Vilken film såg du senast?

Välkommen tillbaka Star Wars!

5 av 5!

http://www.imdb.com/title/tt2488496/...ref_=hm_otw_t0

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=sGbxmsDFVnE[/quote]

Håller inte med dig överhuvudtaget på något plan!

Adam Driver var helt felcastad och en av de svagare antagonisterna jag bevittnat. Han kändes mer som en halvdålig variant på Reek än någon värd en Star Wars fillm.

Effekterna är Star Wars. Vad ska man förvänta sig? Tyvärr blev det ett cgi-spektakel och Michael Bay inferno istället för ett stämningsfullt Star Wars epos.

Det enda som var av intresse i denna film var sidospåret med den svarta stormtroopern och tillsammans med tjejen kunde det blivit riktigt spännande. Men detta drunknar i ett manus som står och stampar i 1977 och vägrar att gå vidare.

Jag känner i stort sätt inget under denna film med ett fåtal undantag när det vävs in några nostalgiska ögonblick och samspelet mellan Finn och Rey.
Oscar Isaacs är åter igen överflödig och bidrar i vanlig ordning inte med ett skvatt.

Och Snoke är bara skrattretande och är inte värdigt Star Wars överhuvudtaget. Ser mer ut som ett cave troll taget direkt ur Lord of the rings. Andy Serkis egen idé eller bara ett hjärnsläpp från Disney?

Star Wars Force Awakens är inte en fantastisk Star Wars film utan en simpel bagatell som endast gör personer med en tioårings hjärna nöjda och belåtna. Det finns ju för fasen Star Wars spel som är betydligt mer komplexa och erhåller mer nöje och spänning.

Star Trek är idag herren på täppan och det ska mycket till om Star Wars ska triumfera igen. Nu känns det mer som ett trött rockhjälte som sjunger på sista refrängen i hopp om att känna sig ung igen.

Troja, Brad Pitt, En bra film men lång 3/5

Requiem for a Dream (2000)
10/10. Perfekt, medryckande från början till slut. Om du vill förhindra att din tonåring knarkar så ska du visa honom denna filmen. Speciellt slutet. Började faktiskt gråta när de sade att de älskar varandra. Började klappa och skratta med, så att farsan blev oroad och lite sur för att jag skrattade åt ''lidande''... Men anledningen till att jag skrattar är simpel.

Det är som när man ser en trollkonstnär göra ett häftigt trick. Man skrattar. Inte åt. Inte med. Men som en reaktion. Man tappar andan lite. Likaså tappar jag andan på hur morbid och deprimerande det kan vara och blir lite starstruck, imponerad och glad samtidigt som jag blir ledsen.

Riktigt bra film.

Stone (2010) med Robert De Niro, Edward Norton och Milla Jovovich, m.fl. Handlar om en fånge (Norton), som med hjälp av sin fru på utsidan (Jovovich) manipulerar sin ''parole officer'' (De Niro) i syftet att bli frigiven efter åtta år i fängelse. Det känns som att filmen försöker väcka filosofiska frågor hos tittaren om ondska/godhet, tro/trolöshet, etc - budskap, som framgår ganska tydligt - kanske rentav övertydligt - i handlingen. Jag tyckte att filmen började bra, men blev sämre efter en stund. Jag tror att filmen vill för mycket och att den är lite för övertydlig med sitt budskap, samtidigt som det - vilket kanske är syftet - är svårt att empatisera med någon av huvudkaraktärerna. Annars ganska så lågmäld film. Ger den 5/10.

Jag förstår dig och är likadan med några av mina tior.
Mirror är enda Tarkovsky jag sett men kan mycket väl bli så att jag ser den en tredje gång innan jag börjar utforska mer av honom.
Ser inte fram emot att ha allt avklarat med Tarkovsky då jag aldrig sett något som liknar hans stil och inte lär hitta det igen.

Jag har precis samma inställning till Tarkovsky. Har sedan jag kollade på min första Tarkovsky för två år sedan (Ivans Barndom eller Solaris tror jag det var) tagit det jävligt lugnt med dem, har fyra sedda, vill spara dem så länge som möjligt och definitivt inte stressa fram dem. Måste vara i total rätt sinnesstämning också, ingen stress eller andra störande moment får finnas runt om.

Stalker är jag ganska säker på att du kommer gilla. Min personliga Tarkovsky-favorit

Det där håller jag verkligen med om! Tarkovsky, Malick, Antonioni och några till är regissörer vars filmer jag alltid måste vänta tills jag är på rätt humör och allt är perfekt! Vill dessutom inte hetsa med deras filmer då det är så härligt att veta att man har en massa potentiella guldkorn kvar.

