Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är inte ett kvinnligt fenomen... det är ett svenskt kvinnligt fenomen. Pija Kjaersgaard, Siv Jensen och Marie Le-Pen är inte män. Och här är en brittisk studie angående attityder till invandringen. Hur stor andel vill minska den? 77% av männen, 77% av kvinnorna. Går man längre ner i studien finner man att kvinnorna är MER negativa till invandringens inverkan på ekonomin och kulturen än vad männen är.

Möjligen sitter skillnaden i att kvinnor åsiktsmässigt rör sig i flock i högre grad än män, och att den svenska kvinnoflocken har drivit iväg i någon märklig gruppsykos långt ute över havet medan den brittiska behållit sansen. Om kvinnoflocken fick för sig att bli invandringskritisk skulle den antagligen bli det med sådan kraft att manliga invandringskritiker skulle häpna och be dem tagga ner.

Den sedelärande sagan är alltså om ett etablissemang som genom sin omutliga ståndaktighet, sitt indoktrinerande och peppande triggar sina mest lättpåverkade lärjungar till aggressiv radikalism som till slut är omöjlig att härbärgera inom de egna leden.

PO Tidholm låtsas som han inte förstår något alls.
http://unvis.it/norran.se/asikter/kr...-arg-pa-208056

http://nojesguiden.se/artiklar/valer...in-i-finrummen

Läste detta idag, det var speciellt slutet av texten som jag reagerade på:



Det slog mig hur lik retoriken är den som vi ser i "de mörkare hörnen" av internet, men hur huden som ska bevaras är brun och inte vit. Annars är inte skillnaden stor.
Det är inte helt PK att skriva sådant här har jag förstått, men ändå tillräckligt för att publiceras i Nöjesguiden. Jag är ingen storläsare, men har den blaskan inte blivit väldigt "rasifierad" i sitt innehåll på sistone?
Intressant är också att författaren anser att rasismen i Amsterdam är större, men detta är av underordnad betydelse då hon där upplever att hon uppskattas av andra rasifierade och kan få rasifierade ragg. Att den rasifierade gruppen växer i självförtroende är viktigare än att rasism försvinner, för kampen mot de vita (antar jag?) är en del av detta självförtroende. Jag tror det är naivt att tro att just den här sortens antirasism är intresserad av samförstånd mellan människor. De vill vinna. Vad vet jag inte, men de är förbannade.

Ska bli intressant att se om det blir några reaktioner på detta.

http://nojesguiden.se/artiklar/valer...in-i-finrummen

Läste detta idag, det var speciellt slutet av texten som jag reagerade på:


Det slog mig hur lik retoriken är den som vi ser i "de mörkare hörnen" av internet, men hur huden som ska bevaras är brun och inte vit. Annars är inte skillnaden stor.
Det är inte helt PK att skriva sådant här har jag förstått, men ändå tillräckligt för att publiceras i Nöjesguiden. Jag är ingen storläsare, men har den blaskan inte blivit väldigt "rasifierad" i sitt innehåll på sistone?
Intressant är också att författaren anser att rasismen i Amsterdam är större, men detta är av underordnad betydelse då hon där upplever att hon uppskattas av andra rasifierade och kan få rasifierade ragg. Att den rasifierade gruppen växer i självförtroende är viktigare än att rasism försvinner, för kampen mot de vita (antar jag?) är en del av detta självförtroende. Jag tror det är naivt att tro att just den här sortens antirasism är intresserad av samförstånd mellan människor. De vill vinna. Vad vet jag inte, men de är förbannade.

Ska bli intressant att se om det blir några reaktioner på detta.

Intressant. Frågan är ju, om det bör kallas för "antirasism", när någon är så fixerad vid sin hudfärg? Jag föreslår inte, att det bör kallas för rasism... men "antirasism" verkar malplacerat.

Colorism verkar ha en negativ värdeladdning

http://en.wikipedia.org/wiki/Discrim..._on_skin_color

På länken finns också lite information om



Varken jag eller farbror Google hade hört talas om "papperspåsetestet".

Höll på att sätta kaffet i halsen, liberala Norran vågar ta in ett svar - låt vara på insändarsidan - på Tidholms krönika i dagens papperstidning.

http://norran.se/asikter/insandare/t...-allvar-212066

Det är inte ett kvinnligt fenomen... det är ett svenskt kvinnligt fenomen. Pija Kjaersgaard, Siv Jensen och Marie Le-Pen är inte män. Och här är en brittisk studie angående attityder till invandringen. Hur stor andel vill minska den? 77% av männen, 77% av kvinnorna. Går man längre ner i studien finner man att kvinnorna är MER negativa till invandringens inverkan på ekonomin och kulturen än vad männen är.

Möjligen sitter skillnaden i att kvinnor åsiktsmässigt rör sig i flock i högre grad än män, och att den svenska kvinnoflocken har drivit iväg i någon märklig gruppsykos långt ute över havet medan den brittiska behållit sansen. Om kvinnoflocken fick för sig att bli invandringskritisk skulle den antagligen bli det med sådan kraft att manliga invandringskritiker skulle häpna och be dem tagga ner.

Bovelius har en riktig biologistisk ansats: Män försvarar territorium, ogifta (icke familjeanslutna) kvinnor gillar konkurrens bland män. Crispykreem ger anektodiska bevis som gör det troligt att svenska kvinnor verkar vara de enda kvinnor som inte beter sig ungefär som männen när det gäller invandringskritik.

Jag tror att båda har rätt. Det som utmärker sverige är feminismen och den framgångsrika försvagningen av familjen som instution. När familjen är stark, har kvinnan samma åsikter som mannen, annars inte. M a o, feminism och undergrävandet av familjen som institution, banar vägen för nationalstatens död och i förlängningen ett utrotande av den etniska grupp som var nationen.

På paddan (lyxigt jämfört med mobil!)

Det var ett svar som heter duga! Låt det stå som exempel för debatt med vänner, familj, bekanta och för partimedlemmar i SD. Sansat, sakligt, analyserande av motståndarens metoder, belysning av problemen med konkreta referenser och ett patos på slutet. Flawless!

http://en.wikipedia.org/wiki/Paper_bag_party