Vilken film såg du senast?

Get Hard (2015)
Av Etan Cohen

Will Ferrell spelar James King, en vit multimiljonär med ett team av latin-amerikanska hushållerskor och en gäststuga till sin gäststuga. När han blir ditsatt för skattefusk vill domaren göra ett exempel av honom genom en tioårig dom på ett av dem värsta fängelserna i Kalifornien. För att slippa bli våldtagen måste han tuffa upp sig inför fängelsetiden och helt enkelt ”Get Hard” (som självklart används i lata ståfräs-referenser hela filmen igenom.). Därför anställer han mannen som vaxar hans bil, Darnell, som spelas av Kevin Hart, som en lärare på grund av att han är svart, och måste såklart redan ha suttit i fängelse. Tillsammans försöker de lära King hur man slåss, hur man ter sig och, på en gayklubb, hur man ger avsugningar ifall det skulle behövas.

Som själva upplägget ser ut är det inte svårt att lista ut att Get Hard tänker dra skämt kring ras och sexualitet, på det inte så politiskt korrekta sättet. Till det säger jag: Kör på! Man får skämta om allt, så länge man verkligen är kapabel att göra det roligt. Och det är här Get Hard blir väldigt, väldigt pinsam.

Jag är absolut inte den som blir kränkt av filmer. Särskilt inom humor tycker jag heller inte att man ska klassa skämt som olämpliga eller för chockerande. Man ska hålla sig borta från att kontrollera just den genren. Humor måste få ta de svängar som humorn känner att den vill, annars blir det inte roligt. Men chockhumor för sakens skull är inte roligt. Kontroversiella ämnen kan vara en perfekt ingrediens till skämt, inte ett skämt i sig. Humorn kan inte bestå i att enbart nämna eller anspela på våldtäkt, rasism eller homosexualitet, ungefär som ett konstaterande, och förvänta sig ett skratt. Här sker det flera gånger i minuten och det blir mycket snabbt tråkigt. Ett skämt måste ha finess, och Get Hard är väldigt fattig på den fronten.

Hittills låter Get Hard som en rakt igenom sunkig komedi utan några som helst finesser. Och det hade gott och väl kunnat vara just så, om det inte vore för de två huvudrollsinnehavarna Kevin Hart och Will Ferrell. Som ett fan av Harts stand-up känner jag igen mig på ett positivt sätt genom hela filmen. Kevin Harts rappa humor, stil och framförallt hans geniala reaktioner på allt som händer lyser nästan lika starkt som hans bästa stand-up-material. Han gör verkligen filmen till sin egen, vilket också leder vidare till Will Ferrell. Vissa har svårt för honom, vissa inte. Jag hör till den senare kategorin. I Get Hard är han så Will Ferrell-ig som det bara är möjligt, vilket jag uppskattade om än rollen kunde vara, ja, LITE VÄL helt enkelt. Hans roller har alltid varit lite awkward och stereotypiskt ”white guy” men ibland börjar man nästan misstänka att James King lider av någon utvecklingsstörning.

Hart och Ferrell är helt enkelt två riktigt roliga personer, i nästan vad som helst de är med i. Deras personkemi är rätt så skön och några gånger genom filmen fick jag mig ett par riktigt goda skratt. Men allt för ofta får man känslan att de brottas med det grovt undermåliga materialet som Get Hard består av. Med ett bättre skrivet manus, mer substans i skämten och en nedtoning på allt kontroversfrossande hade Get Hard kunnat vara en riktigt bra komedi. Men jag kan inte recensera en films potential, bara den färdiga produkten, och som färdig produkt är Get Hard inte alls särskilt bra. Det är osäkert ifall filmens radarpar kan kompensera för det, men kanske nästan, någonstans. Därför får den här filmen av mig trots allt en Mycket Svag Rekommendation.

Basic Instinct

Thriller från 1992 regisserad av Paul Verhoeven med Michael Douglas och Sharon Stone. Johnny Boz, en före detta rockstjärna, mördas med en ispik under samlag med händerna fastbundna och Nick Curran ska utreda fallet. Catherine Tramell, som var Johnnys flickvän, förhörs och får genomgå en runda med lögndetektorn men klarar sig. Nick tvivlar dock på att hon är oskyldig och börjar bedriva en egen utredning samtidigt som han inleder ett förhållande med Catherine. Den här filmen har blivit något av en klassiker eller åtminstone kultklassiker, i alla fall för mig. Filmen är väldigt spännande och har bra skådespelare. Den fick även en uppföljare för några år sen men den bör man helst undvika så gott det går i min mening.

Betyg: 7,5/10.

The Stepfather (1987)

7/10

Storyn är totalt verklighetsfrämmande vad gäller hur människor läser av andra och hur polisarbete går till, men det är ändå en hyfsad film (trots medioker musik osv) för att vara en thriller/rysare. Filmen räddas mest tack vare mycket bra skådespeleri av han som spelar svärfadern. Även hon som spelar dottern gör en fin skådespelarinsats.

Kultrulle i min mening. En sak som kan vara värt att veta är att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Styvfadern är baserad på en mördare vid namn John List.

Intressant, det visste jag inte. Visst är den lite kult.

