Allt om ADHD!

Vilket helvete alltså

Det du beskriver stämmer väldigt bra in på mig.

Det jag går och oroar mig för nu är om medicinen kommer ha det resultat jag hoppas på

Skönt för dig att medicin iallafall är på ingång. Själv måste jag vänta minst 6 månader på diagnos även fast jag vet att jag lider av add men känner mig även hyper rätt ofta så adhd är med ett alternativ.

Det är förjävligt att det ska tå sån tid, vet ju hur länge jag fick vänta

Om man misstänker man har ahdh kanske i en mild grad.

Skall man göra något åt det eller kvittar det? Gör man det för att man har det eller för man har problem?
Vad får jag ut av att dom fastställer att jag har adhd?

Varför jag frågar är för att jag tror jag har en mild grad av adhd och även dyselexi, är över 30 år och har komit på det nu. Men maundrar ju om det är lönt att ens kolla upp sig......

Jag är en tjej på 29 år gammal som precis fått lov att påbörjat en adhd-utredning.
Jag har mycket ångest och haft mycket depressioner i mitt liv,sen jag var 14-15 år.
Har testat alla möjliga antidepp. genom åren som läkaren skriver ut,men inget har funkat på mig.
Jag testade ritalin i våras under en period på ca.2 månader,då jag me största sannolikhet har någon slags adhd problematik.Jag hade en väldigt jobbig period i mitt liv just då och va på gränsen till att göra slut på mig själv,för jag kunde inte hantera min inre ångest.
Och då fick jag testat ritalin av en vän,som själv har adhd och tyckte att de verka solklart att jag också tycktes ha de.

Helt plötsligt så vände mitt liv!Jag kunde fokusera på de viktiga,ta tag i mina problem,orka göra sånt jag behöver få gjort,men aldrig orkar ta tag i.
Jag blev gladare,lugnare och mitt humör blev 100 ggr bättre.Behövde inte bli rädd att jag skulle gå upp i taket för lilla minsta,så som jag alltid annars gör.
Kändes så oerhört bra att äntligen ha hittat en medicin som funkar på mig och som får mig att vilja fortsätta lev!Den gjorde helt enkel mirkakel.Men hade den bara i 2 mån,sen kunde jag ej få tag på den längre.Och då började berg-och dalbanan igen...
Gjorde självtest på nätet,fick då 22 av 24 poäng.
Mina vänner tror me största sannolikhet att jag har adhd pga mina problem me mig själv.

Talade me min läkare om detta i våras och han sa då att en utredning kommer göras.
Nu i förra veckan,så fick jag äntligen träffa en psykolog som börjat göra en massa tester hur mitt minne är osv. Jag ska träffa denna psykolog 2 ggr till denna vecka som kommer.
Min vanliga läkare,som jag föreslog undersökning för,han har också börjat ställa några frågor kring en ev. adhd problematik och han vill gärna träffa min mamma eller en närstående som kan komma på ett möte och svara på frågor hur jag va som barn.
Har fattat att de hänger rätt mkt på hur man va som liten.
Jag är rädd att dom inte kommer ge mig nån diagnos,då dom tyckte att jag va "normal" som barn,
för att jag kanske inte va överdrivet bråkig,stökig eller hyperaktiv.
Jag har märkt på senare år att jag har såna tyiska adhd symptom.
Att inte kunan läsa tidningen,för jag få läsa samma rad 20 ggr om.
Att jag är glömsk,har väldigt svårt att passa tider,då jag alltid är sen och har väldigt svårt med att vänta.Har inget som helst tålamod,utan allt ska ske på direkten.
Pratar konstant och vet aldrig när de är dags att lägga av..