Känner över lag att deras filmer är något jag måste smälta under en lång tid. Skulle aldrig kunna se en Tarkovskyfilm om dagen, eller ens veckan då det känns som att (för mig) hela upplevelsen skulle försvagas.

Den massiva forumhajpen fick mig att se Eyes Wide Shut men jag är långt ifrån såld tyvärr.
Det positiva jag kan säga om filmen är:
-Tom Cruise är svinbra
- -Behagligt tempo och känns inte alls som sin längd (2h40m)

Tycker att det är för få scener som står ut, filmen tuffar på utan att engagera så jättemycket och när den är klar tänker jag mest "jaha?".
Stort frågetecken kring Nicole Kidman, dålig i scenen med Ungraren och riktigt katastrofdålig i hashrökarscenen.

Jag gillar den tillräckligt för en 3 / 5 men njae, hade förväntat mig mer faktiskt.

Det håller jag verkligen med om. Jag fattade inte alls vad fan hon höll på med i den scenen. Hennes rus känns som taget från någon antidrogfilm som man fick kolla på i mellanstadiet.

En av mina absoluta favoritfilmer. När jag gjorde min topp 100 till Flashbacks topp 100 i början av året låg den på fjärdeplats. Sedan dess har jag sett om den samt en del andra filmer och omarrangerat bland mina toppfilmer, dock ligger den fortfarande högt runt plats 6-8! Synd att du inte gillade den så mycket!

Själv tycker jag att man ska se den helt ensam utan någon belysning över huvudtaget, helt mörkt ska det vara ute också. Helst runt vargtimmen. Då kryper obehaget på en på ett krälande äckligt sätt. Grym film som påverkat mitt filmtittande väldigt mycket!

Jungfrukällan (1960)

http://www.imdb.com/title/tt0053976/?ref_=ttfc_fc_tt

Karin (Birgitta Pettersson) ska åka till kyrkan med Marialjusen inför ottesången. Med sig har hon pigan Ingeri (Gunnel Lindblom). På vägen dit stöter de på tre vallare som våldför sig på Karin. Mot natten söker sig våldsmännen skydd hos Töre (Max von Sydow), den intet ont anande fadern till den våldtagna och mördade Karin.

Det här är stark filmkonst när den är som bäst. När jag var yngre brukade jag lyfta fram Jungfrukällan av Bergman som en av hans mest lättillgängliga filmer eftersom den innehåller action. När jag nu ser om den flera år senare så märker jag att det som är mer intressant är hur Bergman byggt upp det hela fram till hämnden samt all symbolik som går att läsa in före och efter hämnden, hur skulden och hämnden påverkar karaktärerna mer än bara actionscenerna.

Men jag ska även vara kritisk och säga att det ändå inte är en helt igenom perfekt film, även om jag tycker att dess styrka överväger de små bristerna. Första halvan lider litegrand av skådespeleriet av Gunnel Lindblom och Birgitta Pettersson. Ingen verkar ha sagt till Karin vad uttrycket ”Stranger Danger!” betyder utan hon bara naivt och oskuldsfullt pratar och charmar alla hon möter. Det blir lätt att hon uppfattas som något barnsligt i sitt uppträdande. Där utmärker sig också Gunnel Lindblom fast mer extremt åt det andra hållet. Hon spelar en havande oäkta tjej/ung kvinna som trotsigt och med en vildsint blick är misstänksam mot alla hon möter. Hennes uppträdande är ibland svår att förstå men antar att det är något man får ha överseende med. Hon verkar bära inom sig stor avundsjuka och hat mot den vackrare och bortskämda Ingeri.

En annan kritik man kan framföra är den tydligt religiösa och kristna symboliken som särskilt framträder mot slutet. Är man inte troende kan det vara svårt att ta till sig de scenerna och replikerna. Men Jungfrukällan ska utspela sig i brytningstiden mellan kristendom och asatron, något som filmen också visar upp. Det är inte en protestantisk kristendom utan en medeltida, strängare kristendom med späkning och stark botgöringsdisciplin. Om man var troende så var det hårda bud som gällde, vilket karaktärerna (främst modern och fadern) försöker leva efter.

