Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Detta är ett intressant fenomen, men jag tror ni gör fel analys varför folk "väljer mångkultur"; jag är av uppfattningen att nyliberalismens intåg i vänsterkretsar och vänsterns felaktiga analys att många i traditionell svensk arbetarklass gjort en klassresa ligger till grund för att många känner sig vilsna.

Många personer i innerstadsvänstern är de facto inflyttade lantisar. Jag är en sådan person, som också beskyllts för att ha gjort en klassresa. Jag ser mig fortfarande som svensk arbetarklass - mer ekonomiskt välbeställd - men arbetarklass likförbannat. Svensk arbetarklass ses felaktigt som medelklass i vänsterns traditionella klassindelning, nu när en importerad underklass utgör de som har det sämst i samhället.

Det tror jag får många ur traditionell svensk arbetarklass att känna sig vilsna, och därför blir många öppna för ett "greater good" att ansluta sig till. Det skulle kunnat vara vilken PK-ideologi som helst, nu råkade det bli mångkultur - men det är inget som kommer nerifrån, från de vilsna klassresenärer som utgör gatekeepers.

Titta på twittervänstermaffian som gnäller om allt från negerbollar till rasistchocker. Inte sällan utgörs dessa av inflyttad "innerstadsvänster" som drivs av att göra upp med sitt förflutna i Flen eller Katrineholm. Det bygger inte på religion (eller bristen av religion eller andlighet) utan att man söndrat samhörigheten i den etniskt svenska arbetarklassen genom att envist hävda att var och varannan jävel som nu jobbar som tjänstemän gjort en klassresa. Den vilsenheten tror jag är det som ligger till grund för att många ansluter sig till det som är i ropet. För att skaffa sig ett "vi" istället för det ensamma globaliserade jaget i nyliberalismens tidevarv.

Genom att S skulle göra en kraftig vänstersväng skulle många fler hitta tillbaka till "vi" igen, av dom här vilsna, hypernervösa PK-förespråkarna, och skulle dom hitta ett annat "vi" - så skulle behovet av att skrika rasist över tid försvinna, även om S valde att införa en ansvarsfull invandringspolitik igen.

Nu är nyliberalismfalangen i S dock stark, så då får SD ta på sig den rollen - och det gör dom ju med bravur - det är ju bara följa opinionsutvecklingen så ser man vartåt det barkar. SD har också en fördel över den traditionella vänstern då vänsterns "vi"-byggande byggt på klass - medan SD bygger sitt "vi" på nationalistisk grund, och därmed kan överbrygga traditionella samhällsklasser.

Det visar sig också i opinionsströmmarna då vi ser att tappet till SD från S och från M är ungefär lika stort. Det visar att SD spänner över traditionell svensk vänsterklassindelning.


PS
Jag skrev lite om dessa tankar borta i den här tråden för den som är intresserad.

En sammanhållande kraft för innerstadsvänstern verkar utgöras av ett tilltagande förakt för dom som stannade kvar i Flen eller Katrineholm, som inte gjort denna inbillade klassresa. Dessa hånas som korkade bönder, lågpannade idioter med käften full av snus, rasister och gud vet vad.

Motivationen till det är ju naturligtvis att få sig själv att må bättre & framstå klokare & att ingå i en grupp som är mer "upplyst", en "intellektuell elit".

Detta är givetvis enbart en chimär och till stor del baserat på Dunning–Kruger-effekten.

Den största drivkraften verkar vara att fundera på vad deras jämnåriga i Flen tycker i en viss fråga, för att sedan inta den motsatta ståndpunkten för att visa man är oerhört mycket klokare än sina gamla skolkamrater.

Sanningen är ju att den största skillnaden mellan dom som ingår i innerstadsvänstern & dom som stannade kvar på "landsorten" är att vänsterfolket förmodligen blev lite mobbade i skolan, vilket dom nu skall försöka revanschera sig för.

Helt klart intressant, och jag ger mig inte in på någon egen analys av vad som ligger bakom valet. Jag är mest intresserad av att fenomenet tar sig religiösa uttryck och att bitarna verkar falla så enkelt på plats när man ser på liberalismen/mångkulturalismen/klassresan utifrån ett religiöst perspektiv. Först när man gör detta, så får man ihop bilden av hur godhetsapostlarna agerar, hur media skriver, hur politiken blivit religion, och hur reaktionerna blir därefter.

