Allt om ADHD!

Konfrontera. Att man har ADHD är ingen ursäkt för att få bete sig som en idiot. Säg åt honom att hålla käften och sitta still, lägg till frågan "har du damp eller?". Om han reagerar starkt och flänger och har sig när du har sagt det, så har han ADHD. Annars är han bara en jobbig jävel som ändå ska sitta still och hålla käft.

Glöm nu inte bort att det kan vara en kombination av ADHD och dålig uppfostran. Glöm inte bort att det finns idioter och dum huvuden över allt och det är ingenting man kan skydda genom en diagnos.

Missade att säga att vi läser på universitetet.

Sant. Tänker ändå bara att det är svårt att säga till någon som kanske inte kan kontrollera sig själv och det denne gör. Men det är som du säger. Inget beteende är ju ursäktligt bara för att man har en diagnos!

Är rätt så svårt att planera något sådant, du borde prata med han, så du kan känna av han lite. annars tycker jag att det är onödigt att kunna störas av något sådant han borde nog "coola" ner sig med tiden han går där, om han bryr sig om hur ni andra tycker om han.

Låter ovanstående som en person ni tycker skulle kunna bemöta en annan person på ett vettigt vis?, redan i inlägget ovan är det mer eller mindre en idiotförklaring av inläggets "författare"

Du går alltså på _UNIVERSITETET_ och söker hjälp på ett internetforum angående hur du skall bemöta folk i din omgivning på ett vettigt vis, som _ENLIGT_ dig uppför sig på ett för dig "avvikade" sätt?

-----------

PS: Också underhållande med alla idioter som alltid skall delta i dessa diskussioner med, helst genom att bidraga med härliga cut'n'paste från diagnoskritererna för dessa olika funktionshinder.

Och "VI" är dom som är konstiga och avvikande?, om ni utgör motpolen så omfamnar jag med glädje det faktum att jag är annorlunda, med ett så oerhört stereotypiskt och enkelt tankesätt så förvånar det mig nästan att ni inte står uppradade på ett broräcke någonstans, hand i hand sjungandes "we shall overcome"

Låter som mitt scenario med min farsa när jag tog upp att han kan ha ADHD. Trots att han vägrar kolla på diagnoskriterierna utesluter han det direkt och blir skitförbannad.

Ingen aning hurvida du själv har diagnos eller ej, men bra att veta för dig kanske är att ärftligheten för män ligger runt 80% för flickor runt 70-75% om fadern är den som har anlagen.

Kill self.

DAMP och ADHD är inte samma sak. Gå och skäm ut dig någon annanstans.

Jag har läst igenom ganska mycket av tråden och jag är nu lite kluven.
Ingen har någonsin sagt någonting med ADHD eller ADD till mig. Jag känner en del personer som har AD(H)D och jag tror själv att jag är mycket lugnare ("normalare") än de. Men det kan ju också vara för en av personerna jag jämför mig med är ett extremfall. Eller för att man normaliserar sig själv.

Men saken är att jag finner många likheter mellan vad som diskuterats här och med mig.
Så länge jag kan minnas har jag haft problem med att sätta mig ner och göra saker, jag frågade lite slumpmässigt min morsa hur jag var med läxor och uppgifter när jag var liten. Hon sade att hon behövde tjata och tjata för att jag skulle göra något, och ju mer hon tjatade desto svårare blev det för mig att ta tag i det.
Jag satt ofta på lektionerna och gjorde små gubbar av häftmassa eller ritade, lärarna beskrev mig som "klassens clown" och att jag var snäll och trevlig, men saknade självdisciplin till att bli klar med saker. (Detta är vad jag själv kommer ihåg, och hur jag uppfattade det)
På svenskan i låg- och mellanstadiet skrattade jag ofta så mycket så de fick ta ifrån mig boken och skicka ut mig tills att jag lugnat ner mig (jag läste Bert böckerna).

Jag fick inte speciellt bra betyg i högstadiet och gymnasiet, och jag har försökt läsa upp mina gymnasiebetyg från och till sedan 2006.
Varje gång jag startade på en ny termin hade jag känslan av att "nu jävlar ska jag klara det", men det blev lika fail varje gång.
Jag är med på lektionerna till stor del. Så jag har inte direkt märkt av att jag har några stora svårigheter att koncentrera mig under skoltid när det gäller att prata och vara aktiv, jag lyssnar och hänger med så gott jag kan.
Detta kan ju bero på att jag tycker om att vara delaktig i diskussioner och få ut vad jag tycker och visa vad jag kan, jag räcker dock ofta upp händerna och vill gärna få ett prata så fort som möjligt innan jag glömmer det eller att diskussion leds in på något annat ämne.
Det händer att jag börjar tänka på andra saker, börjar rita eller bara kollar ut genom fönstret eller i klassrummet om det är något som inte intresserar mig. Trummar med fötterna, pilla med pennor, skaka på benet hör till vardagen, men främst i skolan. Sällan hemma när jag sitter vid datorn tex.


