själv som är mobbaren.

Svensk kultur kommer att bli permanent förändrat oavsett.

Vad är kultur?

Kultur är formaliserad, av andra inom samma kultur accepterad, mellanmänsklig interaktion.

Om ingen svensk kultur existerar -- det vill säga, om inget unikt i de svenska sederna finns -- då existerar ingen annan kultur heller, då alla kulturer kan dekonstrueras. Dock är det förstås bara vissa kulturer som det anses som "gott" att dekonstruera (och därigenom förneka). Detta (bland mycket annat) bevisar den moraliska arenans makt.

I Sverige är självförnekandet den högsta nivån av självförverkligande.

Det finns helt självklart ingen funktionell skillnad mellan att, som du nämner, hoppa små grodorna eller att som perserna hoppa över eldar. Båda saknar helt funktion utan är ritualer avsedda att skapa samhörighet i en grupp. Den persiska ritualen härstammar från zoroastrianismen och går därför utmärkt att dekonstruera ("det finns inget persiskt"), men att just detta inte görs är enbart av moraliska skäl.

"PK" är ett moralsystem avsett att förneka det egna intresset, till överhetens gagn.

Detta beror i sin tur på avsaknaden av överordnad moral i ett sekulärt samhälle. "PK" (alias "värdegrunden") är det som har fått ersätta religionens krav på det absoluta: och man ser också hur sekulära stater har väldigt svårt att hävda sig mot t.ex. Islams krav på underkastelse och absolut sanning. Resultatet blir att sekulära moralsystem som är kompatibla med minoritetsreligioners krav alltid kommer att begränsa de icketroende. Minoriteter kommer med absoluta sanningar; de som hävdar att inget absolut finns ägnar sig då ivrigt åt att legitimera minoriteternas rätt att predika det absoluta, och denna motsättning kan man omöjligt begripa om man inte inser att den gemensamma nämnaren är "makt över moralen i samhället".

Det är kanske så att mångkulturförespråkarna helt missuppfattat vad kultur är? Kultur kan betyda många olika saker i olika sammanhang: inkariket och mesopotamierna var kulturer som försvann, att dansa runt midsommarstången är kultur, en teaterföreställning är kultur - men i olika betydelserna. Har mångkulturförespråkarna i alla avseenden tolkat kultur som enbart de yttre markörer i form av matvanor, kläder, musik och liknande? Och helt missat en viss kultur i dess breda bemärkelse också innefattar en god portion värderingar?

Det är klart att ett mångkulturellt samhälle inte skulle vara av något ondo överhuvudtaget om det enbart innebar att vissa föredrog svensk folkdans, andra grekisk folkdans eller arabisk magdans och så vidare. Men med varje yttre kultur följer det också med ett paket av värderingar och kulturella sedvänjor som man nog helt missat. Och dessa behöver inte alltid vara bra: klanstrukturer, kvinnlig könsstympning, hederskultur, barngiftemål, intolerans mot homosexuella, dålig kvinnosyn och allt möjligt.

När man har sagt att svenskarna minsann får anpassa sig till det nya tror jag man menar att man får helt enkelt leva med att vissa av våra nya medborgarna lyssnar på "konstig" musik eller inte vill äta fläsk. Man har nog inte ens tänkt tanken att de flesta (etniska) svenskar i stort struntar fullständigt i andras matvanor. Ändå är det där debatten har legat: varför är ni rädda för folk som inte firar julafton? Aldrig har debatten handlat om det som snarare får den breda majoriteten att rynka på ögonbrynen: varför är ni rädda för folk som vill leva i en klanstruktur och skipa sin egen rättvisa?

Ironiskt nog har nu mångkulturförespråkarna börjat få den anpassning från (etniska) svenskars sida till de nya medborgarna som man eftersträvade. Svenskarna har också tagit intryck från de invandrade separatistiska etniska grupperingarna och börjat sluta sig i sin egen "klan". Och då upptäcker mångkulturförespråkarna att det var inte det här vi ville ha. Nähä - men varför tillät ni då andra grupper att sluta sig i sina egna organisationer och uppmuntrade dom att fortsätta det med hejarop och bidragspengar? Trodde ni att svenskarna skulle vandra in på Somaliska Föreningen och vilja bli samt accepteras som medlemmar? Var det så integrationen skulle gå till?

Snarare sluter sig svenskarna i sina egna enklaver och odlar den sortens misstro mot stat och myndigheter samt den upproriskhet som är legio i utvecklade klansamhällen. Återigen ett utslag av anpassning från svenskarnas sida till det klansamhälle som Sverige håller på att förvandlas till. En anpassning man efterfrågade, men som man inte vill ha. För man förstod inte att kultur inte bara handlar om kebab och Bollywooddans.

Jag tror också det finns en framtida risk att (etniska) svenskar som faktiskt interagerar mycket med andra kulturer kan appropriera andra kulturyttringar från våra nya medborgare. Svenska barn och tonårskillar som går på skolor som domineras av invandrare kan mycket väl lägga sig till med en negativ syn på homosexuella och kvinnors ställning för att bättre passa in och så vidare. Det var nog inte heller den kulturyttring man ville att svenskarna skulle anpassa sig till. Man ville nog bara få svenskarna att gå på fantastiska arrangemang med arabisk musik och provsmakning av nordafrikansk kokkonst. Men man fick så mycket mer. Som man inte ville ha. För att man trodde att folk var rädda för annorlunda kläder, tonskalor och kryddor.

Precis. Svensk kultur kommer att ta intryck av invandrarna, både som en grund för att definiera sig själva "vi är såna som inte sexuellt antastar tjejer på musikfestivaler" och som ett imiterande, "Vi kan också visa vårt missnöje med att elda bilar" t ex.