Hoppade av gym. efter 2 mån,då jag inte palla me skolan.
Vart sjukskriven mer eller mindre under hela tiden sen dess,vilket är många år.
Inget självförtroende till att skaffa jobb,svårt att komma i tid och är mest ledsen och trött på livet och mig själv. Men nu har jag äntligen funnit hopp,efter att jag testat ritalin,som jag mig livsglädjen och kraften tillbaka.
Jag är bara så rädd att jag inte kommer få denna diagos bara för jag va rätt lugn som barn
Då denna medicin fått mig att vilja leva igen och ha tro på mig själv,så är det den medicin jag behöver för att orka stå ut..
Min mamma skulle följt med på möte i augusti,men hon valde att jobba istället,då hon ej kunde ta ledigt sa hon.
Så nu är nästa tid den 28 september istället! Så jävla drygt att vänta,för jag vill de ska ske NU,då jag redan väntat hala året och jag behöver akut medicineras för min adhd,så jag inte går och hänger mig innan dess,då tålamodet börjar ta slut,då jag är trött på att va trött och att må skit.
Min barndomsvän sa att hon kunde följa med istället,då min mamma aldrig har tid.
Men nu så jobbar även min vän detta datum och kan inte ta ledigt.
Detta kommer ju dröja en EVIGHET
Kommer inte få en ny tid förens oktober..och sen dröjer de väl en evighet innan man nu får medicin dessutom.

Hur viktigt är det för dom att få prata me en närstående om min barndom?
Och är de en dålig eller bra idé att tala om att jag testat ritalin som faktiskt fungerar?
Jag har sagt de till min läkare att jag provat de i 2 veckor bara(jag ljög)
Kan man inte va ärlig och säga att man testat under längre period och att man tycker att den får en att fungera och att man önskar att man kunde få en diagnos fastställt snarast,då man kan få rätt medicinering och bli normal?
Eller är de dumt att va ärlig om de?
Och är de nåt jag ska tänka på när jag gör dessa tester?

Helt ärligt,så skruntar jag i om jag har de eller inte..Jag vill ändå få den diagnosen,för att få medz,för att orka kunna leva.Jag har även ett barn att ta hand om,men jag orkar knappt me mig själv
Och som sagt så får denna rita. mig att funka normalt.och det är de enda jag vill..Att leva normalt.
Hoppas någon orkar ge mig bra råd eller svar på detta.Peace and love.

Föresten så läste jag nyss ett inlägg om en kille som gjort en sådan här utredning,om att han fick ta blovprov vid ett tillfälle.Gör dom det på alla och varför isf?
Inte bra om man nu skulle ha nån form av drog i kroppen tänkte jag.
Men de kanske inte är de dom kollar?
Jag har fått tag på 30 st 20 mg ritalin kapslar och 60 st 10 mg ritalin tabletter(dom snabbverkande)
Jag har tagit en 10 mg tablett i 5 dagar nu,men känner knappt av den.
Hur snabbt bör jag höja dosen och under hur lång period?
Vill ju inte dom ska ta slut för fort,för jag kommer inte kunna få tag på nya sen.
Men vill heller inte gå på en dos på 10 mg om dagen i 2 månader,så man inte märker av den.
Tag 20 mg om dagen i våras i ca.2 månader och märkte enorm skillnad.

Jag kunde tänka klart,hålla mig lugn i humöret och psykiskt mådde jag mkt bättre.
Orkade ta tag i saker och göra det som förväntades av mig.
Men när jag sluta me dom så kom feting depressionen tillbaka som ett skott i pannan på mig
Ska jag fortätta ta 10 mg om dagen i en vecka till för att sedan fortsätta med 10 mg morgon+10 mg vid lunch? För dom håller inte i sålänge har jag märkt.
Efter intag på 10 mg morgon,så blir jag lätt trött och ofokuserad några timmar senare.

Kanske bra att hålla sig till 20 mg om dagen,om det nu skulle va så att de döjer innan min utredning blir klar och jag sedan får medicin?

Vad jag minns så fick jag ta urinprov som drogtest när jag började med concerta (annan "adhd" medicin), dock har jag tagit blodprov för att kolla levervärden osv, iom de flesta av dessa mediciner ger olika biverkningar och kan påverka kroppen rejält, var någon medicin jag tog när jag var yngre som gjorde att jag fick onormalt blodtryck, och pendlade väldigt mycket i vikt bl.a. Men iaf, eventuella droger borde du hålla dig borta från ett tag iaf, om jag minns rätt så behövde jag bara göra ett urinprov en gång.

