Citat:
Ursprungligen postat av
Regulus
Allvarliga gubbar som mässade i det oändliga var kanske ett problem förr i tiden, men idag går väl kritiken av i vart fall svenska kyrkan ofta ut på att det är för mycket sång och gamman och för lite allvar. Jag tror snarare att det är de som saknar allvaret som söker sig till den katolska kyrkan.

De? Jag kan inte uttala mig om andra. Men för mig är det så.
Sång och halelujah menade jag inte.
Mer att en präst står där framme . Fler tusen mil ifrån en.
På begravningar, bröllop,dop eller vad det än är så är det exakt lika men andra texter och som att prästen inte alls menar det han läser.
Folk sitter i sina bänkar. Inget prat och diskussioner om det prästen pratar om dag ut och dag in.
Ande fattigt.
En människa så långt bort och ändå skall den vara människan nära Gud och till människan
Pratar om kärlek som han pratar om hat.
Pratar om döden som han pratar om livet.
Samma verser och så vidare.
Katolska kyrkan känns mer Gudomligt.
Man behöver inte ens förstå språket för att känna närvaron.
Men Även den kyrkan saknar något.
Kyrkan och prästerna har blivit Gudar.
Själva Gud finns i bakgrunden men framträder trots allt tydligare i den katolska kyrkan. För mig.
Kyrkan är död.
Gud levande.
Känner egentligen sorg över våra döda kyrkor.
Den borde locka. Men det känns tvärtom.
Tänk om en präst kunde ta bibeln och prata om uppenbarelseboken till exempel och sätta sig bland folket och fråga.
Hur uppfattar du det? Vad tänker ni om detta osv.
Inga givna svar som jo men så står det här.....
Alla får gå hem och fortsätta att tänka själva vad de egentligen uppfattar av allt vad gäller Gud, och prästen skall vara med i det. Inte utanför.
Kommer aldrig att ske. De är köpta.