Mr. Angel - En dokumentär om porrpionjären Buck Angel som på ett väl avvägt vis berättar historien om flickan som blev überman och porrstjärna. Segmentet om Bucks bakgrund är riktigt bra gjord. Det är sorgligt men känns ärligt och speciellt intervjuerna med Bucks mor och far och samspelet dom emellan är gripande. Filmen följer också Bucks kamp tillsammans med sin flickvän för att slå igenom på den stora marknaden och jag kan inte låta bli att inspireras av mannens optimism och framtidstro. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det sker ett stort genombrott i Bucks karriär som ger honom det erkännande han förtjänar. Då var tårarna nära. Jag hade gärna sett fler klipp från Bucks porrfilmer som jag har missat helt.

4/5

http://www.imdb.com/title/tt2387132/?ref_=nm_flmg_cin_1

Läs boken istället är en rekommendation här, den var väldigt bra och filmen sämre om jag kommer ihåg rätt.

Filmprojekt 2: Akira Kurosawa
#30 Madadayo (1993)

Imdb

En professor (Tatsuo Matsumura) går i pension och får se sig ständigt uppvaktad av sina entusiastiska äldre studenter. En speciell slags årlig födelsedagskalas hålls till hans ära som de gamla eleverna firar tillsammans med honom efter hans pensionering.

Det är lätt att anklaga Kurosawa för att bli sentimental mot slutet av sin karriär. Med hans tre sista filmer (Dreams, Rhapsody in August och Madadayo) är det som att vi får se den gamle auteuren blicka tillbaka över sitt liv och reflektera över ålderdomen och generationsklyftorna. I den här hans sista fullbordade film får vi följa den pensionerade professorn som vad jag antar på ett enastående sätt lyckats påverka och influera sina studenter så att de efteråt mer än gärna hjälper honom att hitta bostad och försörjning när han efter en bombning av det nyinflyttade hemmet blir så gott som utblottad. Filmen genomsyras av denna speciella relation mellan professorn och de fullvuxna gamla studenterna.

Problemet med filmen är att den saknar en drivande handling. Vi får se hur de vuxna, närapå medelålders gamla studenterna frivilligt ordnar födelsedagskalas åt professorn och senare hjälper honom i sökandet efter en bortsprungen katt. Speciellt när de sjunger sina visor och dansar runt i långa led blir det för mycket och för utdraget. Jag som tittare har svårt att engagera mig i det hela, även om det är väldigt fint och snällt gjort av de gamla eleverna så känns det konstlat hur pass mycket de bryr sig om professorn. Nu ska det ju utspela sig under och efter andra världskriget så kanske att den yngre generationen då såg upp och behandlade sina äldre med betydligt mer större respekt och vänlighet än vad som är vanligt idag. I alla fall i Japan finns det ju en sådan vördnadsfull tradition mot sina ”senseis”, äldre lärare och mästare. Men det blir aldrig riktigt spännande eller intressant. Studenterna går och hälsar på professorn, småpratar lite om ditt och datt, skrattar, dricker, får med sig några visdomsord och personliga anekdoter som professorn bjuder på och så händer det några saker som tillfälligt fångar vårt intresse. Men överlag är det ingen vidare intressant film som Kurosawa säger farväl med.

Vad är positivt med filmen? Ja, Jag kan inte klaga på fotot eller klippningen, även om jag saknar några av de storslagna vyerna eller de mer vågade tagningarna tekniskt sett som Kurosawa kunde få till på 50- och 60-talet. Men det duger, helt klart godkänt. Det är en väldigt sentimental film och mer än en gång börjar jag dra likheter med Studio Ghibli, fast i den jämförelsen är Ghibli den stora vinnaren som lyckas bjuda på större underhållning och fängsla tittaren bättre än vad Madadayo gör.

En sentimental film om en professor som trots sin höga ålder ändå lyckats behålla ”barnasinnet” kvar livet igenom och därigenom vunnit en stor och nära vänskapskrets med sina studenter. Tyvärr saknar den en mer drivande handling för att vara mer intressant än en bejakelse över livet och ålderdomen och generationsklyftorna.

Betyg: 2/5

Bad Ass (2012)

Filmen handlar om Frank Vega (Danny Trejo), en figur löst baserad på gubben i den här virala videon, en Vietnamveteran som försökt få jobb inom polisen i LA men inte lyckats. När polisen inte lyckas reda ut mordet på Franks vän Klondike (Harrison Page) börjar han med eget utredningsarbete som medför att han hamnar i våldsamma konflikter med stadens kriminella.

Smårolig actionkomedi och Trejo är naturligtvis ett bra val för en sån här roll.

Betyget blir 5.5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Bra tips. Kanske kollar upp det.

Resa i natten (1955)

Handlar om ett antal långtradarchaufförer och deras problem.
Gösta är gift, men tar upp lifterskor på sina resor.
Kul att se gamla lastbilar.

3/5

Fifty Shades of Grey (Theatrical Version)

Filmen finns i två versioner och jag började med att se den förlängda, och den här gången såg jag alltså bioversionen för första gången. Det är ingen skillnad mer än att de ändrat på slutet en aning i "the unseen version". I övrigt hänvisar jag till min föregående recension: https://www.flashback.org/sp53727410