Vilken film såg du senast?

Musik i mörker (1948)

http://www.imdb.com/title/tt2802144/?ref_=nm_knf_t2


Bengt (Birger Malmsten) råkar under en skjutövning i militären bli skadad och förlorar synen. Ingrid (Mai Zetterling) hjälper honom och ganska snart börjar en relation uppstå mellan dem. Men ett missförstånd gör att Ingrid distanserar sig från Bengt samtidigt som han försöker försörja sig på sitt pianospelande trots sin blindhet.

Nja, kan inte säga att det här var en så särskilt bra film av Bergman. Tycker att det är lite väl tydligt berättat allting. Skådespelarna, dialogerna, musiken, det är som att det kastas rakt i ansiktet på mig. Birger Malmsten gör väl ändå ett okej jobb, även om man har sett intressantare skildringar av blindhet. Tyvärr så blir jag inte engagerad i huvudkaraktären/karaktärerna. Möjligen att Mai Zetterling väcker lite känslor när hon tar hand om Bengt och blir lite småkär i honom, men sen sticker hon tyvärr iväg och vi får inte se henne förrän mot slutet av filmen igen. Istället får vi följa Bengt och se hur det är att knåpa sig fram som pianist i Stockholm som blind vilket inte är så enkelt. Filmens lågvattenmärke uppstår just här när vi tvingas genomlida ledarpojkens odrägliga överspel när han ”hjälper” Birger Malmstens karaktär till och från jobbet. Felcastat eller dåligt omdöme av Bergman eller ja jag vet inte. Som tur är så får killen inte så mycket screentime, vilket jag tackar för.

Det är nästan roligare att se och upptäcka birollsskådisarna som figurerar här. Kul att se Gunnar Björklund i en liten biroll, han är alltid sevärd. Man känner också igen John Elfström, aka Åsa-Nisse, och Bengt Eklund, aka Nisse från Vi på Saltkråkan. Kul att se dem innan de blev kända för sina respektive roller.

Njaäe, har inte blivit så många filmer i januari månad men har i alla fall kunnat vara glad över att ha sluppit sätta några tvåor än så länge på det nya året. Tyvärr så bryts den sviten nu och det blir tyvärr Bergman som får bära ansvaret för det.

Betyg: 2.5/5

The Last Witch Hunter med Vin Diesel från 2015.

Den börjar ganska bra och intressant. Första 10 mins är rätt spännande. Men sen går det snabbt utför och allting blir bara rörigt och ganska löjligt, och man har sett allting förut många gånger
Betyg: 1 av 5.

Umberto D. (De Sica, 1952)

Efter att ha haft Umberto D. högt upp på att se-listan så gjorde jag i kväll slag i saken och såg den. Jag har inte särskilt mycket att säga, mer än att det är en mycket välgjord och ömsint berättelse om vänskapen mellan en gammal, fattig man och hans trogna hund Flike, som gör det svårt att hålla tillbaka tårarna.

Jag blev inte alls berörd av Umberto D. (1952). Känslorna kändes påklistrade och manipulativa för tittaren. Då skapar De Sica mer trovärdig medkänsla för sina karaktärer i Ladri di biciclette (1948) och Miracolo a Milano (1951) t.ex.

El laberinto del fauno (2006) (Pans labyrint)

Det var länge sedan jag såg det här mästerverket, så jag kände att det var dags. Och visst är det ett mästerverk. Året är 1944. Ivana Baquero, elva år gammal, spelar huvudrollsinnehavaren Ofelia, en bokmal som med sin mor beger sig ut på landet, till sin styvfar - som också är en sadistisk kapten i den spanska armén. I sagornas värld finner hon en tillflykt...

Fantasy & realism i en mästerlig combinación. Trots sagoinslagen och en liten flicka i huvudrollen är detta verkligen ingen barnfilm.

Egentligen hade del Toro skrivit rollen för en yngre flicka, men Baquero imponerade så stort på audition att han gjorde Ofelia några år äldre. Och hon gör verkligen en bra prestation!