Det är en intressant situation, där PKismen ju egentligen delvis är en del av vår kultur (mycket har dock ingen egentlig förankring alls utanför Aftonbladets kulturredaktion), och släppt in en enorm mängd främlingar mot vår vilja, men som vi då tar intryck av i vårt angrepp mot PKism-delen av vår kultur.

Invandringen har ju medfört ett inflöde av homofobi, antisemitism och ett tänkande kring etnicitet som inte fanns på det sättet innan. En del av kritikerna mot PKismen finner ju ett extra stöd och inspiration där. Med andra ord så har PKismen lyckats etablera just den sortens "synder" som den är emot. Den ursprungliga delen högerextrema, som innan var försvinnande få, har alltså på riktigt blivit kulturellt berikade, och tagit fasta på den sortens idéer som de har gemensamt med främlingarna.

Det är så mycket poetisk rättvisa och grekisk tragedi att man inte vet var man ska börja.

För dessutom har ju PKisterna själva stått modell för hur man ska göra. Jag jämförde nån gång med Sulla som med arméns hjälp strukturerade upp Rom så det skulle fungera och att ingen skulle kunna göra som honom, men ingen tittade på resultatet, alla såg bara metoden. PKisterna har ritat upp kartan för hur man ska arbeta för att förändra ett land, och styra utan att styra. Fostra medborgarna genom institutioner och media till att styra och kontrollera varandra för att upprätthålla den berättelse man valt. En nationalistisk regim kan göra precis samma sak, och skapa ett system för att hjärntvätta människor till att hjärntvätta varandra. En nationalistisk PKism.

Dessutom har man ju öppnat Pandoras box vad gäller metoder gentemot åsiktsmotståndare. Det finns nästan ingen gräns kvar längre för hur man kan missbruka sin maktposition. PKisterna har gett sina fiender en moralisk rätt att ge igen med samma mynt. Uthängningar, förstörda karriärer, och hjälpta karriärer för de egna, använda skolor att fostra fram PK-Jugend, använda skattepengarna till renaste propagandan, rikta forskningspengar till ideologins vetenskaper osv.

Det som ska sägas är att man inte gått till fysiskt våld, utan att det är ett socialt våld man använt sig av. Betydligt lömskare och svårare att bemöta.

Ett exempel idag på denna typ av repression av personer som kanske inte själva är oppositionella men som kan utnyttjas av oppositionen är följande inlägg av Neuding på Det Goda Samhället. Hon hade tidigare intervjuat en ambulanssjukvårdare som vittnat om arbetsförhållandena i våra ockuperade territorier. Meningen var att han skulle få delta som paneldeltagare vid ett seminarium under en kongress för ambulansfolk med deltagare från regeringen. Nu är han inte längre önskvärd då han har brutit mot värdegrunden.

"Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor är en sektion under Svensk sjuksköterskeförening och har tillsammans en tydlig linje gällande människors lika värde och att alla har rätt till samma vård på lika villkor. Det blir tydligt att Alarmförbundet inte delar vår uppfattning i denna viktiga etiska fråga genom att medverka i Avpixlat och i korrespondens med Henrik Johansson verkar Alarm stå för sitt deltagande."

Neuding avslutar sitt inlägg så här:
Jag vet inte om hon är naiv eller bara spelar dum, men det är ju Ygeman och Wikström som ligger bakom att han inte längre är önskvärd. De kan inte vara med på ett evenemang där den här typen av frågor riskerar att dyka upp.

Vi går snart in i ett valår som kan sluta i en katastrof för etablissemanget. Alla åtgärder måste vidtas för att undvika den katastrofen, och det innebär att repressionen kommer att öka tiofalt. Media har en uppgift att visa att varje negativ nyhet är en desinformationskampanj från Putin och att verkligheten är betydligt ljusarre. Detta vet Neuding, för hon skriver även så här:
Låtsas inte att du inte förstår vad det beror på.

http://www.journalisten.se/nyheter/f...r-aprilskamten

Den här hade jag missat.


Ingen stor grej förstås, men jag kan bara tolka det som att det uppstått ett behov av att värna om trovärdigheten plötsligt. Förstås inte för att det skulle finnas "fejknyheter," utan för att man själv förstört sin trovärdighet så fullständigt kring invandringen. De får nog höra lite för mycket att de saknar trovärdighet, därav det här tramset. Man känner sig plötsligt tvungen att berätta att man minsann "sysslar med riktiga nyheter."

Hörde en intervju med socialdemokratiske folketingsledamoten Mattias Tesfaye som nu i dagarna kommer ut med en bok om den danska socialdemokratins invandringspolitik, med start i 60-talets gästarbetarprojekt. Han har själv invandrarbakgrund och kommer med synpunkter som borde vara självklara även i Sverige. På ämnet mångkultur menade han att det var ett hot mot hela landets sammanhängskraft. När folk ser sig som muslimer, kurder eller medlemmar av en specifik klan istället för danskar - då är det ett hot mot det danska samhället. För honom är det i grunden en fråga om lojalitet. Hans sammanfattning var: - När unga arabiska killar på Vestegnen hellre ser att deras skattepengar går till en 80-årig "pæredansk" kvinna i Thisted istället för en 20-årig muslimsk kille i Malmö - då kan man tala om att de är danskar.

Tror han har en hel del på fötterna där. Lojalitet och samhörighet är det viktigaste. Och det känner man oftast med dem som liknar en själv. Nationalstaternas framgång är ingen slump. Däremot är de förmodligen inte heller så intoleranta som en del vill få det till. Den som verkligen VILL bli en del av stammen tillåts oftast bli det också.