Efter våldtäkten och mordet på ungmön så blir filmen en storstilad studie i skuld, hämnd och just botgöring. Det sägs inte så mycket i filmen utan Bergman låter bilderna få tala. Och vilket foto! Helt jäkla magnifikt med ljuset, skuggorna, kompositionen och närbilderna signerat Sven Nykvist. Så jäkla snyggt och vackert vissa scener att jag ryser. Och när det väl talas så är det välskrivet. Allan Edwalls monolog till den lilla pojken med samvetskval är filmmagi och förebådar vad som väntar gärningsmännen.

Det som sätter sig fast hos en är att man känner med föräldrarna så jäkla starkt, hur de älskar sin dotter och moderns vånda när Ingeri inte kommer hem till kvällen. När vallarna senare försöker sälja guldklänningen som hennes dotter bar har vi dramaturgiskt sett fått det som krävs för att hämnden ska börja. Vi vill att de ska straffas, nu! Men Bergman drar ut på det! Max von Sydow får gestalta kontrollerat raseri och ger sig på en björk som i min mening är bland det snyggaste/vackraste som visats i svensk film. Scenen i sig är ganska vacker men om man lägger till allting som byggts upp till den scenen, hur han nyss fått bekräftat att hans enda dotter blivit våldtagen och mördad, att han låtit gärningsmännen fått komma in i hans hem och äta av hans mat, så blir det med ens oerhört tungt och laddat. Så jäkla starkt utan att behöva visa någon överdrivet blodig slakt eller massaker. Det behöver inte sägas någonting rakt ut, vi tittare läser in och känner hans raseri och frustration, oförmögna att hjälpa till eller ingripa i det hela.

Det är en tung film som jag sparat och väntat med att se tills jag känt mig mogen för en omtitt. Bildspråket, fotot och Max von Sydows skådespeleri tillsammans med Edwalls monolog, det tidlösa temat om onda handlingar som begås mot de vackra och oskuldsfulla, en faders hämnd och Guds likgiltighet inför alltihopa. Jag känner mig urlakad och lite skakad när jag efteråt skriver den här recensionen. Den är helt klart ett mästerverk och fortsätter att vara min favoritfilm av Bergman. En film som alla bör ha sett minst en gång i sitt liv.


Betyg: 5/5!

Meshes Of The Afternoon [1943] dir. M. Dern & A. Hammid

Lite kort om denna som jag såg tidigare idag. En av de mest kända experimentella kortfilmerna i klass med Bunuel & Dalis Un Chien Andalou. Trodde att jag skulle ha lika svårt att ta till mig och uppskatta den här som jag hade med Un Chien Andalou men jag fann ändå att Meshes Of The Afternoon flöt på mycket behagligare än förväntat. Kortfilmen är säkert skyldig till mycket inspiration för mer okonventionella filmskapare genom tiderna och många scener påminde mig en del om Lynch, framförallt musiken i den version jag såg som påminde starkt om Badalamentis musik till Twin Peaks (simpla melankoliska pianoackord ovanpå främmande långsamma drönar-toner).

7

Harakiri [1962] dir. M. Kobayashi

Kände för att se någon form av jidaigeki och det här är ju en av de kändaste. Tyvärr hittade jag inte mycket i Harakiri som föll mig i smaken, även om fotot och kameraarbetet kändes oerhört fräscht och tidlöst så kunde jag inte hjälpa att känna mig något uttråkad av den något förutsägbara berättelsen som saggade ihop ungefär halvvägs igenom. Nakadai är självklart imponerande i huvudrollen men enbart hans skådespel kan inte hålla mig fastklistrad länge nog och filmens final, som också är den starkaste delen av filmen, kommer alldeles för sent. Man kan inte älska allt man ser väl?

6

Just hämndscenen i stugan hade jag själv väldigt svårt för när jag såg Jungfrukällan. Det är så mycket blandade känslor att det mest blir jobbigt att genomlida. Samtidigt som man vill att de naiva vallarna ska straffas för mordet och våldtäkten på den stackars Karin så känns hämnden aldrig bra och vi vet att ingen kommer må bättre när de tre slutligen är döda vilket kanske främst säger någonting om Bergmans talang i att framföra det hela under någon slags gråzon.

Du nämner symbolik lite snabbt i din recension och jag undrar vad du har för tankar kring huset som Ingeri besöker, när hon hamnar i knät på vad som känns som en nästan övernaturlig varelse, om inte en homage till någon form av sagoväsen. Den scenen sticker ut väldigt mycket från resten av filmen, även om den är obetydlig i det stora hela egentligen.