Vilken film såg du senast?

Håller med dig. Så som Kick-ass-fansen pratar om den får man känslan av att man missat något. Hela filmen ville bara bjuda på "knasiga" små inslag som kändes genomskinliga och tja, helt enkelt inte roliga.

Smashed

http://www.imdb.com/title/tt2063781/?ref_=ttcrv_crv_tt

Missbrukarfilm som fokuserar på vad som händer med ett förhållande när ena parten ordnar upp sitt liv men andra inte gör det.
Denna film var en positiv överraskning för mig, den är bitvis skitrolig men utan att vara tramsig och utan att förlora fokus från att vara ett Drama i första hand.
Mary Elizabeth Winstead är ögongodis deluxe och spelar mycket bra vilket är filmens stora behållning.

Inte fantastisk på något sett men sevärd om man som jag inte kan få för mycket av folk som går ner sig i skiten.

3 / 5 eller 7 / 10

SSF: A Fistful of Dollars (1964.) The Man With No Name anländer till en stad där två rivaliserande gäng sätter skräck i invånarna och begår brott helt ostört. Clintan ser att här finns det möjlighet att göra sig en hacka och förmodligen få panga skurkar (och rädda staden, men det är sekundärt) så han bestämmer sig för att spela ut gängen mot varandra.

Den har inte åldrats särskilt väl. Horribel dubbning och ljud överlag, kassa actionscener där man överspelar å det grövsta när dom låtsas bli skjutna - dessutom inte en bloddroppe som antyder att dom ens blivit träffade som bara adderar till komiken, filmhistoriens skrikigaste unge som får alldeles för många sekunder i rutan och Clintan står för ensam som cool karaktär i en annars karaktärsfattig film.

En tydlig uppvärmning för Sergio Leone till hans senare filmer som håller högre klass. Fotot och kameravinklarna känns igen och är en fröjd att se på, självklart också Ennio Morricones mästerliga musik, men varken storyn eller regin överväldigar. Inledningen är klart lovande men det segas ganska snabbt ned för att i slutet bli sådär jättebra igen. Någonstans i mitten hade jag behövt nåt mer... Fantastiskt, för trots den raka berättelsen är det inte alltid jag hänger med.

Synd att det inte är mer miljövariation också. Staden är snygg och tidsandan är där men i viss mån förknippar man western med snygga varierande landskap.

Vad filmen lever på är enligt mig Clint Eastwood coola karaktär och skådespel, inledningen som snyggt bygger upp förväntningarna, musiken och avslutningen som trots utomordentligt korkade skurkar ändå har spänning och nerv. Resten åker ned i skräphinken. 3/5

American Sniper (2014)

Filmen är baserat på en bok som handlar om Chris Kyle, den dödligaste krypskytten i USA:s militära historia som konfirmerats att ha dödat 160 personer under kriget i Irak.

Tyckte filmen var väldigt bra gjord, den visar hur påverkad man kan bli av allt dödande och förlora sina kamrater.

4.5/5

Mississippi Burning (1988)

Filmen handlar om två FBI-agenter (Gene Hackman och Willem Defoe) som kommer till Mississippi för att undersöka morden på några människorättsaktivister under 1960-talet. De försöker bryta den stora tystnaden i en liten stad där svarta och vita lever åtskilda. Den yngre agenten hamnar i en konflikt med den äldre agenten och hans småstadsaktiga stil.

Intressant att se Defoe som ung, nästan helt utan hans karakteristiska skrattrynkor (och ändå har jag för mig att han hade dem i Platoon två år tidigare?). Skådespelarinsatserna är överlag bra och det är rätt många som man känner igen från senare filmer/serier.

Betyget blir 8/10 eller 4/5 på Filmtipset.

Hade den i DVD-hyllan ett par år (varför jag köpte den från början var ett mysterium) men såg den aldrig och sålde den, för ja den verkade oerhört tråkig. Och jag verkar inte ha missat något.

