Citat:
Ursprungligen postat av
Ghost.B.C
Take Shelter (2011)
Familjefadern Curtis har den senaste tiden haft mardrömmar och sett syner ingen annan tycks se. Saker pekar på att det kommer att storma ut av bara helvete snart och det enda rätta då är väl att bygga ett rejält stormskydd som står emot ett oväder av bibliska mått. Beslutsamheten att bygga sitt storm shelter och vanföreställningarna håller på att kosta Curtis exakt allt. Han förlorar jobbet, försätter sig i en ekonomisk kris och äktenskapet håller på att spricka i sömmarna. Dessutom sumpar han relationen till sin bästa vän, sumpar sin döva dotters chanser att få ett cochleaimplantat och allt mer tyder på att Curtis lider av paranoid schizofreni.
Jag har verkligen fastnat för filmer av den här sorten nu den senaste tiden. Långsamt tempo med surrealistiska vibbar. Sen skadar det ju inte att det bjuds på en hel del läckra stormscener. Michael Shannon är en ny bekantskap för mig och jävlar vad han briljerar. Fulsnygg med ett unikt uttryck och han övertygar verkligen som labil och gammaldags familjefar. Honom vill jag se mer av. Shea Whighams säregna nylle gillar jag också. Funkar förresten jämförelsen med en blandning mellan The Happening, A Serious Man och The Master?
4/5
Riktigt bra film. Jag gav den full pott. Vill du se mer av Michael Shannon så rekommenderar jag Shotgun Stories (samma regissör som Take Shelter). Där finns inte det övernaturliga inslaget dock, men stämningen är snarlik och Shannon glänser. The Iceman och Boardwalk Empire är också något att ta en titt på om du vill se fler sidor av mannen.
Tyvärr har jag bara sett The Master så jag kan inte kommentera jämförelsen.
Såg
Nollywood Babylon (2008) häromdagen. En dokumentär om Nigerias filmindustri som är intressant i sin natur då allt finansieras och distribueras via gatuförsäljare och andra små aktörer. En stor del av filmerna behandlar ockulta ämnen, sånt som gått i folkmun i generationer som man nu kan se med egna ögon. Människor som förvandlas till djur, mystiska eldar, svart magi... Inte undra på att det säljer i ett land som Nigeria.
Man får tyvärr följa en narcissistisk idiot till regissör som lyckas förstöra mycket av filmen. Men två av de äldre herrarna kommer med insiktsfulla synpunkter i sina intervjuer, särskilt om religionens roll i ett fattigt land. Mot slutet av dokumentären handlar det mest om kristendomen då de kristna har infiltrerat filmindustrin med sin propaganda. Och de fattiga och desperata faller som flugor för det, så klart.
Inte mycket att hänga i granen tycker jag, men filmen var lärorik och gav en inblick i något helt annorlunda än den typ av film vi är vana vid.
Svår att betygsätta...
3/10 kanske.