Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja, säkert så. Att oombedd stick ut halsen så där tyder i alla på en viss övertygelse och en gnutta mod. Det är inte det sämsta i dagens medieklimat.

40-talisterna är redan pensionerade med undantag för vissa högre befattningar av styrelsetyp eller egna konsultbolag. De som är födda -48 fyller 65 i år, men 40-talisterna pensionerar sig inte vid 65, snarare närmare 60 än 65. Några jobbpositioner öppnades aldrig upp, just därför hör vi aldrig längre om att det blir bättre när 40-talisterna går i pension. De har redan pensionerats, och i många fall (p.g.a. las) tog de nog jobbet med sig i pensioneringen.

Så är det. Ännu värre blir det om de jobbar offentligt, t ex för kommunen. När de slutar på sitt jobb så försvinner inte kostnaden för kommunen utan tidigare löneutgiften ersätts med äldreomsorgs-utgifter. Det finns dessutom en pensionsskuld i många kommuner som måste betalas. Så hela iden att offentliga ska expandera med tjänster för att ta hand om gamlingar faller på sin orimlighet. För vilka pengar då? Vårat problem i framtiden är inte brist på folk utan brist på finansiering.

Nu är vi nog OT. Kanske en egen tråd om detta? Om hur det framtida Sverige kan förväntas se ut. Vilka mer eller mindre dystopiska scenarios finns? För den offentliga sektorn kommer inte att tillföras mer resurser. Snarare kommer den att fortsätta krympa. De nya moderaterna har strävat dit hela tiden. Minska transfereringssystemen (typ sjukförsäkringen) och öka egenförsörjningen för att skapa ett robustare samhälle. Yttrycket "arbetslinjen" syftar som jag ser det till just det. Fast Anders Borg har aldrig sagt det rent ut. Men politiken har misslyckats fullständigt och ambitionerna med den stora invandringen - arbetslinjen har varit mantrat - har slagit totalt fel. Reinfeldt och Borg har fallit offer för invandrings-spinnet från storkapitalet på Bilderberggruppen, Davos osv.

Och utvecklingen ser inte bra ut: när kommer till slut den halvering eller mer av lönekostnaderna som ger upphov till en ny stor låglönesektor igen med pizzabud, biltvättare och brickflickor m.m. Och borttagna regler kring duschar och fläktar på arbetsplatsen för skapa fler småbagerier osv. Vad en ny låglönesektor på kanske 200 000 nya jobb skulle innebära för den svenska modellen vågar man knappt tänka på. Gated communities säkert, halverade hyror i miljonprogrammen, nya lågprisbutiker. Och en förstörd tillit mellan människor.....och verkliga klyftor....inte bara statistikskoj. Sverige som ett nytt Chicago......eller Detroit...Sorry, lite OT detta.

Daniel Sandström på SvD har en fantastisk och tidstypisk analys: forna tiders framtidstro var inte legitim, och det var sämre förr, eller i alla fall lika jävligt.
http://www.svd.se/kultur/nar-scenogr...in_8452772.svd
Fixeringen vid att det förflutna inte går att återvända till är onekligen en specifik form av religion i sig: sanningen är ju givetvis att vi kan göra vad vi vill, om vi är fria. Denna märkliga inställning till tidens gång är utmärkande för den här typen av människor: om saker har blivit sämre eller är på väg åt fel håll saknar de helt förmågan att konstatera att de valde fel väg, och istället för att ompröva och göra bättre ifrån sig står de kvar i återvändsgränden och slå pannan i muren medan de vrålar "Framåt... framåt... framåt!".

Sandström varnar också

Vad Sandström egentligen, antagligen utan att inse det, säger är just precis det den här tråden gång på gång påtalar: Sverige är inte fritt och enkelt, just eftersom den överliggande ideologin "mångkultur" trumfar friheten, och tvingar saker att vara komplicerade.

Men vem eftersträvar egentligen komplikationer och ofrihet? Om komplikationer och ofrihet är en av mångkulturens självklara följder, ja, då måste ju vinsten vara alldeles fantastisk för att uppväga detta. Var är vinsten, Daniel Sandström?

Man kan ju inte återskapa ett hädangånget samhälle i detalj, naturligtvis inte. Däremot kan man finna inspiration från gågna tider, och lyfta upp det bästa och sedan försöka återskapa det. Rekonstruktionen kommer aldrig bli saken i-sig, men det finns ingen anledning att inte försöka. Det finns många exempel i historien på försök att rekonstruera äldre samhällens traditioner - renässansen är kanske det mest tydliga exemplet. Renässansen återskapade inte antiken, men den gjorde däremot Europa betydligt mer "antik-likt" än innan renässansen - och gav upphov till den moderna världens födelse.