Det låter inte som en bra idé att medicinera med läkemedel som inte är dina, under pågående utredning. Om det finns hållpunkter för ADHD så kommer utredningen att finna dessa. Att medicinera som du gör förvirrar utredningen. Kom ihåg att Ritalin är ett narkotikum. Alla narkotika är förbjudna under utredningen, om inte läkaren i det enskilda fallet medgivit det. De flesta skulle nog säga minst en månads drogfrihet från amfetamin och liknande medel, och flera månader fri från cannabis osv. Ingen alkoholpåverkan eller abstinenspåverkan vid testning.

Nej,jag vet att man inte borde ta medicin amn ej fått utskriven.
Men jag vet faktiskt inte vad jag annars ska göra när jag mår så här dåligt att jag inte orkar me mig själv
Denna medicin får mig att orka gå upp på morgonen och göra det som förväntas av mig under dagen.
Jag sitter inte hemma och gråter hela dagarna,utan de känns plötsligt som livet fått en mening.
Innan satt jag mest hemma och grät eller tänkte sönder hjärnan och blev knäpp på allt..på mig själv.
Tänker bara att jag är konstig,annorlunda och dum i huvudet som inte klarar av att göra nåt och får jordens ångest över att jag vill göra så mycket,men att orken inte finns till.

Nu orkar jag åka till skolan och lämna mitt barn(som tar en timma dit och en timma hem)
Jag brukar va jätte irriterad annars,då vi bor så långt bort och nån lägenhet nära skolan aldrig fås.
Svär mycket och blir lätt stressad.
Med denna medicin har jag tålamod,nåt jag aldrig nånsin haft förut.helt sjukt!
och det är så skönt att slippa gå runt och känan sig konstig och typ rädd för sig själv.
Rädd för när man ska få ett utbrott på nåt förmodligen väldigt litet,så som de brukar va me mig.
Jag brusar upp för små saker och det är jobbigt när jag har min son hemma,som jag knappt orkar lyssna på
Jag tycker synd om honom,då jag inte har så mkt tålamod till att göra saker,då allt måste gå väldigt fot eller precis som jag vill.Och när det inte går som planerat,så blir jag väldigt upprörd och kan va arg resten av dagen..

Därför känner jag att medicinen är det enda som gör att jag ens pallar sitta här just nu.
Jag får massor me saker utfört,sånt som jag annars dragit ut på i evigheter.
Jag får ryck på allting annars och går upp i taket över småsaker.
Nu är jag mer lugn och balanserad.Och jag har aldrig nånsin känt så i hela mitt liv.Lugn.
Jag gör en sak i taget,i rätt takt.Stressar inte och får inte ångest över allt längre.
För första gången känner jag hopp om att leva.
När jag inte tar medicinen,så blir jag som en zombie.Som önskar att jag låg i graven.
För jag får inget gjort och känner bara sådan stor press på mig själv.
Nu kan jag andas på ett helt annat sätt.
Svårt att förklara..Jag bara orkar med livet och kan se de från den ljusa sidan och inte bara allt svart.

Jag vet faktiskt inte hur jag annars kommer lyckas stå ut..
Jag lever med såna sjuka depressioner och käkat olika mediciner sen jag va 17 år.Inget hjälper.
Går hos psykolog varje vecka sen 1 år tillbaka.Även på dbt-behandling dessutom.
Inget får mig glad och jag lever i ett konstant mörker me mig själv.
Nu ser jag äntligen en ljusning som sagt.Så om jag inte tar medicinen,vad ska jag ananrs göra?

Jag tar egentligen inga droger,men har provat i förra veckan.Ett opiumpreparat.
Men de hinner väl förmodligen gå ur kroppen antar jag.
Jag slutade droga för flera år sedan.Så jag är fullkomligt ren när jag gör denna utredning.
Förutom att jag tar ritalinet då,om det nu räknades.Är inte så insatt i det..
Tack för ni svara!