Tajja (Tazza: The high rollers) Den sista koreanska filmen jag tittar på om folk som söker snabba vinster genom att spela om pengar. Även nu genom spelet Go-stop (Hwatu). Denna film ska tittas på före Tazza: The Hidden Card, vilken jag skrivit om tidigare, eftersom vissa personer kommer tillbaka i den andra filmen. De båda filmerna är väl egentligen rätt lika varandra och handlar förutom om hunger till pengar även lite om hämnd. Jag gillade denna lite mer.

6/10

Minst sagt oerhört tråkig. Filmen uppskattades inte heller av flottan som kallade den In Which We Sink.

Young Frankenstein (1974)
Av Mel Brooks

Young Frankenstein är en gammal film som parodiserar en ännu äldre film. Ändå känns det fräschare än det mesta som görs idag.

I Mel Brooks klassiker från 1974 följer vi Biologiprofessorn Frederick Frankenstein (spelad av Gene Wilder som gör sin bästa roll någonsin) gör allt för att rentvå sitt namn efter farfaderns experiment i Transsylvanien. Men allt förändras dagen han får ärva det gamla slottet. Med hjälp av Igor (med Marty Feldman i rollen vars utseende inte kan passa någon annan film förutom denna) barnbarn till Fritz i den gamla Frankenstein, hjälpredan Inga och en hel massa fritid fullföljer han sin familjetradition med att skapa ett nytt monster, till bybornas stora sorg. Det är en regelrätt parodi på Frankenstein från 1931, men står också stadigt på egna ben.

Det svartvita fotot är perfekt. Ljuset och scensättningen totalt utklassar de bästa och mest ikoniska Universal-monsterfilmerna som gjorts. Det här är en fröjd för alla som sett och uppskattat gamla Dracula- eller Frankensteinfilmer. Man får intrycket att Mel Brooks har verkat i den här genren i åratal, och blir chockad av att den faktiskt kunnat göras 1974. För alla som tvivlar på att han är ett geni kan man Har komiska element överdrivna och härligt ”kusliga” vilket är perfekt att göra komedi på. Gene Wilder. Utstrålning. De har till och med fått tag på labbutrustningen från Frankenstein-inspelning. Såna här små saker tillsammans med de inblandades entusiasm för projektet skapar en genuin film. Man märker att alla har haft riktigt, riktigt roligt. Tydligen har Mel Brooks spelat in flera scener i efterhand eftersom ingen ville lämna inspelningen. Det märks ibland, då en del scener känns rätt onödiga, men entusiasm känns inte som något jag vill kritisera.

Man måste verkligen uppskatta de här komedierna som innehåller en intressant story på sidan av faktumet att det handlar om en komedi. Young Frankenstein hade gott och väl kunnat vara en uppföljare till originalet, med den perfekta gotiska ljussättningen, inredningen och det rejäla överspelandet, om det inte var för all komik. Sättet den väver ihop det på ett sådant snyggt sätt är något som filmskapare idag borde ta lärdom av. Och likt Universal-filmernas partier emellan skräcken har Young Frankenstein inte missat vikten av andningspauser, vilket aldrig får den att kännas långsam utan självsäker. Man längtar tillbaka till den här klassiska Airplane!-humorn som jag saknar i moderna komedier. Det är som att skämten är skrivna av ens pappa, förutom att de här faktiskt är roliga.

Som sagt är alla inblandade fenomenala, men kronan på verket är helt klart Gene Wilder skriker. Hans ansikte bara lyser av komedi. Varför fungerar scener som när Frankenstein och hans monster framför ett sång och dans-nummer för en skara vetenskapsmän som samlats? Gene Wilder var tvungen att bråka sig till scenens medverkan i filmen, vilket jag förstår, för på papperet låter det här som en katastrof. Men det inte bara fungerar, utan det är något av det roligaste jag sett. Hur Wilder spelar det hela med ett straight face. Hur han utannonserar att vi med showen ska dyka in i ”The realm of genious”. Hur Publiken, som består av högt uppstående vetenskapsmän, börjar kasta tårtor när monstret missar sina danssteg. Det är så fånigt att man inte har något val än att skratta. Barnsligt? Javisst! Mel Brooks är en mästare på sin egna larviga humor som inte kan falla någon utanför smaken.