Talet om att man inte "kan" gå bakåt i tiden är bara en ordlek. De här människorna vill ha monopol på att definiera vad ord som framåt, bakåt, upp, ner fram, rätt, fel och så vidare, betyder - det är allt. Allt detta är ju naturligtvis relativt. "Framåt" behöver inte alls betyda upplösning och utspårning - det kan lika med betyda motsatsen. Trams, Sandström, trams.

Tack för tipset om den texten, som verkar vara en ansträngning att rationalisera bort en besvikelse.

"Om saker har blivit sämre eller är på väg åt fel håll saknar Sandström & co helt förmågan att konstatera att de valde fel väg, och istället för att ompröva och göra bättre ifrån sig står de kvar i återvändsgränden och slå pannan i muren medan de vrålar "Framåt... framåt... framåt!", varför de försöker trösta sig med, att Sverige under 50- och 60 -talen "egentligen [sic] var" dåligt, varför ingenting "egentligen" har blivit sämre.

Intressant diskussion som bergsturk startat. Man kan se det så här: Vi har frihet att förändra Sverige från A till B. Men vi kan inte gå från B till A, p.g.a. att det går emot något slags naturlig utveckling. Men i så fall så säger man samtidigt att det inte var vi som förändrade Sverige från A till B, utan det berodde helt och hållet på den här obönhörliga processen bestående av olika mystiska krafter som aldrig definieras.

Vi är alltså helt oförmögna att styra vår egen utveckling och de som påstår motsatsen är farliga i någon viss mening som inte heller definieras. Fråga: Vilka är det som kan ha intresse av att intala folket att de inte kan styra sin egen utveckling?

Per definition kan vi väl benämna det som "Makten". Makten vill att den lilla människan ska vara rotlös, disträ, cyniskt fatalistisk. En isolerad atom utan tillhörighet, trygghet, glädje och inflytande. Maktens existens bygger på att den lilla människan är maktlös.

Som demokratisk dissident är agendan därmed klar: Fight the Power. Vad Makten än vill så ska det motverkas. Och motverkas på det sätt som makten inte vill att det ska motverkas. Med glädje, humor, förtröstan och demokratisk fredlighet. Inte hat, aggression och raseri.

Vill Makten se en intervention i Syrien? Ökad rörlighet över gränserna? Mer inflytande till Bryssel? Bra - då vill jag se nationalstaternas återupprättande och respekt för andra folks rätt att styra sitt eget öde utan imperialistisk inblandning. Vill Makten ha blå frimärken, vill jag ha röda.

Det kan i sammanhanget förtjäna att berömma t ex Fula Gubben och lampros för deras bejakande attityd av den egna sidans framgångar och styrka och haussande av motsidans motgångar.

"Gammelmedia är irrelevant" och "PK är dött" är utsagor som inte ÄR sanna för att de uttalas utan BLIR sanna när de uttalas. Liksom den bejakande, glädjefyllda, goda nationalismen stärks av att beskrivas.

Marie Demker konstaterar något som är lika självklart som det är intressant i en artikel i dagens SvD där SD:s framgång i den senaste opinionsmätningen avhandlas:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd...lm_8452700.svd


Den här utvecklingen där ett långt mer radikalt alternativ ges en så pass omfattande uppmärksamhet, som den som förevarit SvP:s närvaro under Almedalsveckan, har naturligtvis spelat SD rakt i händerna. Samtidigt skapar det förvirring bland etablissemangets trogna försvarare då de plötsligt har att göra med riktiga "nazister", men också frustrerat inser att de redan spelat ut nazistkortet i demoniserandet av SD.
Kan inte låta bli att se vissa likheter med förra årets, av SVT, TV-sända luciatåg, där den svarta lucian övertrumfades av en i dessa sammanhang unik företeelse - en rappare. En företeelse som genast normaliserade den färgade lucian som väl även det, i dessa sammanhang, får anses vara något ganska ovanligt för många svenskar.

Så, ni som ser SD som räddningen, möjligheten till ett återupprättande av någon slags nationell samling och stolthet; inser ni vilken marginalnytta SvP faktiskt åstadkommer?

Inte för att jag vet om jag ser SD som räddningen, men jag skrev något liknande helt kort förra året.
https://www.flashback.org/sp39091077

Det resonemang som Sandström urgerar, är inget annat än traditionell marxism, och bygger på den dialektiska materialismens princip. Denna och på en historiedeterministisk ansats, att historien har ett mål och att vi inte kan avvika från vägen dit.

Självklart går det alldeles utmärkt att välja en annan väg om man vill. Att det inte går att klona ett äldre samhälle är givetvis självklart, men visst kan man omskapa samhället i en annan riktning än den för tillfället påbjudna. Det bör vi för övrigt också göra.