Vilken film såg du senast?

Den är ganska välgjord men huvudproblemet enligt mig är det politiska budskapet.
Alla gånger protag förlorar sina pengar är det 100% hans eget fel och alla försök att skylla på "systemet" blir bara skrattretande miljöpartiflum.

Jo, det är lite pubertalt. Man undrar om Uwe själv suttit som huvudkaraktären någon gång när han sett intäkterna på sin senaste film...

Kronans käcka gossar (1940)

Nils Poppe som värnpliktig blir inblandad i en härva där ett nytt sprängämne ska demonstreras, men det finns spioner som vill stjäla uppfinningen.

Lite kul med försvarsmedvetenheten.
Nils Poppe är nästan alltid kul att se, så även den här gången 3/5

Dessa fantastiska smålänningar med sina fantastiska maskiner (1966)

Bakom denna otympliga titel döljer sig en väldigt osammanhängande Åsa-Nisse historia, och det kanske inte är så konstigt för den är ihopklippt av sex andra Åsa-Nissefilmer.

Osäker på vad filmen egentligen handlade om, men jag har någon inneboende förkärlek för Åsa-Nisse, så jag kan inte sätta ett bottenbetyg, som nog hade varit motiverat. 2/5

In the Mood for Love (2000)

Bedårande vackert melankoliskt kärleksdrama i Kar Wai Wong stil.

Jag fullständigt älskar och beundrar Kar Wai Wongs stil att berätta kärlekshistorier på och In The Mood for Love är en av hans allra vackraste kärlekshistorier. Alltså det är så mycket känslor inpackade i denna filmen att det blir lite svårt att hantera, på ett positivt sätt.

Fotot ska vi inte ens prata om, som vanligt i Wongs filmer fullständigt briljant, här gör han en av de snyggaste filmer jag sett på väldigt, väldigt länge.

Musiken är lika den fullständigt underbar. Den kompletterar stämningen som finns i det bildliga språket alldeles perfekt.

Underbar film som definitivt lever upp till sitt goda kritikerhyllade rykte. Chungking Express är dock fortfarande min nummer ett utav Wong!

Betyg: 82/100

Hej allihopa! Det var ett tag sen jag satte min fot här. Det har varit otroligt mycket jobb och flyttfix på senaste, men nu tog jag mig tiden att se en film (!!!)

Natural Born Killers (1994)
Av Oliver Stone

Oliver Stone är en regissör på sitt helt egna sätt. Medan de flesta berömda regissörer hittar sina nischar, sina stilgrepp som vittnar om att filmen i princip är patenterad av just den regissören, är Stone helt annorlunda på den punkten. Scorsese har sina gangstrar och sin populärmusik, Cronenberg har sitt kött och sin sinnessjuka. Även okända regissörer har, om inte ett eget varumärke, ofta en genre som de håller sig till och utforskar kring. Att utveckla en tydlig och sammanhängande röst inom regi ses som livsnödvändigt inom filmvärlden, men Oliver Stone hoppar istället från genre till den genrens motsats, från lugna, tålmodiga filmer som JFK till något så excentriskt som Natural Born Killers, och om inte Stones namn hade skrivits på affischen skulle behöva flera timmars analys för att koppla filmen till honom. Detta experimenterande har han gemensamt med en annan regissör; Steven Soderbergh.

Ja du, Natural Born Killers är minst sagt en spretig historia. Mickey (Woody Harrelson) och Mallory (Juliette Lewis), två vansinniga och djupt förälskade massmördare ala Bonnie and Clyde på LSD och kokain, kör genom Amerika och dödar allt i deras väg. De blir snabbt kända över hela världen snarare än ökända, och med över femtio mord under bältet blir de till slut övermannade av den liksinnade och nästan lika psykopatiska polisen Jack Scagnetti. Fängelset skiljer dem åt med flera meter betong på varsin sida av fängelset, men när en hungrig programledare, spelad av en rolig Robert Downey Jr, med inriktningen mord gör en intervju med Mickey uppstår en chans att fly i fängelsets kaos.

Det som kanske gör Natural Born Killers till en ihågkommen och minnesvärd film är dess hypervåldsamma stil. De oroliga, sneda kameravinklarna samt ultravåldet bildar tillsammans med de otaliga och osammanhängande effekterna i slow motion, märkliga bildförvrängningar och svartvitt en hyllning till tv, skvaller och musik, det som varje dag skriker oss i ansiktet. Öppningssekvensen kommer som en chock, och stilen är ingenting vi har vant oss vid när slutet börjar närma sig. Det som skulle ha gjort det här till en obehaglig film hade varit en allvarlig och ond stämning över den. Men Natural Born Killes bjuder på en överdos humor. Scenen i det neongröna apoteket där en dramatisk shoot-out utspelar sig är sprängfylld av pistolskott, blod och explosioner. Mitt i all kalabalik klipper man till ett japanskt TV-ankare som lugnt pratar japanska framför apoteket med undertexten: ”Mickey is quite virile”.

Det som kanske tydligast presenterar för oss vad det här är för slags film är segmentet där Mickey och Mallory först träffas. Det visas som en tillbakablick i sitcom-stil med audience-skratt och hela den biten. Det som utspelar sig i den här sitcom-dimensionen är oerhört obehagligt, vilket såklart krockar med burkskratten. Vi får se en ung Mallory plågas av en pappa som misshandlar och förgriper sig på sin dotter, men då och då kläcker ur sig någon fyndig kommentar till familjens sneda leenden. Med detta visar Oliver Stone att han har tänkt göra en vrickad film som inte är rädd för att bli meta, och det håller han hela filmen ut.

