__________________
Senast redigerad av HejAnton 2016-01-20 kl. 17:45.
Senast redigerad av HejAnton 2016-01-20 kl. 17:45.
Citat:
A Summer At Grandpa's [1984] dir. H. Hsiao-Hsien
Ett syskonpar skickas till sin mormor och morfar för att spendera sommaren där medan deras mamma återhämtar sig från sjukdom. A Summer At Grandpa's är en oskyldig film om barn som är barn. Det är förvånande hur väl man känner igen sig i pojken Tung-Tungs sommarvardag trots att ens egen barndom spenderats i en helt annan kultur. Det är härligt att få se barnen leka med sköldpaddor, bada i floden och ströva omkring på upptäcksfärd och personligen är jag väldigt svag för filmer som denna och Min Granne Totoro där barn står i fokus och en barnslig fascination för omvärlden hänger i atmosfären.
Hsiao-Hsien har alla möjligheter att dra i mer sentimentala trådar men detta undviks som tur är och filmens grund ligger i att beröra med en naivitet och fascination som vi alla troligtvis känner igen från vår egen barndom. Barnen Tung-Tung och Ting-Ting (heter folk verkligen såhär i Taiwan?) må vara barn av Taipei men de känns aldrig låsta till den kulturen utan deras reaktioner och tolkning av den närliggande världen känns absolut världslig vilket jag antar är ändamålet.
Filmen är något ineffektiv den första timmen och arbetar mest med att etablera rummet i vilken filmen utspelar sig. Även om karaktärsutveckling är viktigt i filmen så räcker det inte riktigt för att fullständigt suga in mig enbart med sitt snygga foto och smittsamma optimism. Filmen tar på riktigt fart mot sin sista halva där den barnsliga fascinationen minskar och de två barnen ställs inför den gråa verkligheten där frågor om rätt och fel plötsligt kommer på tavlan efter att Tung-Tung vittnat till ett rån.
Nu har jag inte sett Truffauts De 400 Slagen men jag kan tänka mig att det går att dra paralleller mellan den och A Summar At Grandpa's just för likheterna i porträtteringen av barn och framförallt i hur den lyckas projicera omvärlden genom de tindrande, nyfikna och oförstående barnaögon som vi alla har sett den igenom.
Det finns definitivt en publik för denna film här på forumet och jag rekommenderar den till både er som blev lika gripna som jag av porträttering av barn i Malicks The Tree Of Life som er som fascinerades av stillheten i Hsiao-Hsiens The Assassin från förra året.
A Summer At Grandpa's, eller Dong Dong De Jia Qi som den heter på originalspråk, får en stark trea.
Ett syskonpar skickas till sin mormor och morfar för att spendera sommaren där medan deras mamma återhämtar sig från sjukdom. A Summer At Grandpa's är en oskyldig film om barn som är barn. Det är förvånande hur väl man känner igen sig i pojken Tung-Tungs sommarvardag trots att ens egen barndom spenderats i en helt annan kultur. Det är härligt att få se barnen leka med sköldpaddor, bada i floden och ströva omkring på upptäcksfärd och personligen är jag väldigt svag för filmer som denna och Min Granne Totoro där barn står i fokus och en barnslig fascination för omvärlden hänger i atmosfären.
Hsiao-Hsien har alla möjligheter att dra i mer sentimentala trådar men detta undviks som tur är och filmens grund ligger i att beröra med en naivitet och fascination som vi alla troligtvis känner igen från vår egen barndom. Barnen Tung-Tung och Ting-Ting (heter folk verkligen såhär i Taiwan?) må vara barn av Taipei men de känns aldrig låsta till den kulturen utan deras reaktioner och tolkning av den närliggande världen känns absolut världslig vilket jag antar är ändamålet.
Filmen är något ineffektiv den första timmen och arbetar mest med att etablera rummet i vilken filmen utspelar sig. Även om karaktärsutveckling är viktigt i filmen så räcker det inte riktigt för att fullständigt suga in mig enbart med sitt snygga foto och smittsamma optimism. Filmen tar på riktigt fart mot sin sista halva där den barnsliga fascinationen minskar och de två barnen ställs inför den gråa verkligheten där frågor om rätt och fel plötsligt kommer på tavlan efter att Tung-Tung vittnat till ett rån.
Nu har jag inte sett Truffauts De 400 Slagen men jag kan tänka mig att det går att dra paralleller mellan den och A Summar At Grandpa's just för likheterna i porträtteringen av barn och framförallt i hur den lyckas projicera omvärlden genom de tindrande, nyfikna och oförstående barnaögon som vi alla har sett den igenom.
Det finns definitivt en publik för denna film här på forumet och jag rekommenderar den till både er som blev lika gripna som jag av porträttering av barn i Malicks The Tree Of Life som er som fascinerades av stillheten i Hsiao-Hsiens The Assassin från förra året.
A Summer At Grandpa's, eller Dong Dong De Jia Qi som den heter på originalspråk, får en stark trea.