Här sitter jag på bussen dagen efter och måste dämpa mina små fniss över tanken på filmen. Väldigt få komedier stannar kvar på det sättet. Man är både utmattad av alla roliga scener samtidigt som jag inte glömt filmens självsäkra, lugna och rakt igenom mysiga tempo. Young Frankenstein är rolig, därför att den vet hur och när den ska vara rolig för att inte drunkna i sig sina egna skämt. Bra komedi är bra timing, och därför ger jag den en Mycket Stark Rekommendation!

Timbuktu (2014)

En långsam och stämningsfull berättelse om livet under jihadisternas makt i norra Mali. Man har verkligen lyckats fånga en vardag istället för ett isolerat händelseförlopp, vilket jag gillar. Jihadisterna porträtteras inte som arga hetsiga män av ondska à la Team America, utan som män som står för sin tro, hur vriden den än är i våra ögon och hur stora hycklare de än tycks vara. Fotot är väldigt vackert, musiken likaså. Vi får till exempel se den kända sångerskan Fatoumata Diawara i en roll. Det sker brutala och våldsamma saker men allt i ett stillsamt tempo, så som man kan tänka sig att det går till på ökenlandsbygden.

Filmen dömer ingen. Istället får vi se hur livet kan se ut på en plats där flera olika folkslag försöker leva i samvaro när ett av dem vill bestämma över de andra.

9/10

Bra sammanfattning av filmen! Relatos salvajes (Wild Tales) är en av de bästa filmerna jag har sett i år! Kul med att slå ihop flera olika och hysteriskt roliga kortfilmer till en lång film; NoTruce skulle nog gilla denna film.

5/5

SSF: The Outlaw Josey Wales (1976.) Inom en minut så har Clint Eastwoods fru och son blivit mördade och då är det inte direkt svårt att gissa vad resterande 134 minuter kommer ägnas åt: En bindgalen Clintan på jakt efter ljuvlig hämnd förstås.

Jag fick tv-filmskänsla av den här filmen, eller möjligen B-filmskänsla. Det mesta är putti nuttigt såsom gamla tanter som minsann har krut i sig, en tyst och vacker tjej med stora trånande ögon som faller för vår hjälte och ökentorra skämt utan tajming. Ett litet familjeäventyr istället för den blodtörstige hämnaren jag förväntade mig. Och det kan vara bra så för temat "hämnas en mördad familj" är ju inte direkt - stoppa pressarna! - material i filmvärlden. Nu blev det här en slags roadmovie där Clintan samlar ihop ett trivsamt följe av karaktärer på sin resa mot den slutgiltiga uppgörelsen.

Men det blir för spretigt och trist för att det här ska vara en toppfilm. Clintan är sitt vanliga coola jag och är alltid intressant att se på (förutom fruktansvärt dåligt skådespel när han gråter över sin familjs grav) men dom många karaktärerna han träffar på är tyvärr för trista. Den gamla indianen verkar vilsen och drar en massa dåliga skämt, huvudskurken är för anonym och resten är väldigt stereotypiska och bjuder på mediokert skådespel. Det finns två ljusglimtar dock! Självaste "Uncle Leo" från Seinfeld dyker upp och det gör även den väldige indianen från Gökboet.

Miljövariationen som jag klagade på i förra recensionen finns lyckligtvis med här. Fina miljöer och fint foto. Flera minnesvärda scener såsom färjan över vattnet, när Clintan söver ned sin häst med något slags nackgrepp, hans eviga spottande av tobak som ingen, inte ens en stackars hund går säker från och när helylle-familjen räddas från banditgänget. Som helhet är det för utdraget dock.

Clint Eastwood regisserade även och han gjorde ju ett mästerverk till western senare med Unforgiven. Här spretar han och tappar fokus men Josey Wales är absolut sevärd åtminstone en gång 3/5