Trevliga, otrevliga eller rentav obehagliga kändisar?

Inte när jag har träffat honom. Men då har han a) varit tillsammans med sin fru och b) inte varit på sin hemmaplan i någon bemärkelse.

Jag har träffat en del kändisar i mitt tidigare yrke. Någon som verkade vara riktigt trevlig var Lasse Lönndahl, naturlig och helt utan divalater.

Träffade dom på krogen här för leden och dom var fantastiskt trevliga. Förvisso rätt så upptagna med att prata med folk då det var en efterfest till en föreställning. Filip skakade jag bara hand med och sa några varma ord till, han tackade ödmjukt.
Fredrik däremot, sa några varma ord till honom med. Han uppskattade det. Sedan började han prata med mig och fråga mig saker. Trots att det var fullt med folk och en massa rörelse och fylla.
Supertrevlig verkligen.
Har man följt dom en massa år så blir det väldigt stort för en. Och då vet man även att Filip är lite mer obekväm i sådana situationer så det har man överseende med.

Träffade även på Sigge Eklund en annan gång och även han var även supertrevlig.

Soran Ismail är också en trevlig människa. Han kan man skämta med och liksom ha en good time.

Sen bör det väl tilläggas att kändisar också har dåliga dagar och familj som alla andra. Och vi vet väl själva hur vi kan vara mot folk en dålig dag. Kanske en aningens tillbakadragen och inte så pigg på att prata liksom. Så man ska inte döma folk för fort.

Alex Schulman - Trevlig. Vi talade om Tomas Tranströmer (detta var i samband med nobelpriset 2011 hade delats ut).

Fredrik Wikingsson - Mycket trevlig.

Fredrik Lindström - Osympatisk. Kort i tonen, objussig.

Jag vistas i samma semersterby som "morotsprinsen" Ranelid. En arrogant faan. Ställer sin bil precis var som hälst (den är dock lite mer anonym nu efter hans lilla incident ved Eljaröd, varefter han var smart nog att bli av med sina "Ranelid"-skyltar) och är så överkåt på uppmärksamhet at man blir spyfärdig.

Både Kristina Lugn och Marie-Louise Ekman har berättat att de lämnar intervjusituationer om den som intervjuar dem inte är förberedd, inte är inläst på ämnet. Är det att vara otrevlig? Vad man vill ha när man är kunnig/kompetent/framstående inom ett område är ju kommentarer från någon som vet vad den pratar om, som kan ställa relevanta frågor. Och som är INTRESSERAD av det man gör.

Ranelid nämndes ovan. Jag har träffat honom i privata sammanhang (slutet sällskap) och han var enormt trevlig. Dock, tro't eller ej, tystlåten. Han talade inte särskilt mycket och lade inte beslag på konversationen. Hur han kör bil vet jag däremot inte.

Tommy Körberg uppfattar många som otrevlig, men inte jag. Han var extremt trevlig, återigen ett slutet sällskap där han kände många. Visst, karln har sina divalater, men han är helt okej. Han hatar Jan Gulliou, förövrigt...

...och då ligger man plus i min bok eftersom Janne är ganska dryg. Okej, han kan vara trevlig, men på ett högdraget sätt. Han är lite för egenkär, den där.

Lasse Kronér är en "go gubbe". Han är rolig och samtidigt en oerhörd känslig person med mycket empati. Svårslagen kombination, helt enkelt. Han är en av få som kan berätta en berättelse och få dig att garva och röras nästan till tårar samtidigt. Han är för mycket lekgubbe på teve, mycket bättre som privatperson.

Classe Malmberg är ganska trevlig, fast honom har jag inte träffat så mycket. Har sannolikt sina dagar, som alla andra.

Lotta Engberg är en trevlig kvinna, men ack så karltokig. Och, har jag själv noterat, gillar inte nobben. Skilsmässan var väl ingen direkt överraskning, om man säger så.

Björn Skifs vill så gärna tvätta bort trevlighetsstämplen och verka lite tuffare, men det kommer han aldrig klara. Enormt trevlig, mycket humor och lågmäld. En person som definitivt inte tar sig själv på för stort allvar.

Man kan inte nog tala om hur fruktansvärt hemsk Martin Timell är. Dryg, elak och djävligt jobbig. Är hemskt gärna sarkastisk och skämtar på andras bekostnad.

Döda kändisar får man väl också ha med? Micke Reuterswärd var en mycket fin människa, det var tråkigt att det gick som det gick med honom. En kvick, humoristisk och genomtrevlig människa.

Göran Hägglund, knappast känd längre, är en trevlig och rolig människa, som många noterat.

Sedan... Känd och känd... Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, är en hemsk människa. Göran Johansson hade i alla fall humor och lite självdistans, om än vassa armbågar. Anneli däremot... Har sett henne stå och skälla ut (!) pensionärer som inte riktigt höll med henne i sakfrågorna. Hon blev arg, ställde sig och skrek och försökte tala om att "nu får ni faktiskt finna er i att jag bestämmer". Åker sällan till Göteborg efter den synen. Nog för att man inte behöver hålla med, men är man politiker måste man för höge bövelen kunna ta mothugg. Ett tag såg det nästan ut som om hon skulle flyga på en pensionär och ta till nävarna.

Då är Jan Eliasson en bättre sosse. Trevlig människa och dessutom bildad. Hans bror Roger (som bytt namn till Holtback) är inte heller fel.

Olof Persson, före detta Volvo-VD, är inte trevlig. Fullständigt humorbefriad och skolexempel på psykopaten i företagsledningen. Visst, han kan le och säga trevliga saker, men det dryper av falskhet.

Den där Schulmann... Den äldre av bröderna. Han är visserligen trevlig, men har överklasskomplex, är enormt penningfixerad och tycker kanske lite för mycket om sig själv. Hans bror är bara helt borta, generellt. Ingen av dessa båda är några intellektuella giganter.

Krister Henriksson är en trevlig person. Och enormt anspråkslös. Lite tillbakadragen, men han har en verklig passion för teatern och är lättsnackad.

Absolut inte otrevlig. Snarare seriöst; dels kostar det tid för intervjuobjektet, dels säkerställer det att resultatet blir bättre och att den untervjuade får fram vad denne vill säga.

Det finns alltför många som ställer upp I intervjuer endast för att synas och inte för att de vill framföra något.

Hur kommer det sig att du känner så många kändisar?

"Känner" är att ta i. Ranelid då, som exempel, råkade vara gäst på en tillställning dit jag också var bjuden. Samma sak gäller förövrigt många andra. Jag får en del inbjudningar via gamla jobbkontakter och en del personer jag känner känner i sin tur kända personer, varpå vi så att säga råkar springa på varandra någon gång. Och då får man ju ett intryck av personen i en mer hemtam miljö.

Så känner är väl att ta i, kan jag tycka.

Ok. Kul i alla fall.

Kan det bero på hur han blev bemött från början?