Kul att du gillade den
Jag hoppas verkligen att du fortsätter med att se filmer av Hou. Ingen aktiv regissör, som jag känner till, håller högre klass.
The Cameraman [1928] dir. E. Sedgwick
Efter box office floppen The General kom Buster Keaton att bli av med en stor del av sin artistiska frihet efter ett avtal med MGM som han själv anser vara sitt livs största misstag. The Cameraman brukar ses som hans sista bra film innan en rad högst mediokra men personligen tycker jag att det slutar vid The General.
The Cameraman är, som förväntat, ännu en underdog-berättelse där Keaton är "the lovable loser" som måste besegra de män som är efter hans kärlek. Den här gången är han fotograf och målet är att bli anställd på MGM där den sköna Sally jobbar.
Tyvärr misslyckas The Cameraman med humorn för mig, slapsticken känns påtvingad och hur musiken accentuerar Keaton och andras klumpiga rörelser går främst att jämföra med de inklippta publikapplåderna i The Big Bang Theory; det känns påtvingat och krystat. Mycket av humorn bottnar dessutom i frustration och missförstånd där Keaton bland annat hamnar i ett trångt omklädningsrum med en annan man och de ryker ihop över problemen med trängseln. Humorn är smått irriterande och oftast frustrerande där skämt dras ut för långt eller har sin rot i löjliga missförstånd. I Sherlock Jr och The General är Keaton kanske också en klumpig underdog men samtidigt så är han proffs i sitt område och stoltserar med självförtroende medan han i The Cameraman är mer loser än älskvärd.
Styrkorna ligger i en häftig actionscen som utspelar sig mot slutet där Keaton hamnar i mitten av ett gängkrig. Just detta är väldigt välgjort och de många stunder av deus ex machina blir aldrig problematiska för filmen just eftersom det går hand i hand med humorn och Keatons karaktär. Att där dessutom introducerats en skådespelande apa som överglänser vissa mänskliga skådisar är ju dessutom ett stort plus i kanten.
The Cameraman gick inte alls hem hos mig och då är jag ändå rätt såld på Keatons slapstick och skådespel. Det saknas framförallt minnesvärda stunts, något som alltid var Keatons största styrka, men filmen känns framförallt själlös vilket är vad som dödar den för mig.
Filmen får en tvåa.
Börjar verkligen fatta tycke för Hou och planerar att se så mycket jag kan få tag på. Lär bli City Of Sadness eller A Time To Live, A Time To Die inom en snar framtid. Just nu är Zyvagintsev min favorit av samtida aktiva regissörer men Hou är definitivt en av de främsta.
Efter box office floppen The General kom Buster Keaton att bli av med en stor del av sin artistiska frihet efter ett avtal med MGM som han själv anser vara sitt livs största misstag. The Cameraman brukar ses som hans sista bra film innan en rad högst mediokra men personligen tycker jag att det slutar vid The General.
The Cameraman är, som förväntat, ännu en underdog-berättelse där Keaton är "the lovable loser" som måste besegra de män som är efter hans kärlek. Den här gången är han fotograf och målet är att bli anställd på MGM där den sköna Sally jobbar.
Tyvärr misslyckas The Cameraman med humorn för mig, slapsticken känns påtvingad och hur musiken accentuerar Keaton och andras klumpiga rörelser går främst att jämföra med de inklippta publikapplåderna i The Big Bang Theory; det känns påtvingat och krystat. Mycket av humorn bottnar dessutom i frustration och missförstånd där Keaton bland annat hamnar i ett trångt omklädningsrum med en annan man och de ryker ihop över problemen med trängseln. Humorn är smått irriterande och oftast frustrerande där skämt dras ut för långt eller har sin rot i löjliga missförstånd. I Sherlock Jr och The General är Keaton kanske också en klumpig underdog men samtidigt så är han proffs i sitt område och stoltserar med självförtroende medan han i The Cameraman är mer loser än älskvärd.
Styrkorna ligger i en häftig actionscen som utspelar sig mot slutet där Keaton hamnar i mitten av ett gängkrig. Just detta är väldigt välgjort och de många stunder av deus ex machina blir aldrig problematiska för filmen just eftersom det går hand i hand med humorn och Keatons karaktär. Att där dessutom introducerats en skådespelande apa som överglänser vissa mänskliga skådisar är ju dessutom ett stort plus i kanten.
The Cameraman gick inte alls hem hos mig och då är jag ändå rätt såld på Keatons slapstick och skådespel. Det saknas framförallt minnesvärda stunts, något som alltid var Keatons största styrka, men filmen känns framförallt själlös vilket är vad som dödar den för mig.
Filmen får en tvåa.
Börjar verkligen fatta tycke för Hou och planerar att se så mycket jag kan få tag på. Lär bli City Of Sadness eller A Time To Live, A Time To Die inom en snar framtid. Just nu är Zyvagintsev min favorit av samtida aktiva regissörer men Hou är definitivt en av de främsta.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
