Fast 6/10 är ju ändå mer än hälften av poängen för en film du verkade avsky. Känns lite konstigt ändå.
Om jag ger t ex 3/10 i betyg, då är det en B-film. En kalkonrulle. Och är det lägre än så är det bland de allra sämsta filmer jag sett. Förstår du? Så dålig är inte den här filmen trots allt.
Om jag ger t ex 3/10 i betyg, då är det en B-film. En kalkonrulle. Och är det lägre än så är det bland de allra sämsta filmer jag sett. Förstår du? Så dålig är inte den här filmen trots allt.
Om du ser en B film som du gillar och en 100,000,000 dollars film som du inte gillar, vilken får högst betyg?
Såg Jurassic World här ikväll. Underhållande film som var barnanpassad, vilket man dock redan visste på förhand. Chris Pratt gör precis som i GOTG, vad han ska och castingen överlag är helt okej. Alltid fint att höra det gamla hederliga JP-ledmotivet. Kul film och underhållning för stunden som sagt, men inte mycket mer än så.
Du sammanfatta filmen extremt bra, håller med och underhållande recension måste jag säga!
Tack så mycket! Många kritiker verkar dock inte alls dela min åsikt. Men vafan, man måste gå på magkänslan när det kommer till den slutgiltiga domen. Många kanske inte kände den härliga "jag är på bio"-känslan, men det gjorde jag, och det är inte alltid det händer längre!
Dune är sannerligen en utstickare bland den berömde regissören David Lynchs verk. Ofta beskrivs den som en flopp, men är det verkligen en rättvis bedömning? Har Dune blivit bättre eller sämre med tiden?
Först och främst hade jag inga som helst förhoppningar kring den här filmen. Jag är ett stort fan av Lynch men som jag läst tidigare är denna inte särskilt representativ för hans andra, mycket bra filmer. Helt utan några förhoppningar lyckades jag ändå bli rätt så jäkla besviken.
Att sammanfatta Dunes story är inget man gör bara sådär. Det är en komplicerad röra av fraktioner och rymdmytologi, men kortfattat handlar den om två stridande klaner som slåss över Dune, en planet med en särskild, dyrbar ”krydda” som möjliggör resor i tid och rum. Kyle Maclachlan spelar en ”chosen one” som gör uppror mot kryddexploateringen och den onda galax-kejsaren (låter det bekant?). Själva upplägget har vi sett förut, det som är unikt är alla fascinerande detaljer i denna värld, vilket kanske är filmens enda räddning.
Scenerierna, dräkterna, designen och de praktiska effekterna är faktiskt riktigt bra och en fröjd att bara titta på för alla sci-fi-fantaster. Det påminner om ett något mer avancerat och sofistikerat Mad Max. Tyvärr måste en film innehålla mer än estetik. Något annat som är viktigt i en sci-fi, något som nämnda Mad Max bemästrade i år, är en bra framförd beskrivning av världen. Dune innehåller på tok för mycket bakgrundsfakta på ett alldeles för dåligt framfört sätt. Konstanta små berättarröster talar om det ena och det andra vi som publik behöver veta. Detta fungerar kanske i en bok, men film är till för att vi ska få se dessa händelser, motsättningar och dessa historielektioner. Vi ska inte behöva titta på en gubbe som pratar om det. Lynch begår här samma synd som Christopher Nolan, förutom att Nolans teknologibabbel och exposition stundtals kan vara intressant, vilket Dune är långt ifrån att vara. Som sagt är själva berättelsen fruktansvärt oinspirerad. Dune är gjord i Star wars-vågen, vilket märks, då en utvald ung man med en viss kraft leder en rebellgrupp mot ett galaktiskt imperium. Vi har sett det förr, i mycket bättre versioner.
Lynch är bra på frånvarande dialoger och kalla relationer. Ta bara debuten Eraserheads obehagliga pauser i karaktärernas prat. Något obehagligt och tomt ligger över den tidiga Lynch, vilket är en av anledningarna till att jag älskar honom. Det i samband med den melodramatiska stilen han försöker sig på här skär sig något fruktansvärt, och främst i skådespeleriet. Vill han göra en svulstig och känslosam rymdopera eller något kallt? Det tror jag inte han lyckades lista ut själv, och resultatet är bara förvirrat.
Inom film är berättarröst en dödlig synd. En bra regisserad film ska vara kapabel att visa oss vad människorna på duken har i tankarna, vad de känner och allt annat man kan tänka sig, genom det visuella mediumet, inte en liten röst som matar oss det subtila som om vi var spädbarn. Vissa skickliga regissörer kommer undan med det genom att det faktiskt tillför något till filmen. Terence Malick använder det i korta doser där hans karaktärer berättar vad de tänker just för tillfället, vilket bara gör hans impressionistiska stil starkare. I Dune får vi höra röster så ofta att man börjar fundera på om det är någon slags parodi. Det blir riktigt larvigt när dessa ”tankar” består av enstaka ord, som om karaktärerna blivit skadade av allt rymd-vakuum och bara kan tänka fragmentariskt.
