Förlåt för att den utlovade rapporten kommer såhär sent. Har haft fullt upp efter värnplikten, med utlandsresor, arbete, och ärligt talat bristande motivation.
Min tid som värnpliktig i Finland
Kort bakgrundsfakta:
När jag rykte in var jag en 18-årig kille som bott hela sitt i liv i Stockholm. Jag talade dock finska flytande, då båda mina föräldrar är finländare, varav en boendes i Jyväskylä, där jag spenderade mina helgpermissioner. Hade hållit på med flertalet bollsporter på hög nivå hela livet, och var i ”mitt livs form” när jag ryckte in.
G-Perioden
Jag ryckte in i början av sommaren 2013, vid Pioneerirykmentti i Keuruu (som, tyvärr, tas ur bruk i slutet av året), en någorlunda exotisk plats att utföra värnplikten i som Sverigefinsk, då de flesta tar sig till Nylands brigad där kommunikationen sker på svenska. Jag kände dock för att öva mer på min finska, och valde att ta mig till Keuruu.
Första dagen i Keuruu besvarade mina farhågor om att vara ”svensk” i finska armén skulle kunna bli jobbigt, då alla i mitt kompani visste vem jag var från dag 1, jag var nämligen den enda med utländsk bakgrund på hela kompaniet, och en av väldigt få på hela Pioneerirykmentti. Inget allvarligare än diverse ”hurri”-kommentarer, och en jävla massa frågor om varför i helvete jag var där kom dock. I övrigt var första dagen/natten fylld av spänning inför det kommande, och som sig bör så blev vi naturligtvis väckta 05:00 på morgonen, och fick bråttom utföra våra morgonsysslor, vilt påhejjade av vår undersergeant.
Dagarna i G-perioden gick, och jag insåg att armélivet inte var så hemskt som de flesta utmålar det. Fick många kompisar som man festade med på helgpermisar, och tränade med på kvällarna. Jag tror inte jag spenderade mer än 10€ på soldathemmet under G-perioden, befann mig nästan alltid på diverse innebandymatcher eller på gymmet.
Själva utbildningen fann jag relativt lätt, och mycket pga det så valde jag att ansöka till AUK (underofficersskolan), för att stöta på ytterligare utmaningar. Till min stora förvåning hade jag gjort ännu bättre ifrån mig än vad jag någonsin skulle kunnat tro, då vid avslutningsceremonin till G-perioden jag fick reda på att jag hade fått bäst poäng (diverse insatser poängsattes under G-perioden), av hela kompaniet. Till råga på det så hade min kompanichef bara sett 1 person ha så höga poäng tidigare, och han nästan beordrade mig att ansöka till RUK när tiden väl skulle komma.
AUK
I AUK’in hamnade jag i ett rum med andra underofficerselever jag inte kände, och definitivt inte klickade med. Månaden i AUK måste varit den tuffaste under arméperioden, då jag inte alls hittade kompisar bland de andra eleverna i mitt rum, utan konstant rörde mig runt med gamla kompisar.
Som tur är blev inte vistelsen i AUK speciellt lång, utan jag sökte mig vidare till RUK och blev antagen.
RUK
Resan till RUK var lång och förväntansfull. När vi anlände till Hamina, där vi skulle bli utbildade till officersaspiranter i 98 dagar, så var jag minst sagt nervös. Som en glad överraskning så visade det sig att i min nya grupp så hade vi 2 elever från Nylands brigad, som pratade svenska som modersmål, som jag direkt blev bra kompis med. Första veckan i RUK var i övrigt ungefär likt första veckan i armén. Omöjliga tidskrav på uppgifter, massor med utskällningar för minsta fel, och en känsla av en ”nollning”.
RUK i övrigt var jävligt krävande, med skriftliga prov varje vecka. Till råga på det skulle man bli utslängd om man misslyckades med att få godkänt på fler än 2 prov. Sist och slutligen var det 3 eller 4 elever från vårt kompani som blev utslängda, och fick avsluta värnplikten som korpraler.
De stora minnena från RUK var de långa, och plågsamma stridsövningarna. Jag gick utbildningen från November-Mars, och det regnade konstant i Hamina. Vi hade inte en enda regnfri övning. Alla som gjort värnplikten vet att man hellre föredrar -10 grader kallt, än 5+ och regn, regn är verkligen hemskt. Allt som allt hade vi 5 övningar, där vi övades i ledarskap, då vi turades om att leda varandra i pluton- och gruppstorlekar.
