Citat:
2000 år av kristendom har definitivt omfattat många fullständigt oförsvarbara praktiker. Åter till Jesus ideologi. Det är den som definierar kristendomen.
Du menar som det kan förstås att hjälp från kyrkan riskerar att permanenta ett tiggarproletariat. Det kan mycket väl stämma. Den insikten hjälper dock inte kyrkan - den har inte möjlighet att välja bort att ge hjälpen eftersom det skulle erodera dess definierande fundament.
Så du är konservativ. Du vill ha en gammaldags kyrka med vackra högtidliga ritualer men inte så mycket av den där gudgrejen. Och inga tiggare. Försök ta den diskussionen med kyrkans folk.
Du menar som det kan förstås att hjälp från kyrkan riskerar att permanenta ett tiggarproletariat. Det kan mycket väl stämma. Den insikten hjälper dock inte kyrkan - den har inte möjlighet att välja bort att ge hjälpen eftersom det skulle erodera dess definierande fundament.
Så du är konservativ. Du vill ha en gammaldags kyrka med vackra högtidliga ritualer men inte så mycket av den där gudgrejen. Och inga tiggare. Försök ta den diskussionen med kyrkans folk.
Jesu lära var och är mycket riktigt fantastiskt radikal i sitt absoluta kärleksanspråk. Det är att återgå till Kyrkans rötter.
Förslagsvis bör väl prästerna inte ta ut någon lön, för det gjorde ju inte Jesus. Liksom Jesus och hans lärjungar bör kyrkans sanna flock leva ur hand i mun och ha förtröstan om att nästa mål mat, nästa bit bröd att bryta med sin nästa ska komma genom Herrens omsorg.
Inte genom ett lönekuvert från en byråkrati.
Sanna Rayman tar förtjänstfullt upp detta med att de mästrande godhetsmästarna inte lever som de lär sina lärjungar: Vit kvinna chef för Radioteatern.
Citat:
Vid det tillfälle då vi diskuterade scenkonsten deltog Ung Scen Öst-chefen Malin Axelsson som flera gånger återkom till problemet med vithet i kulturbranschen. Exempelvis beklagade hon att inom länsteatern var bara en av tjugo chefer inte vit. Ett ”väldigt problem”, slog Axelsson fast. ”Varför tillsätter man cheferna på det här sättet?”, undrade hon vidare. När samtalet några minuter senare åter styrde in på vithetskritik och vithetsnorm och vita kroppars företräde inom scenkonsten förklarade Axelsson att ett jättestort ansvar vilar såväl på konstnärerna själva som på cheferna:
– Upproret måste komma inifrån institutionerna och vissa måste faktiskt också kliva av sina chefsposter. Nånstans så är det så, om det ska bli en förändring, då kan vi inte sitta och trycka på chefsstolar hur länge som helst.
– Men du är själv konstnärlig ledare?, invände programledaren och efterfrågade subtilt lite egen agens i det utlovade upproret.
– Inte länge till! utropade Malin Axelsson kavat och skrattade nervöst, samtidigt som hon elegant undvek att besvara följdfrågan om hon hade tänkt avsäga sig sin post.
– Upproret måste komma inifrån institutionerna och vissa måste faktiskt också kliva av sina chefsposter. Nånstans så är det så, om det ska bli en förändring, då kan vi inte sitta och trycka på chefsstolar hur länge som helst.
– Men du är själv konstnärlig ledare?, invände programledaren och efterfrågade subtilt lite egen agens i det utlovade upproret.
– Inte länge till! utropade Malin Axelsson kavat och skrattade nervöst, samtidigt som hon elegant undvek att besvara följdfrågan om hon hade tänkt avsäga sig sin post.
Nu sätter hon sin vita, hycklande kropp i chefsstolen på Radioteatern.
Häri finns en kraft för systemkritikern som bara kommer att växa: Utpekandet av den hycklande eliten. Redan vet journalister och politiker att vi vet att de inte lever om de lär. Det är ett narrativ underifrån som vid det här laget trängt in i deras egna berättelser uppifrån de höga plattformarna.
Så var det inte 2010. Och 2018 kommer föraktet, raseriet underifrån vara en så mycket mer etablerade verklighet att förhålla sig till.
Hur denna uppdämda energi blir kinetisk över kommande år är det intressanta.