Fick ett PM-tips om denna SVT-serie, närmare bestämt en kort snutt vid 32.30 och någon minut framåt. Där beskrivs just övergången från kristen religiositet till vänster- och klassreligiositet på sjuttiotalet, hur politiken tog flera av religionens riter. Istället för kyrkans gemenskap och svar på meningen med livet, så blev det politikens dito.

När och hur övergick denna vänstervåg till att bli en liberalistisk (men kanske klass-styrd?) mångkuturalistisk våg, med media-inkvisitationer och twitter-bränningar av tänkta "rasister" som likt häxor kan ses överallt där man vill se dem? Ser vi slutet på den eran nu, eller finns det fortfarande mer bränsle att slänga på elden?

Finns ett väldigt intressant tal av Jonathan Haidt på Youtube som går igenom de psykologiska typer som dras till liberalism och konservatism (i den amerikanska meningen). Det är sevärt.

Handlar om gruppidentitet och vad som anses vara heligt.

http://www.youtube.com/watch?v=aurA2bVFAgs

Om vi för ett ögonblick håller "Historieätarnas" analys för sann så kanske det är så enkelt att omsvängningarna i politiskt betraktelsesätt följer 40-talisternas livssituation.

När dom var unga och bodde i nyprodoucerad , av staten byggd hyreslägenhet var det det enda som
ansågs tokrätt och godtagbart som boendeform. Där i hyreslägenhetens kök åts med fördel After Eight toppade konservburkspäronhalvor och det pratades om äckliga kapitalister och klasskamp.

80 talet bankade på dörren och 40 talisten hade nu fått det bättre ekonmiskt och köpt tegelvilla i förorten, med gillestuga och pingisrum. Nu pratades det om ränteavdrag och mindre om klasskamp. Mellan räkcocktailtuggorna och skruvkorksrödvinsklunkarna pratades kapitalavkastning och ekonomi och behovet av mer liberal ekonomisk politik.

90 talet blev de personliga privata pensionsförsäkringarnas decenium. Nu fanns även tid och ekonomi för 40-talisten för självförverklingande.

Mellan couscoustuggorna i det nyrustade IKEA köket ska det tyckas synd om alla afrikaner i
ett plötsligt infall av dåligt samvete för all egoism genom åren.

Couscous är rätt tråkigt när allt kommer omkring. Så nu är det thaicurrry som gäller mellan bag-in-boxvinklunkarna - men all självupptagenhet i tre deccenier gör att 40-talisten gör in helt hopplöst förlegad och utdaterad omvärldsanalys där behovet av nazister fortfarande finns, och USA fortfarande är goda för att dom körde bananbåtar till Europa 1946.

Det här med PRISM och drönare är inte så farligt. Och bananer är ju gott. Och svenska nazister är det största hotet.

Snart är dom felaktiga omvärldsanalysernas tid förbi. Dom dör nämligen med generationen som gör dem.

Fast det finns ju helt uppenbart gott om yngre förmågor bland batikhäxe-vänster, miljötalibaner, könskrigsfeminister och tokliberaler som inte på något sätt verkar vara vare sig pragmatiska eller verklighetsstyrda när det gäller att peka finger mot varje tänkbart hot mot Den Goda Saken eller Den Rätta Tron.

Sätter verkligen 40-talisterna någon agenda idag?

Ja. Arvet finns kvar tror jag. Det "sitter i väggarna" och trots att det nu är 60-talister som sitter i maktposition på vissa poster tar det ett tag innan färgen bleks helt. Sen tror jag att det är B-laget som hamnar i politiken. A-laget i varje generation hamnar i näringslivskarriärer. Det gör också att den satta agendan lever kvar längre.

Det känns dock som att 70-talister och yngre har vaknat i tillräcklig omfattning för att galenskapen ska få ett slut snart.

Skriver på mobil så ha överseende med T9-dyslexin.

