Kul att ni gillade Dheepan, var lite orolig att folk på Flashback skulle avfärda den som snyfthistorier och propaganda men det gläder mig att höra att många av er har mer än bara filmvett i huvudena. Ni nämner båda skådespelet i filmen vilket är kul då de tre familjemedlemmarna är alla amatörskådisar som gör sin debut i Dheepan vilket är lite kul trivia.
Sånger Från Andra Våningen [2000] dir. R. Andersson
Jag vet inte riktigt hur jag ska angripa Anderssons filmer och även om hans senaste En Duva lyckades stundtals både beröra och chockera så var det ingen minnesvärd upplevelse och filmen kändes något "bloated". Är det tanken att jag ska se dem som ett montage av korta scener av absurdist komedi eller ska jag tänka så det knakar för att komma närmare de subtila teman som gömmer sig bakom de oförklarliga scenerna?
Sånger Från Andra Våningen är den första delen i en trilogi av filmer "om att vara människa". Den är mycket roligare än En Duva men den lyckas inte gripa mig på ett djupare plan. Religion är ett återkommande tema men jag vågar inte säga något om vad Andersson försöker uttala sig om temat. Existentialismen som är mer uppenbar på En Duva finns även här men den känns inte lika direkt som i Anderssons senaste utan mer något som släpats med i skådespelet, scenografin, ljussättningen och färgpaletten; de tekniska element nästintill skriker livsångest i mina öron.
Jag har väldigt svårt att tyda filmerna och få någon form av grepp om vad Andersson försöker säga som regissör men det är i slutändan ändå det underliggande som stannar där tillbakablickar på komiska scener plötsligt säger så mycket mer under det ytliga, uppenbara som försiggår på duken. De lyckas ändå framkalla något mer än förvirring över dess absurda natur men det är känslor och tankar som jag omöjligt kan sätta ord på eller ens greppa innan de snabbt susar vidare.
Jag vill göra någon jämförelse mellan Andersson och Bresson också men jag är osäker på om det egentligen är passande. Visst är båda två regissörer som brukade en oortodox stil gällande regi där skådespelet och sättet att filma en scen skiftar så starkt från vad vi ser som norm men jag kan ändå aldrig riktigt älska Anderssons filmer för det stilistiska bakom dem även om Bresson är en av mina favoritregissörer.
Oförklarligt och jag kan fortsätta skriva om hur jag inte riktigt fattar, men den får en trea.
Sånger Från Andra Våningen [2000] dir. R. Andersson
Jag vet inte riktigt hur jag ska angripa Anderssons filmer och även om hans senaste En Duva lyckades stundtals både beröra och chockera så var det ingen minnesvärd upplevelse och filmen kändes något "bloated". Är det tanken att jag ska se dem som ett montage av korta scener av absurdist komedi eller ska jag tänka så det knakar för att komma närmare de subtila teman som gömmer sig bakom de oförklarliga scenerna?
Sånger Från Andra Våningen är den första delen i en trilogi av filmer "om att vara människa". Den är mycket roligare än En Duva men den lyckas inte gripa mig på ett djupare plan. Religion är ett återkommande tema men jag vågar inte säga något om vad Andersson försöker uttala sig om temat. Existentialismen som är mer uppenbar på En Duva finns även här men den känns inte lika direkt som i Anderssons senaste utan mer något som släpats med i skådespelet, scenografin, ljussättningen och färgpaletten; de tekniska element nästintill skriker livsångest i mina öron.
Jag har väldigt svårt att tyda filmerna och få någon form av grepp om vad Andersson försöker säga som regissör men det är i slutändan ändå det underliggande som stannar där tillbakablickar på komiska scener plötsligt säger så mycket mer under det ytliga, uppenbara som försiggår på duken. De lyckas ändå framkalla något mer än förvirring över dess absurda natur men det är känslor och tankar som jag omöjligt kan sätta ord på eller ens greppa innan de snabbt susar vidare.
Jag vill göra någon jämförelse mellan Andersson och Bresson också men jag är osäker på om det egentligen är passande. Visst är båda två regissörer som brukade en oortodox stil gällande regi där skådespelet och sättet att filma en scen skiftar så starkt från vad vi ser som norm men jag kan ändå aldrig riktigt älska Anderssons filmer för det stilistiska bakom dem även om Bresson är en av mina favoritregissörer.
Oförklarligt och jag kan fortsätta skriva om hur jag inte riktigt fattar, men den får en trea.