Det råder inte brist på färgstarka skådespelarinsatser inte. Woody Harrelson och Robert Downey Jr. är bra på att vara sinnessjuka. Att alla som medverkar i filmens universum har på tok för många skruvar lösa blir dock ett problem. Ifall tanken är att man ska strunta fullständigt i hur det ska gå för alla hyperexcentriska och grovt irriterande karaktärer, alltså ifall de ska spegla de osympatiska galningarna som verklighetens TV slänger ur sig i form av Hollywoodfruar och Arga Snickare, ja, då är det väl ett effektivt knep av regissören. Men det frångår inte faktum att jag som tittar inte har något investerat i någon på skärmen. Och det gör tyvärr att filmen blir tröttsam.

Som en produkt av sin tid är Natural Born Killers värd att bevaras och studeras långt framåt i tiden. I porträttet av den överstimulerade MTV-tillvaron som låg på mångas läppar under mitten av nittiotalet, är detta ett mästerverk. Det är ett jäkla tidsdokument. Men som film betraktat är detta helt enkelt inte så bra, och tyvärr inget jag skulle kalla odödligt. Den tar ifrån tårna och kanske försöker lite för mycket i att vara ”tokig” och om vi ska vara helt ärliga är den inte särskilt spännande eller njutbar att titta på. Med lite själ hade detta varit en klassiker, nu blir den inte mer än intressant.

Natural Born Killers är en tour de force i en helt egen liga. I att hylla kaos och förstörelse finns det ingenting som kan mäta sig med den här filmen, varken berättelse- eller formmässigt. Men hur unik och fascinerande en ADHD-tripp än kan vara, så kan det inte vara ett mästerverk om man längtar tills att ADHD-trippen tar slut. Därför kan jag Inte Riktigt Rekommendera den här filmen.

Narnia, prins Caspian (2008)

Fortsättning på Narniaäventyret.
De fyra ungdomarna återvänder till landet Narnia, där har det hänt en hel del sedan de lämnade det.

Kanske la man ribban lite högt genom den första filmen, den här lever verkligen inte upp till förväntningarna.
2/5

Tjuvheder
http://imdb.com/rg/an_share/title/title/tt4153324/
Riktigt bra och trovärdig film. Man får följa en tjej som det går lite snett för i livet. Dom har lyckats med castingen mycket bra, dom har fått tag på ett gäng riktigt härjade människor. 4/5

Väldigt intressant och bra reccension. Natural Born Killers är en av mina absoluta favoritfilmer, fullständigt älskar glorifierande av MTV-kulturen i dess speciella form. NTB är enligt mig en av de 20 bästa filmer som någonsin gjorts, såg om den nyligen och tycker fortfarande att den är lika briljant!

Youth (2015)


Vad gör vi med vår förhållandevis korta tid i livet? Hur förhåller vi oss till vårt oundvikliga åldrande och vetskapen om att vi ska dö? Ovanstående citat, liksom många fler tänkvärda, fyller Paolo Sorrentinos senaste Youth. Titeln till trots handlar filmen om just det mänskliga åldrandet och vilket uttryck det tar sig hos olika personer. Äldre som känner sig unga; unga som känner sig gamla och gamla som känner sig riktigt gamla.

De två gamla vännerna Fred (Michael Caine), en pensionera dirigent, och Mick (Harvey Keitel), en filmregissör som arbetar med sitt slutgiltiga mästerverk, står i centrum i Youth som utspelas på ett kurortshotell i schweiziska Alperna. Förutom citaten som nämndes ovan, de vackra fotot över grönskande landskap och flådiga hotell, har filmen många fina scener med en melankolisk touch speciellt i början.

Jag tänker på en scen i begynnelsen när Caine besöker Keitel på sitt hotellrum där Keitels filmcrew ligger sovandes. Keitel viskar och nickar åt en man och kvinna i crewet och säger till Caine att de håller på att de bli förälskade, men att de själva inte är medvetna om det än. Men hur vet du det, blir motfrågan från Caine. Jag bara vet, fyller Keitel i och blinkar med ena ögon. Eller en annan scen där Caines dotter (spelad av Rachel Weisz) påtalar att Caine borde besöka sin sjuka fru i Venedig. Både Caines och Weiszs ögon tårfylls röda och utan att de ändrar tonläge vibrerar bildrutan av den outtalade sorgen. Ren filmmagi; jag ryser när jag tänker på dessa scener. Inte minst Rachel Weisz och Michael Caine har en otroligt bra kemi tillsammans som far och dotter och deras (många) starka scener tillhör höjdpunkterna. Paul Dano gör även en sevärd biroll som en skådespelar som mest blir ihågkommen för sina sämre roller; en gammal själ i en ung kropp i motsats till t.ex. Harvey Keitels karaktär som är ung i sinnet men gammal i kroppen. En komisk detalj som återkommer i filmen är att Caine och Keitel dryftar hur mycket de kissat per dag. - Three, four drops. Something like that. And you? - Ah, the same. More or less. - You mean MORE or LESS? - Less.

Men efterhand blandas de fina momenten med rätt pretentiösa scener, vilka jag gärna hade varit utan. Det skulle inte förvåna mig om Sorrentino har sneglat på Fellinis 8 1/2 med tanke på de halvabsurda inslagen och att regissören Keitel ser tillbaka på sin filmer likt Mastroiannis karaktär gör i Fellinis film. Filmens slutscener kändes inte allt för överraskande heller.

Så betyget blir ingen 4a men väl en stark 3a och det bäst ordet att beskriva Youth är VACKER. MYCKET VACKER t.o.m.

Betyg: 3/5

Sitter och tittar på filmer...

Kan inte annat än att hålla med dig NBK är helt klart en av de bästa filmer som gjorts. Har säkert sett den 20-30 ggr och jag tröttnar aldrig...