Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

I utredningen "Översyn av den rättsmedicinska verksamheten; Tillsyn, Rättsliga rådet och rättsläkarens roll" (SOU2006:103) citerar utredarna bl.a "RMV:s interna föreskrifter och riktlinjer, 2006-06-07". I ett i det här sammanhanget viktigt avsnitt skriver RMV själva följande:

"När det gäller rättsläkarens kunskap och slutsatser som bevismedel anges att rättsläkarens viktigaste roll är att förmedla kunskap med kvalitet så att slutsatserna ligger i nivå med vetenskapens aktuella frontlinje. Enligt riktlinjerna är det orimligt om andra roller betonas så mycket att det begränsar möjligheten att agera som vetenskaplig expert. Det räcker enligt RMV inte att vara expert i betydelsen specialist. Rättsläkaren måste därtill kunna pröva påståenden och slutsatser utifrån vetenskapliga grunder.

Vid bedömningen av bevisvärdet måste enligt riktlinjerna utgångspunkten vara ”dels den rättsliga bedömningen av hur höga beviskrav som skall ställas, dels den rent vetenskapliga prövningen av hur säkra slutsatserna är”. RMV uttalar att den förra frågan avgörs av domare och att det är viktigt att rättsläkaren inte blandar sig i eller stör denna rättsliga bedömning. Man betonar vidare att det endast är rätten som skall bedöma om rättsläkarens slutsatser ter sig så säkra att de tillsammans med annan bevisning kan ligga till grund för domen.

RMV slår fast att bedömningen av tolkning/slutsats däremot är en rent inomvetenskaplig fråga, som inte kan överprövas, varken administrativt eller av domstol. Man kan enligt RMV antingen acceptera expertens slutsats eller inte. Endast förfaranden av typen peer review/second opinion i enlighet med vedertagna akademiska principer anges vara möjliga för att utröna om slutsatserna håller acceptabel vetenskaplig kvalitet. Enligt RMV är det således viktigt att inte betona myndighetsrollen och andra administrativa aspekter allt för mycket. En myndighet kan inte avgöra vad som är sant eller falskt ur ett vetenskapligt perspektiv. Frågan om kvalitet måste besvaras rent vetenskapligt.

Rättsläkarens roll måste enligt riktlinjerna präglas av dennes förmåga att dra gränsen mellan vad som är vetenskapligt belagt och vad som är hypoteser/bedömningar. Kriterierna för detta beskrivs som inomvetenskapliga och därmed inte tillgängliga för rättsliga instansers betygsättning."

Vidare skriver RMV:

"I sin fristående utredarroll bör enligt riktlinjerna rättsläkaren inte förhålla sig passiv, utan aktivt delta i utredningen och t.ex. vara oförhindrad att föreslå olika åtgärder. Om rättsläkaren exempelvis konsulterar en kollega eller uppdrar åt en rättsmedicinsk utredare att genomföra kompletterande utredning måste detta dock noggrant dokumenteras och materialet göras tillgängligt för båda parter. Alla delar av rättsläkarens utredning skall bedrivas problemorienterat, objektivt och opartiskt samt dessutom med stor noggrannhet."

Så långt alltså RMV:s egen uppfattning om sin roll och de förväntningar som kan ställas på dem.

Det finns följaktligen ingen anledning för en domstol att ställa lägre krav på RMV:s undersökningsresultat, slutsatser eller bedömningar än vad man ställer på annan bevisning som ska vara grundad på "vetenskp och beprövad praxis" bara för att RMV som myndighet tilldelats rollen att sköta rättsmedicinska undersökningar.

Vad har då RMV gjort hittills?
Man står och stampar på samma fläck där man stod för knappt ett år sedan med ett analysresultat på 2000 mikrogram thiopental/gram blod som man varken har förklarat hur eller när det uppstått.

Man erkänner att man aldrig tidigare sett ett så högt värde (dvs man saknar egen erfarenhet i frågan) och att det är fem gånger högre än det högsta värde man sett rapporterat i den vetenskapliga litteraturen.

Man har använt en metod för provtagning som kan innebära att blodprovet är kontaminerat med vävnadsvätska från likomvandlingen och i så fall värdelöst.

Man har inte gjort några som helst analyser för att säkerställa att "blodprovet" är en alikvot av blodet vid dödstidpunkten.

Man har inte analyserat förekomst och halt av någon av metaboliterna av vare sig thiopental eller morfin trots att det i den vetenskapliga litteraturen finns gott om bevis för att de kan bidra till kunskap om när medlen tillförts.

Man har inte tagit och sparat ett enda vävnadsprov och man tog bara ett enda blod- respektive urinprov trots att det i den forensiska litteraturen framhålls betydelsen av att fler prov tas.

Man har inte redovisat någon form av sökning av den vetenskapliga litteraturen när det gäller thiopental och de få referenser som man angett i bl.a. brevsvar till Socialstyrelsen skulle få kritik i vilken studentuppsats som helst.

Man har kort sagt inte rört ett finger för att söka bringa klarhet i frågan om den höga thiopentalhalten. Av den fina skrivningen i de interna riktlinjerna om att man i sin utredarroll inte ska förhålla sig passiv, utan aktivt delta i utredningen och t.ex. föreslå olika åtgärder har det inte synts något. Så här kan inte en organisation som gör anspråk på att arbeta vetenskapligt agera om man ska ha någon trovärdighet. Ställer man upp i domstol och ger stöd för åklagarens påstående att läkaren förgiftat flickan genom en kraftig överdos av thiopental kort innan hon avled på det underlag man hittills presterat kommer man att skämma ut sig i vetenskapliga kretsar.

"Patients visit their doctors with the reasonable expectation that the recommended treatment is appropriate and, even if they do not know the exact terminology, that the doctor’s choice of treatment is ‘‘evidenced-based.’’ Those charged with serious crimes, such as murder, might share similar expectations about the evidence presented against them, but they would frequently be mistaken, particularly when questions about the timing of drug ingestion, or the amount of drug ingested, are at issue. Defendants have found themselves charged, and convicted, only because the jury has believed that accusations were based on a ‘‘scientific’’ method that is neither evidence-based, nor peer-reviewed, that has an unknown rate of error, and has no published standards of operation.

The rules of evidence-based medicine are just as applicable to forensic pathology and toxicology as internal medicine or surgery, and these rules should be applied."

Tillägg: Skulle det vara så illa att en domstol sätter större tilltro till utsagor från RMV än vetenskapligt grundade uppgifter från annat håll för att man "inte förstår" och därför tar det säkra före det osäkra och förlitar sig på "myndigheten" – ja då har vi definitivt ett rättssäkerhetsproblem när det kommer till rättsfall av det här slaget.