Nej tyvärr skulle jag vilja kalla Dune för en rätt dålig film. Den börjar lovande, men ändlösa repetitioner, oengagerande skådespeleri/karaktärer och en dötrist driven story gör att Dunes kvalitetskurva sjunker mer och mer tills den slutar i något av det sämsta jag någonsin sett i filmslutens historia. Det är sällan jag lider av filmer, vilket jag gjorde här, så därför kan jag Inte Rekommendera denna
Om du ser en B film som du gillar och en 100,000,000 dollars film som du inte gillar, vilken får högst betyg?
Gillar är inte alltid samma sak som att en film är "bra". Jag sätter högt betydelsen av filmens kvalité om det är en film som bygger på mänsklighet, känslor, verklighet, dvs mer sensitiva och konstnärliga ting. Men om filmen är mer av underhållning kan jag ge den samma betyg, t ex på IMDB, men då som ren och skär underhållning. För annars skulle knappt en enda modern film få högre än 5 av 10 i min värld. För det mesta som görs är tillrättalagt och ytligt på ett sätt som är väldigt störande om man börjar tänka på det. Vill man garva/underhållas, ha en skojig stund eller vill man beröras? Det är frågan för mig när jag väljer film.
Såg Jurassic World här ikväll. Underhållande film som var barnanpassad, vilket man dock redan visste på förhand. Chris Pratt gör precis som i GOTG, vad han ska och castingen överlag är helt okej. Alltid fint att höra det gamla hederliga JP-ledmotivet. Kul film och underhållning för stunden som sagt, men inte mycket mer än så.
Roligaste scenen -
Claire springer ifrån rexen i högklackat.
Såg den också (på bio) tidigare ikväll. Tyckte den var rätt bra faktiskt, mycket bättre än fiaskorullen JP3. Det förekom visserligen en del typiska Hollywood-fjanterier, speciellt:
i slutet när den sista raptorn kommer springandes, likt en vit riddare i en saga, och räddar T.rex i grevens tid från att dräpas.
..men man får väl ha överseende med sådant ibland. Trevlig film hursomhelst, och verkligen ett lyft i jurassic-serien om man jämför med 3an.
London, år 1960-nånting. Jimmy är en ung snubbe som lever för att att vara allmänt stökig, köra moppe och festknarka med sina mods-polare. Och slåss med en och annan rocker också såklart. Årets största fest är på gång i Brighton och äntligen kanske han ska få doppa med den söta tjejen Steph. Tråkigt nog ska varenda jävla rocker dit också verkar det som.
Kan kännas lite synd att man själv aldrig fick uppleva en sån där ungdomsrevolt men det finns ändå en liten igenkänningsfaktor. Jag har blivit svag för filmer med schysst dans och snoppar den senaste tiden (fråga mig inte varför, ingen aning), filmen innehåller både och (badkars-scenen är guld). The Who ligger bakom en del av filmen på något vis och står för en hel del av musiken. Sting dyker också upp i en liten roll. Tycker att skådespelet är jävligt bra, speciellt Phil Daniels som spelar Jimmy. De vuxna är torra och helt clueless medan ungdomarna är en blandning mellan coola och Grease-töntiga. Snyggt foto och häftiga mopeder. Stark inledning och otroligt starkt slut men helt ärligt skulle jag nog villa klippa ner den lite i mitten. Slutsats: jag vill ha en Lambretta!
Hela filmen kändes ganska tråkig och det känns som att man har sett precis samma story så många gånger nu (även med Liam Neeson), dessutom var det en massa plot holes i denna film. Den var aldrig särskilt spännande eller bra.
Såg Jurassic World här ikväll. Underhållande film som var barnanpassad, vilket man dock redan visste på förhand. Chris Pratt gör precis som i GOTG, vad han ska och castingen överlag är helt okej. Alltid fint att höra det gamla hederliga JP-ledmotivet. Kul film och underhållning för stunden som sagt, men inte mycket mer än så.
Roligaste scenen -
Claire springer ifrån rexen i högklackat.
Jag tycker också att det som du spoilermarkerade är löjligt.
Filmen handlar om Edith Phillips (Bette Davis), en medelålders kvinna som går på begravningen för en man som hon tidigare varit förälskad i men som hennes tvillingsyster Margaret (också Bette Davis) gift sig med och därigenom fått tillgång till mannens rikedomar. Edith har själv ekonomiska problem med sin cocktailbar och när hon träffar sin tvillingsyster igen bestämmer hon sig för att mörda henne och ta hennes plats genom att byta kläder och därigenom få det att se ut som att Edith själv begått självmord. Det visar sig dock att trots rikedomarna så är inte livet som Margaret ett dugg mindre problematiskt.
Intressant handling och imponerande att man redan på den här tiden kunde spela in trovärdiga scener där en skådespelerska spelar två tvillingar som båda syns i bild samtidigt, med bådas ansikten synliga.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