Men när det kommer till läxor, inlämningsuppgifter och saker som måste göras. Då _KAN_ jag verkligen inte sätta mig ner och göra det. Det tar 15 minuter, märker jag inte av att jag har kommit någonvart då så ger jag upp.
När jag gick på folkhögskola gjorde jag ungefär en större uppsats per termin, och nästan inga läxor, uppsatserna var i ämnen som intresserade mig.
Jag har ännu svårare att koncentrera mig om det är andra saker i vägen, t.ex ett ostädat rum, obetalda räkningar, ångest över att jag inte kan göra saker i tid, diverse anonyma bildforum.
Då tänker ni säkert på att jag borde städa, betala räkningarna och sen bara sätta mig och göra det som behöver göras?
Det, precis som med läxor, slutar alltid på samma sätt. Jag glömmer göra något/skjuter fram det. Om jag gör det överhuvudtaget så är det i sista minuten, då menar jag verkligen att jag börjar på det 22.00 dagen innan det ska lämnas in. Jag blev nyss klar med en uppgift som skulle varit gjord för en månad sen. Och det var inte ens något stor uppgift.
Jag glömmer också läxor väldigt ofta. Men jag har ganska mycket koll på andra saker, till exempel så glömmer jag sällan sakerna jag alltid måste ha med mig, nycklar, mobil, mp3-spelare, plånbok och min mössa. Men glömmer jag något av det hemma stör jag mig något otroligt, så jag har alltid allting där jag har koll på det.

Jag har hört så många gånger, av många olika lärare att "Jag kan ju om jag bara vill", och de förstår inte varför jag bara kastar bort alla chanser jag får, grejen är ju att jag VILL, men det är så jävla svårt. Många år av försummade studier och erfarenheten om hur jag hanterar skolan har lett mig till insikten att det inte ens är lönt att försöka för det går ändå inte.


Något som jag inte känner igen mig så mycket i är att det är rörigt i skallen, jag känner inte direkt att jag har 1000 tankar samtidigt. Jag vet inte, det kanske jag har, bara att jag inte märker av det så mycket.
Snarare är det så att jag är helt tom i skallen, det händer att jag "zonar ut" eller hur man ska beskriva det. Jag stirrar bara rakt ut och synen suddas till och jag sitter i min egen värld.

Jag är lite deppig över hur min situation ser ut och att jag inte kan ta tag i saker, tror det är därför jag sitter här nu. Jag har tagit såpass många terminer med csn så jag kan inte få fler, jag har skuldsatt mig för livet och inte kommit någon vart.

Jag vet inte om någon annan i familjen eller släkten har något sånt här problem, sen att alla mina misstankar avfärdas som struntprat de gånger jag har nämnt det för mina föräldrar gör det inte mindre pinsamt.


Nu i skrivande stund vet jag med mig att det var fler saker jag ville få ut och som stämmer överens med vad andra skriver, men jag kan inte komma på något mer just nu.

Jag vill absolut inte vara ett ärkemiffo och sitta och skylla mina personliga problem på någon diagnos eller agera hypokondriker. Men jag vill så gärna komma underfund med varför jag är så jävla dålig på vissa saker.


Jag är troligen bara är lat och korkad.

Haha ja, kanske för att du inte är van vid det dock. Annars är det kanske lite för hög dos. Hjälpte det inget?

Många tar ju tjack och dylikt för att ha typ maratonsex. Står mycket om det i drogforumen om centralstimulantia. Själv tycker jag tvärtom att det totalt tar kål på min sexlust.



Hade också velat prova Metamina, men hmja...

Min bror käkar Strattera och han rekommenderar det iaf. Kan ju fråga honom angående det åt dig om du vill veta mer.



Precis som du känner kände jag när jag var yngre. Och särskilt det sista du skrev. Folk tror att man är lat och korkad, och till slut tror man det själv. Och när man inte klarar av det andra klarar av så är det ju självklart att man själv känner sig dum i huvudet och tycker att man är dålig. Men jag känner ett enormt agg mot de vuxna i min uppväxt för att de inte förstod att jag hade ett problem och behövde stöd och hjälp.

Det du beskriver låter exakt som ADHD. Har du tillräckligt svårt för alla de saker som du beskriver så att det faktiskt fuckar med ditt liv så är det självklart att du förtjänar att få hjälp för att fungera bättre och bli nöjd med din tillvaro.

"Du kan ju om du vill" - jävla fittor. Exakt vad jag alltid fick höra. De kan ta och dö för att de inte förstod att jag ALDRIG valt att vara "lat", och så ska de föreställa vara lärare. Det är ju de som borde märkt att något inte stod rätt till istället för att förstöra min självkänsla under min uppväxt.

Man VÄLJER att vara lat.
Kan man inte VÄLJA att INTE vara lat - då är det för fan INTE lathet det handlar om, och den som påstår det motsatta är oerhört korkad.
That's a fact. Glöm aldrig bort det! Och stå på dig.

Hur reagerade folk som tagit ritalin o concerta i början?