Insiktsfullt, det där. Stämmer med att "marxism är opium för intellektuella". Påfallande många kristna inslag återfinns i vänsterideologierna, både socialism och liberalism, vilka kan anses utgöra bottenplattorna för dagens kulturmarxism. Problemet är att man tappat bort värdeobjektivismen, vilket gör att alla grundantagandena om vilka värden som finns helt bygger på tillfälliga åsikter. Därför blir det stundom härdsmälta och inbördeskrig inom konsensuseliten, som nu senast när vi kunnat konstatera att man kan inta klasståndpunkt men inte rasståndpunkt.

Det finns nog anledning att återkomma till denna intellektuella problematik, och jag tror att det går att dra ut trådarna ända till 1800-talet och tidningsmedias etablering, frikyrkorörelse osv.

Mycket intressant föreläsning, såg den med stor nyfikenhet.

Påminner - visserligen ännu inte i form av massmord eller fysiska avrättningar - om hur debatten kring mångkulturen förs bland politiker och i media. De "vet" att de har den moraliska rätten på sin sida, den enkelspåriga medkänsla som enbart tar hänsyn till liberala värden - alltså har de också rätt att använda sig av våld i debatterna. De har rätt att anklaga, att nedsvärta, att förstöra folks rykten, att kalla dem rasister och nazister, att stänga ner deras vägar att kommunicera eller uttrycka sig, att i domstol straffa människor som uttrycker felaktiga ståndpunkter som inte går i linje med vad revolutionen kräver.

Hinner någon fängslas för sina åsikter innan vansinnet stoppas?

Vill tipsa om en serie på SR P1 som heter människan och maskinen. Småputtrigt, men ändå angeläget.

Har inte lyssnat på alla, men tyckte att avsnittet Undergången var intressant och faktiskt första gången (i rumsrent sammanhang) jag hör någon yppa en uns av kritik av hur ww2 lagt locket på debatt och diskussion.

Per Johansson verkar mycket sympatisk och kan utan större åthävor prata om det som för de flesta debattörer är tabu, för svårt eller obekvämt.

Kanske inte för den som inte är lite filosofiskt lagd.

http://sverigesradio.se/sida/default...programid=4462

"Politik som religion" är verkligen intressant. Man har ju alltid fått höra från sina bildade vänner att de minsann inte är religiösa, nej de tror på vetenskap och framsteg, de tror på centerpartism och socialism. Och de får sin andliga föda av dagens musik och litteratur, de har sina favoriter där som de fanatiskt omhuldar -- men religion, nej det är det inte...!

Omvänt kan man säga: hur är dagens religiösa, hur ska man beskriva en kyrkokristen, en pingstvän...? Jo, som anhängare av politiska rörelser. Den kyrkokristne har samma glöd som en politiskt intresserad, en pingstvän likaså. Man tror på en ljus framtid för ens ideologi här i denna värld, någon esoterism finns knappt bland dagens kristna.

- - -

Vad betyder då detta för förståelsen av PK-ismen? Ja, som någon här på Flashback sagt: "PK-ismen är en gudlös, impulsstyrd religion." Jag tycker det räcker bra som analys. The rest is silence. För går man in i de mekanismer som får folk att omhulda massinvandring, svartmålning av regimkritiker och mörkande av invandrad kriminalitet, så hamnar man i rena psykopatologin. Jag anser att det är helt ointressant på vilka grunder PK-isterna är så galna som de är. De är bara galna, deras ideologi måste bekämpas. Och som det ser ut idag så håller mångkulturismen på att dö. Jag ser ingen strategisk bärighet för deras operation idag.

Innan PK-ismen går under kan man ju roa sig med att ta fram fler liknelser för detta skådespel. PK-ist-regimens förestående hädangång är som Babylons undergång 539 f Kr: ditt land är intaget av meder och perser, du är vägd och befunnen för lätt, se skriften på väggen...! Bibliska tongångar indeed.

Det är som Frihetstidens statsskick som gick under i korruption och mutor, en regim som inte försvarades av någon när den föll -- endast av mutkolven Pechlin. -- Det är som Gustav IV:s epigonregim som det gjordes slut på av 1809 års män. Man bar helt enkelt ut den sinnessvage monarken. Samma ynkliga slut förutspår jag för den regim vi har idag. "It will end, not with a bang but with a whimper." (Eliot) Den kommer att sluta, inte med en smäll men med en snyftning.