Faunens röst är så... underlig och perfekt. Den låter som en förlängning av naturen, vilket är passande då faunen beskriver sig själv så här: "Yo soy el monte y el bosque y la tierra..." (jag är berget och skogen och jorden...) Doug Jones, som alltid verkar vara med när del Toro är med, gestaltar faunen väl med ett livligt kroppsspråk. Spelar han alltid konstiga figurer? The Master i tv-serien The Strain, Cochise i tv-serien Falling Skies, faunen här, Sapien i Hellboy, etc.

Men faunens röst är inte hans, utan Pablo Adáns. Fullständigt okänd för mig och enligt IMDb har han i stort sett enbart sysslat med röster. Tur att del Toro kände till honom, för den - rösten alltså - gör otroligt mycket för filmen i mitt tycke. Faunen, och de övriga sagofigurerna, är även oerhört välgjorda. Mycket imponerande.

Maribel Verdú (bl a från Y tu mamá también) är bra i sin mindre roll, och Sergi López (okänd?) är väldigt bra i rollen som den sadistiske kaptenen/styvfadern - även om rollen i sig är något enkelspårig.

Spanska landsbygden på 1940-talet är lätt att göra till fina miljöer, och det misslyckas inte del Toro med. En riktigt rustik känsla helt enkelt - strålande foto! Filmen är stundtals otrevlig - läskig är fel ord - men där finns ett antal scener som inte är alltför behagliga; trots att jag är 22 år gammal gör de mig illa till mods. Det här med att kameran stundtals följer insekten relativt långa delar är intressant och snyggt framställt.

Mycket välförtjänt så nominerades filmen till hela 6 Oscar (original screenplay, foreign language film, original score + de 3 vinsterna) och tog hem 3 stycken (cinematography, art direction & makeup).

En rolig detalj, som förvisso inte har direkt med filmen att göra, var att jag inte ens behövde text för att förstå allting. Spanskan sitter rätt så bra nu kan man väl säga.

Musiken är genomgående bra. Sången i slutet sliter i hjärtat...

Det här är utan tvekan del Toros bästa.

9/10

Jaså? Jag upplevde att den undvek all känslomanipulation och inte dröjde sig kvar för länge vid de mer hjärtknipande sekvenserna och inte gjorde karaktärer för endimensionella (hyresvärdinnan framställs inte som genomvidrig utan mest egoistisk och rationell och Umberto är inte bara en mysfarbror utan framstår också som lite egennyttig).

Jag blev nog mer berörd av Umberto D. än av Ladri di biciclette även om jag anser den sistnämnda vara en större prestation och en mer helgjuten upplevelse. Miracolo a Milano har jag bara sett någon kort trailer till och minns bara att häxor flög runt på kvastar (?) om jag inte blandar ihop den med någon annan film.

The Lobster.

Grymt härlig premiss för en minnesvärd film, men potentialen slarvas bort under senare halvan av filmen. Tyvärr på tok för tråkig och konstig utan tillhörande stilistik. Colin Farell är som alltid kompetent i rollen som deprimerad man med glimten i ögat! Räcker dock inte. Men kul att de försöker i alla fall.

5/10

Tycker inte den var det minsta tråkig. Och filmen var minst sagt udda och speciell. En klockren 4/5 enligt mig. Sen är det kul att den nya Bondbruden, eller hon som spelade den rollen i Spectre är med. Gillar henne skarpt. Léa Seydoux.

Kapten Vidal är utan tvekan en av 2000 talets bästa filmskurkar. Och filmen är extremt välgjord och bra överlag. 9/10

Ja, Léa Seydoux är grymt het. Passande med Rachel Weisz i samma film för övrigt, då jag tror hon är ihop med Daniel Craig.

Jag tycker trots allt inte att det är en klockren 4:a. Filmen lyser upp i ett fåtal scener som briljerar med sin surrealism. Men i slutändan är det en rätt färglös Wes Anderson-rulle som inte känns särskilt tight. Blev lite för mycket forcerat trams, på bekostnad av en stor portion charm som en av film av denna sort behöver för att på riktigt slå hårt. Ta bara slutet som exempel.

Sen när är Helen Hunt underbar?

Kul att du gillar den! Jag skrev något mycket snarlikt efter att jag sett den, det är filmens förmåga att beröra som är den stora behållningen. Det är inte en helgjuten film men efter att ha sett den kände jag mig som en tolvårig flicka efter premiärvisningen av nya Twilight och det är värt väldigt mycket att i vuxen ålder få uppleva det!