Under RUK sprang vi även Kirkkojärven marssi, som är en traditionell och jävligt jobbig uppgift. Syftet var att ta sig ca 23km, i stridsutrustning, så snabbt som möjligt, medans man gör ett par uppgifter på vägen. Det slutade naturligtvis med att vi sprang i princip hela vägen, och det var jobbigt som fan.
Det allra mest fysiskt och psykiskt påfrestande under RUK, och hela värnplikten, var dock JOHA. Av tradition så talar inte de som gått RUK någonting om JOHA, för att upprätthålla spänningen för kommande officerselever, så jag lämnar det utanför denna gång.
Det absolut roligaste med RUK var dock naturligtvis kursfesten, ”valtion ykkösbileet” som vi brukar skryta om att det är. Det är en fet fest på ca 1400 personer som alla elever med avec får deltaga i, och går att hitta bilder och klipp på internet på om någon är sugen på att ta reda på mer.
RUK’in klarade jag med medelmåttiga poäng, mycket pga att jag inte alls läste till de skriftliga proven utan studerade till mina urvalsprov till universitet istället. RUK-poängen visade sig dock inte spela någon som helst roll om man inte var absolut bäst, för då utdelades stipendier och (!)svärd.
Ledarperioden
Under de nya rekryternas G-period blev jag ansvarig för att leda en pluton tillsammans med en annan aspirant. Det största problemet som vi aspiranter hade (är förmodligen rätt klassiskt), var att undersergeanterna inte alls lyssnade på oss. Naturligtvis är det svårt när man har genomgått både G-period och AUK tillsammans, men det blev nästan löjligt ett tag. Dock så hade vi aspiranter oss själv att skylla till viss del, då vi kanske höjde vår position lite väl högt. Efter ett tag lugnade det dock ner sig, och vi började jobba som ett team istället. Sakerna flöt på jävligt mycket bättre, och såhär i efterhand så är jag riktigt nöjd över våra undersergeanter, som gjorde ett riktigt bra jobb.
I övrigt så gick ledarperioden bra. Jag tog en rätt ”human” approach till ledandet, och undvek utskällningar och skrikande till största möjliga del, vilket enligt mig, fick mina soldater att lyssna bättre på mig, än på ex. en aspirantkollega till mig som körde en väldigt auktoritär stil, som männen inte uppskattade alls, men visserligen lyssnade på. Det blev lite ”good cop, bad cop” stil av det hela.
Tyvärr missade jag stora delar av slutövningarna, där aspiranternas förmågor till stor del sätts på prov, pga intagningsprov till universitet, som sammanföll på samma datum. Jag var dock bara sjukskriven 1 enda dag på hela värnplikten, något jag är väldigt stolt över.
Hem till Sverige reste jag 7 eller 8 gånger under värnplikten. Alla mina duglighetspermissioner, och personliga permissioner användes till Sverigeresor, som visade sig bli en riktig kassako, då snus sålde som smör i Finland. Jag gick plus på varenda resa, trots att jag betalade hälften av båtresorna själv.
Shit vilken Wall of text det här har blivit, men för att sammanfatta det hela så är jag riktigt nöjd med min tid i finska lumpen, som inte var så jobbig som jag förväntade mig trots allt. De enda gångerna mina fysiska färdigheter sattes på prov var under RUK’s diverse övningar, men där var jag ändå bättre tränad än snittet, och vi rörde oss alltid i minst gruppstorlek, så det blev aldrig riktigt tungt fysiskt sätt. Mentalt var dock JOHA och de regnfyllda, sömnlösa, hungriga dagarna i övning under RUK extremt utmattande.
Skippade att gå in på detalj på övningar, taktiker, anfall osv för att inte den här texten skulle bli 20 sidor lång. Om ni har funderingar eller frågor om detaljer, eller annat så utvecklar jag gärna mer i tråden dock!
Nu har jag dessutom outat mig rejält, och ett par googlingar kommer räcka för att ni hittar mitt namn och bild på internet, så måste antagligen starta ett nytt FB-konto. Kommer dock ha kvar detta för att svara på frågor, kom gärna med frågor om allt exklusive JOHA, så svarar jag mer än gärna!
// Reservofficer, Fänrik MasterWindu
