Shadow of the Vampire (2000)
http://www.imdb.com/title/tt0189998/
Under inspelningen av Nosferatu så går filmregissören F.W. Murnau (John Malkovich) över alla gränser för att skapa den perfekta vampyrfilmen. Detta blir extremt påtagligt när den alldeles för naturtrogna karaktärsskådespelaren Max Schreck (Williem Dafoe) uppvisar lite för vampyrlika drag för att det ska klassas som bara skådespeleri.
Nosferatu (1922) av F.W. Murnau är känd som den första välgjorda vampyrfilmen. En stumfilmsklassiker som fortfarande lämnar kusliga kårar och vibbar, särskilt tack vare just Max Schrecks make-up som vampyrgreven. Detta är så långt ifrån
Twilights glittrande vampyrer och den modell-snygga versionen som Brad Pitt och Tom cruise visar upp i
Interview with the Vampire. Nej, Schrecks vampyrgestaltning påminner mer om någon uråldrig, arkaisk ondska som levt kvar i århundraden i skugga och mörker, svältfödd för att nu kräla fram och fördärva människorna. Grundidén kommer såklart ifrån Bram Stokers kända roman
Dracula. Men på grund av rättighetsbyråkrati så tvingades Murnau ändra namnet på filmen till Nosferatu och namnet på greven till Orlok för att kringgå juridiska problem.
Ganska tidigt får vi höra hur film som konstform lovordas. Det är den eviga konstformen som sätter musiken och poesin i ett sammanhang. ”We are scientist engaged in the creation of memory. But our memories will neither blur nor fade”, säger Murnau romantiskt angående filmskapande. Som cineast njuter man av att höra sådant smicker för mediet, men berättarmässigt riskerar det att framstå litegrand som rövslickeri. Murnau själv målas upp som en av de riktigt stora mästarna, det tyska geniet mot USAs Griffith och Rysslands Eisenstein. Den som kan sin filmhistoria ler uppskattande, även om det blir farligt nära ryggdunkning hos klubben för inbördes beundran. Personligen gillar jag ändå att se hur Malkovich spelar rollen som regissörsdivan som kräver nästintill perfektion och ger ett ansikte åt den ”hårt arbetande konstnären”.
Det geniala med filmen är dock hur man valt att använda sig av manteln som karaktärsskådespeleriet ger till handlingen. Genom att man låter Schreck maskera sig som metodskådespelare med allt bagage som det innebär – att enbart spela in sina scener under nattetid; alltid komma ”färdigsminkad” till inspelningen; hela tiden bli tilltalad vid karaktärsnamnet och undvika mingel med de andra i produktionen – kan han komma undan med sin verkliga persona utan att väcka alltför många (nåja) misstankar. Det är en på ett sätt härlig homage och passning till den dåtida och nutida filmskapandet. Det svart-vita fotot och ljudlösa stumfilmstekniken, att vi verkligen får se hur varje kamera manuellt måste vevas för hand, varvat med Stanislavski-metoden som lever kvar än i våra dagar med kända fanbärare som Daniel Day-Lewis, Al Pacino och Robert De Niro.
Skådespelarna, framförallt Dafoe och Malkovich, spelar sin roller helt övertygande.
The Shadow of the Vampire lyckas dock inte riktigt leverera som skräckfilm, även om den får till lite halvkuslig atmosfär då och då. Snarare är det ett intressant återgivande av hur den originella skräckfilmen kom till, med konstnärliga friheter såklart. Har man sett både stumfilmsversionen och Herzog och Kinskis version från 1979 kan denna rekommenderas. Visst, den har sina brister, som att alla spelar tyskar men ändå pratar engelska (och vissa med mer påklistrad tysk brytning än andra). Men den underhåller för stunden och uppvisar ett sådant hjärta för filmkonsten att det är svårt att inte gilla ambitionen hos karaktärerna och filmen som sådan. En film jag med stor sannolikhet kan tänka mig att se om i framtiden.
